Sakfrågan om FRA diskuteras från så många intressanta vinklar av andra att jag mest står bredvid och kör tjuvnyp. Löftet att bloggen ska vara bitterhetsfri och verklighetsfrånvänd minns jag dessutom mycket väl, så det är klart att jag försöker hålla det lite rent här även om det brinner i fingrarna. Jag har nog alltid varit bättre på prickskytte än att föra debatt i vilket fall som. Hur som helst. En liten reflektion här bara. Det som varit väldigt uppenbart under de senaste veckorna är den enorma skillnad som finns mellan generationen som är uppvuxen med datorer som en naturlig del av vardagen (låt oss slarvigt säga »folk under 35«) och generationen för vilken datorn har varit och är ett arbetsredskap. Ett verktyg snarare än en förlängning av det sociala livet. Såhär skrev jag i ett inlägg tidigare i år apropå att Konsumentverket ville granska konsumtionsbloggarna och pressombudskvinnan klappade händerna i medhåll:

"Runt om på statliga verk och myndigheter sitter en armé tanter och gubbar som skallrar tänderna i skräck över vad det här nya Internet egentligen är. De saknar helt kunskap och är hopplöst för gamla för att själva ha en aning om vad som gäller. Det enda de vet är att det måste regleras. Vår föräldrageneration måste verkligen hata att de inte är herrar på täppan längre. När Yrsa Stenius, Jan Guillou och de andra fräser mot bloggar, informationsutbyte och annat som är högst naturliga delar av vardagen för alla under 30 är syftet naturligtvis att trycka ner och pinka revir. Om de accepterar den digitala världen som allenarådande så accepterar de ju också att de inte är bäst längre. Då vet de inte längre mest. Då kan de inte längre ta helhetsgreppet."

När jag skrev det här utgick jag ifrån att det fanns en form av illvilja i botten, att det var taggar utåt och sandlådementalitet som gav bränsle till deras handlande. De senaste dagarna har jag läst försvarstalen från FRA-chefen, regeringens pressfolk och diverse intressenter och jag måste revidera min tidigare uppfattning lite grann. Jag har nu insett att de bara famlar i mörkret. I gårdagens Svenska Dagbladet »skrev« FRAs generaldirektör (nå, den var såklart spökskriven av en spinner, men du fattar) en debattartikel där hans huvudtes var att lagstiftningen som klubbades igenom är missförstådd. Jag har aldrig sett någon så missförstådd debattartikel. Och jag pratar inte om sakinnehållet nu, utan om tonen. Artikeln var menad att lugna men det var som att hälla olja på eld. Tonen i den är satt för tjänstemän på förvaltning och departement. Alla andra uppfattade den som knastertorr, förrädisk och riktad till de godtrogna och lättlurade. Den slaktades överallt. Åkesson är förstås inte korkad. Han skjuter inte från höften. Han är van att komma med det här budskapet och går på rutin, men missar målet helt. De han ska nå är några han aldrig stött på tidigare. Ingvar Åkesson är uppriktigt oförstående. Han låter sårad och undrar »Varför har ni gjort så här mot mig?«. Ungefär som i en annan artikel där han uttalar sig: »Vi är väldigt ensamma i det här. Vi är en slagpåse, vi dras i smutsen, vi får löpa gatlopp.« Regeringens företrädare talar likadant. Reinfeldt säger att det är bäst för alla om debatten lägger sig. Centerns informationschef Lena Forsman »reagerade med ryggmärgen« och försökte tysta bloggar och förstår ingenting när hon blir missförstådd. Överallt står de i kostymer och välpressade kjolar och säger »Vi förstår inte det här. Vi gör ju inget fel«, försöker komma med motargument och blir slaktade i 40 blogginlägg. Nu när dagstidningarna har fått upp ögonen för FRA-grejen ungefär ett år efter att den först var på tapeten så hoppar de ju också jämfota över att hämta stoff från bloggarna och bang bang bang så slås kostymerna och kjolarna i huvudet ännu mer och de fattar inte varför. Och oförståelsen är ingen pose - den är uppriktig. Våra folkvalda och FRA beter sig just nu ut lite som när alkemisterna hade upptäckt silver och platina men ännu inte hajat att det var två olika metaller. Och stormen fortsätter rasa. På ett sätt tycker jag faktiskt synd om 61-årige Ingvar Åkesson. Han gillar att steka strömming. Han doppar gärna en mazarin till kaffet. Han tyckte livet på en sovande liten radioanstalt var behagligt. Men så en dag så öppnar sig bloggvredens dammluckor och han och hans kollegor måste springa gatlopp och dras i smutsen och de kan inte förstå varför. Men.. Men... Men.... Det är ju bara Internet? Varför är de så upprörda? Jag kan absolut haja varför han inte hajar. Att »unga« (återigen, typ »under 35«, min generösa tolkning av »unga«) idag har nätet som social bas med networking, IM, microbloggar, bloggar, fotostreams och metadata från alla aspekter av deras liv är såklart något som många äldre inte kan greppa. FRA-debatten är den första gången som generationerna verkligen frontalkolliderar i synen på online-varandet men knappast den sista. Så småningom, när de med digital uppväxt tar över, kommer det här att lösa sig. Det är bara att hoppas att de gammelmodiga inte lyckas sabba för mycket innan de dör av och ersätts. Under tiden kommer jag fascinerat att se på och undra hur så högt uppsatta personer kan vara så fast någonstans i mitten av 1900-talet i sina resonemang.

