De gamla byråkraternas okunskap om världen

Sakfrågan om FRA diskuteras från så många intressanta vinklar av andra att jag mest står bredvid och kör tjuvnyp. Löftet att bloggen ska vara bitterhetsfri och verklighetsfrånvänd minns jag dessutom mycket väl, så det är klart att jag försöker hålla det lite rent här även om det brinner i fingrarna. Jag har nog alltid varit bättre på prickskytte än att föra debatt i vilket fall som.

Hur som helst. En liten reflektion här bara.

Det som varit väldigt uppenbart under de senaste veckorna är den enorma skillnad som finns mellan generationen som är uppvuxen med datorer som en naturlig del av vardagen (låt oss slarvigt säga »folk under 35«) och generationen för vilken datorn har varit och är ett arbetsredskap. Ett verktyg snarare än en förlängning av det sociala livet.

Såhär skrev jag i ett inlägg tidigare i år apropå att Konsumentverket ville granska konsumtionsbloggarna och pressombudskvinnan klappade händerna i medhåll:

“Runt om på statliga verk och myndigheter sitter en armé tanter och gubbar som skallrar tänderna i skräck över vad det här nya Internet egentligen är. De saknar helt kunskap och är hopplöst för gamla för att själva ha en aning om vad som gäller. Det enda de vet är att det måste regleras. Vår föräldrageneration måste verkligen hata att de inte är herrar på täppan längre. När Yrsa Stenius, Jan Guillou och de andra fräser mot bloggar, informationsutbyte och annat som är högst naturliga delar av vardagen för alla under 30 är syftet naturligtvis att trycka ner och pinka revir.

Om de accepterar den digitala världen som allenarådande så accepterar de ju också att de inte är bäst längre. Då vet de inte längre mest. Då kan de inte längre ta helhetsgreppet.”

När jag skrev det här utgick jag ifrån att det fanns en form av illvilja i botten, att det var taggar utåt och sandlådementalitet som gav bränsle till deras handlande. De senaste dagarna har jag läst försvarstalen från FRA-chefen, regeringens pressfolk och diverse intressenter och jag måste revidera min tidigare uppfattning lite grann.

Jag har nu insett att de bara famlar i mörkret.

I gårdagens Svenska Dagbladet »skrev« FRAs generaldirektör (nå, den var såklart spökskriven av en spinner, men du fattar) en debattartikel där hans huvudtes var att lagstiftningen som klubbades igenom är missförstådd.

Jag har aldrig sett någon så missförstådd debattartikel. Och jag pratar inte om sakinnehållet nu, utan om tonen.

Artikeln var menad att lugna men det var som att hälla olja på eld. Tonen i den är satt för tjänstemän på förvaltning och departement. Alla andra uppfattade den som knastertorr, förrädisk och riktad till de godtrogna och lättlurade. Den slaktades överallt. Åkesson är förstås inte korkad. Han skjuter inte från höften. Han är van att komma med det här budskapet och går på rutin, men missar målet helt. De han ska nå är några han aldrig stött på tidigare.

Ingvar Åkesson är uppriktigt oförstående. Han låter sårad och undrar »Varför har ni gjort så här mot mig?«. Ungefär som i en annan artikel där han uttalar sig: »Vi är väldigt ensamma i det här. Vi är en slagpåse, vi dras i smutsen, vi får löpa gatlopp.«

Regeringens företrädare talar likadant. Reinfeldt säger att det är bäst för alla om debatten lägger sig. Centerns informationschef Lena Forsman »reagerade med ryggmärgen« och försökte tysta bloggar och förstår ingenting när hon blir missförstådd.

Överallt står de i kostymer och välpressade kjolar och säger »Vi förstår inte det här. Vi gör ju inget fel«, försöker komma med motargument och blir slaktade i 40 blogginlägg. Nu när dagstidningarna har fått upp ögonen för FRA-grejen ungefär ett år efter att den först var på tapeten så hoppar de ju också jämfota över att hämta stoff från bloggarna och bang bang bang så slås kostymerna och kjolarna i huvudet ännu mer och de fattar inte varför. Och oförståelsen är ingen pose – den är uppriktig.

Våra folkvalda och FRA beter sig just nu ut lite som när alkemisterna hade upptäckt silver och platina men ännu inte hajat att det var två olika metaller. Och stormen fortsätter rasa.

På ett sätt tycker jag faktiskt synd om 61-årige Ingvar Åkesson. Han gillar att steka strömming. Han doppar gärna en mazarin till kaffet. Han tyckte livet på en sovande liten radioanstalt var behagligt. Men så en dag så öppnar sig bloggvredens dammluckor och han och hans kollegor måste springa gatlopp och dras i smutsen och de kan inte förstå varför. Men.. Men… Men…. Det är ju bara Internet? Varför är de så upprörda?

Jag kan absolut haja varför han inte hajar. Att »unga« (återigen, typ »under 35«, min generösa tolkning av »unga«) idag har nätet som social bas med networking, IM, microbloggar, bloggar, fotostreams och metadata från alla aspekter av deras liv är såklart något som många äldre inte kan greppa.

FRA-debatten är den första gången som generationerna verkligen frontalkolliderar i synen på online-varandet men knappast den sista.

Så småningom, när de med digital uppväxt tar över, kommer det här att lösa sig. Det är bara att hoppas att de gammelmodiga inte lyckas sabba för mycket innan de dör av och ersätts. Under tiden kommer jag fascinerat att se på och undra hur så högt uppsatta personer kan vara så fast någonstans i mitten av 1900-talet i sina resonemang.