»Appointments NOT always necessary (You never know - you may be expected!)«

Ett antal matcher under årets fotbolls-EM har jag sett på City Sportsclub & Café på Luntmakargatan. Trevlig personal, sköna fåtöljer och fotboll på bioduk är som det ska vara (avskyr att sitta och skava på små ställen som kallar 32 tums widescreen för »storbild«). Även finalen såg jag där och en av kvällens stora hjältar var stammisen som satsat en lax på resultatet 3-3 med motiveringen att 0-0 är för fegisar och att det var för dåliga odds på 1-1 och 2-2. Nära? Jag var tvungen att fota av hans bongar för att föreviga det heroiska draget.

Hej Kungsholmen. Nu är jag hemma igen. Den senaste veckan har gått i långsamhetens tecken. Jag och Sanna packade ett par kassar med råvaror och fick skjuts av farfar och farmor till huset som farfar och farmor byggde ute i skogen i Tyresö på 60-talet. Då var det bara sommarstugor i området, men på senare tid har naturligtvis de permanentboende kommit dit en efter en vartefter kommunikationer och service blivit bättre. Men det är långt ifrån tätbebyggt och lugnet, tystnaden och den friska luften som helt knäcker dig finns kvar (bly- och avgasfri luft är djävulen, man blir ju så trött). Det är omtumlande att komma från rusningstid på Fridhemsplan till knäpptyst skog. Vi hade packat ett par kassar med råvaror, för mat- och sovklockan är det enda man behöver bry sig om när man är därute i radioskuggan. Jo, vi höll koll på när fotbollsmatcherna började också men mer än så var det inte. När vi började bli hungriga så lagade vi mat. Eller, egentligen började vi långt tidigare än så. Första kvällen ställde jag mig och började laga middag redan vid 14:00. Jag lyssnade på podcasts och tog den där tiden på mig som man aldrig hinner på vardagar när man kommer hem stressad och hungrig. Två och en halv timme senare serverades middagen. Jag hade med mig material för att läsa och skriva på ett projekt jag pysslat med sen i vintras. Jag ögnade lite på det en dag men i övrigt blev det inte av. Jag var för upptagen med att promenera i skogen, sova middag eller läsa böcker om helt andra saker än det jag jobbar på. Och det bästa av allt var att jag inte känner något dåligt samvete för det. Icke alls. Det här var en vecka i långsamhetens tecken. Jag hade förmodligen haft sämre samvete om jag skyndat. Det här var också första gången på mycket, mycket länge som jag lämnade hemmet med dess Internet, glidbana till Bromma och livsen på hörnet för längre än ett par dagar. Faktum är att det här är första gången sen 2003 som jag har en semester som är sammanhängande längre än en vecka. Bara det känns bra, men att få koppla ner, stänga av och ha som största höjdpunkt på dagen när rådjuren kommer och hälsar på i skymningen, det är lite som himlen. Uppenbart efter den här lilla turen är tre saker: 1. Jag älskar bloggar som exempelvis Neil Gaimans, eftersom han bor i ett hus på landet och det händer saker med hans bikupor, hans hundar, vilsna tvättbjörnar, konstigt väder och en massa andra plötsligheter som är staden främmande. Den här veckan har jag insett att det inte är unikt för honom. Under promenaderna här i markerna och kvällarna på vår tomt har vi träffat räven och rådjuren, sett ekorrar hoppa mellan träden, följt småfåglarna när de försvarat sina bon mot storfåglarna och haft besök av en vit katt som var snäll. Om jag bodde där jämt skulle jag ha sjukt mycket kul material för bloggen. Nu får jag väl skriva nåt om att oavsett vilken kassa man väljer på ICA så blir det alltid fel, typ. 2. Stadsbor blir direkt så naturromantiska och chockade av lugnet och stillheten så fort de kommer till en dunge som innehåller fler än 20 träd och minst 1 djur som inte finns i Rålambshovsparken att de borde förbjudas blogga om det eftersom det är rätt pinsamt. Välkommen till the really real world, liksom. Jag tar tillbaka allt jag skrivit. 3. Jag önskar att det alltid fanns så lång tid att laga mat på inför middagen. Några timmar efter att vi anlänt kom från ingenstans en helt galen hagelstorm, här fotad från stora huset upp mot snickarboden och lillhuset (a.k.a. skrivstugan). Efter det blev allt bra. Nu störs jag av varje litet ljud som staden gör.

Ja, ingen kan anklaga mig för att ha lagt in Jaiku-strömmen ovanför vackert. Men jag har inte tid att fixa så att den hamnar fint i marginalen för jag håller på och packar. De tunga skyarna rullar in över Kungsholmen och det är dags för mig och Sanna att åka till huset på landet. Där kommer vi sitta en vecka utan nät. Och nej, det är inte ett survivalist-compound i Montana där jag ska sitta i jägarväst och khakis och skicka brevbomber. Så långt tar vi inte reaktionerna på FRA-lagen - än. Under tiden jag njuter av tystnaden och tittar på pippifåglarna så är jag slav under mobilmasterna. För att inte BASS ska stå och damma igen helt och hållet så dunkade jag därför in en ström från min Jaiku till bloggen så att jag åtminstone kan skrika till världen via SMS. Det är inte vackert. Men det fungerar. Med andra ord ungefär samma förutsättningar som det mesta här i livet. Ha det så himla skönt under tiden! Jag kommer vara ett skakande paket av nätabstinens när jag är tillbaka.

Ja, ingen har väl undgått nyheten om att FRA-förslaget gick igenom. All den här stormen har fått mig att fundera. Kanske är det så att FRA inte är onda utan bara... ensamma. De har ingen som frågar hur det är. Ingen som saknar dem när de går. Det enda de begär är att få höra andras röster? Den här sången är till dom. (Ha ljud påslaget.) (Youtube envisas med att skala om filmen på ett obehagligt sätt. Om du vill finns den att tanka här i sitt ursprungliga och mer högupplösta format.)

Jag promenerar ofta förbi den här statyn nere på Norr Mälarstrand. Varje gång får den mig att fundera. Det är ju ett populärt hundstråk, kanske är den en symbol för hundarnas fruktbarhet? Eller är det kanske snarare en giraff som bestiger en sån där stor växtätare som är snäll i »Jurassic Park«? Den största frågan av dem alla kanske är varför det finns ett »skönhetsråd« när sådana här ting ändå slipper igenom filtret?