»Galet«. Så kan man väl sammanfatta den senaste veckan när det gäller efterspelet av »Frauds«-släppet. Allt började med att TorrentFreak publicerade en intervju angående mashup-konceptet jag arbetade efter. Den fick över 850 diggs. Efter ett tag plockade Mashable och Wikinomics upp det och skrev egna artiklar. Morgonen efter TorrentFreaks artikel var det 70 pers som seedade torrenten på Pirate Bay. På kvällen var det över 200. Det blev helt vansinnigt. Sen fick jag mail av en journalist på brasilianska »Folha de S.Paulo« (nån sorts dagstidning) och av en sydkorean som båda ville göra intervjuer. Det är väldigt lustigt faktiskt. Ni som hänger här vet ju hela historien. 20 år tillbaka. Många av de avgörande händelserna. Alla små frön som såddes och som till slut ledde fram till det här. Rätt otippat att ett sommarlov i Råcksta eller en flaska Strongbow i Orminge slutade på ett redaktionsskrivbord i Sao Paulo. Det intressanta med allt det här är att jag kanske måste omvärdera min hållning till begreppet »tillgänglighet«. Såhär: Jag har alltid tyckt att det är sjukt mycket snyggare att inte vara tillgänglig än att vara det. Jag tycker band som inte postar sin nya singel på hemsidan eller MySpace eller Facebook eller iTunes eller mp3-bloggar eller fan och hans moster är mycket elegantare än band som gör det. Bristen på tillgänglighet gör att de blir en utmaning. Att försöka hitta musiken eller intervjuer med dem eller kanske bara ett litet fotografi blir till något inspirerande i en värld där alla är tillgängliga hela tiden. Effekten av band som Burial eller Boards of Canada (efter »Geogaddi«) visar att jag inte är den enda som känner så. Även om jag per definition inte har kunnat vara otillgänglig med Mr.Suitcase eftersom jag har den här bloggen och är aktiv i olika forum så har jag ändå alltid haft tanken om otillgänglighet i bakhuvudet. Det är ändå ett högst begränsat antal av alla potentiella lyssnare som hänger här och om jag inte gör Mr.Suitcase tillgänglig i övriga delar av websfären (last.fm, imeem etc.) så kommer det ju ändå att förbli en ganska okej hemlis eftersom alla icke-svensktalande får famla i mörkret. Så var mina tankar fram till »Frauds«. Då beslutade jag mig för att ta en rakt motsatt inställning, bara för att se vad som hände. Jag reggade mig på massor av ställen. Pumpade upp »Frauds« överallt jag kunde. Promotade och stod i. Spammade MySpace-kontakter med släppinfo. Drog skamlösa mail till kreti och pleti med information om det. Jag ska inte säga att jag kände mig smutsig, men lite konstigt var det allt. Inte för att jag inte vill stå för »Frauds« utan för att jag, som bekant, har lite problem med folk som står och hoppar och skriker och säger »se på mig, se på mig, hallå här borta«. Med tanke på vad resultatet av detta blev i jämförelse med resultatet av förra årets albumsläpp (vars låtar är väldigt mycket mer genomarbetade och bättre än »Frauds« om du frågar mig) så... Tja. Jag har väl haft fel hela tiden? Vad som är estetiskt snyggast kanske inte spelar så stor roll när det i slutändan är tiotusen som tankat albumet? Klart är i alla fall att det är väldigt kul! Så, fortsätt seeda, kopiera och sprida. Total flood får helt enkelt bli min nya strategi.

from: Billy Rimgard till: fra@fra.se, jobb@fra.se, webmaster@fra.se datum: den 17 juni 2008 19:44 ämne: Det är lugnt, vi fixar det här med avlyssning Hej! Jag ser debatten om lagförslaget om signalspaning på TV och det verkar ju stå och väga lite grann. Men jag har en idé som inte är så dum. Om alla sätter sitt mailkonto på att skicka en vidarebefodran till de här tre mailadresserna så får ju ni alla mail ändå och behöver inte avlyssna. Inget behov av jobbiga riksdagsbeslut, liksom. Jag sätter in ett alias på en gång så får ni i alla fall mina. Jag kan säkert få med mig 5-6 kompisar på det också så om även de kan rekrytera så kan vi kanske kan hoppas på en exponentiell ökning av det hela? Återkom gärna till mig med statusrapport så ser vi om vi inte kan lösa det här på bästa sätt. Vänligen - Billy

I vintras läste jag att den gamla 130 minuter långa virus-thrillern »Andromeda Strain« från 1971 skulle komma i nyversion till sommaren i form av en mini-TV-serie. Jag erkänner att jag blev peppad. Det är nämligen en av de mest nervkittlande filmerna som spelats in i genren »något okänt drabbar isolerade människor på utsatt plats« (för övrigt en av mina favoritfilmgenres). Jag är inte peppad längre. Inte på grund av de usla recensionerna utan på grund av bilderna jag sett från den. Hela grejen med originalet är konceptet med ett antal vetenskapsmän som är instängda i en underjordisk forskningsfacilitet (med färgkodade våningar!) för att hitta botemedlet till viruset som kan radera ut hela mänskligheten. Klaustrofobin, närheten, intensiteten och... designen. Snälla, det visste väl vem som helst att det inte gick att göra action av den ploten? »Andromeda Strain« är mer än bara en film, den är rent och skärt ögongodis (minns ni postningarna om det nästan samtida bergrummet Elefanten?):

(foto lånat från Ilmo Joe) Puh, det har varit svårt att komma tillbaka in i matchen efter »Frauds«-uttömningen. Ärligt talat, kan du klandra mig? Vart tar vi vägen nu? Det är en märklig känsla när den sista punkten (bokstavlig eller bildlig) är satt i ett projekt som varit nära och personligt. Å ena sidan är man stolt som en tupp och känner inspirationens fartvind men å andra sidan så finns där bara en stor tomhet och nästan lättnad över att det är över. I arbetslivet är det sällan så. När ett projekt är klart är det redan tre andra på gång. Och även om man kan känna sig nöjd på ett professionellt plan så berör det ju aldrig på ett så riktigt nära sätt som när det handlar om ens egna pyssel. »Frauds« var påfrestande på många sätt. Först kom allt meckande med musiken. Och all frustration som kommer med det. När jag skriver här gör jag det ganska ohindret för orden har alltid kommit lätt till mig. Jag vet att jag med ganska lite ansträngning kan tåta ihop en läsbar text och jag känner mig bekväm i situationen. När jag knåpar med musiken är det alls inte så. Jag är utanför mitt naturliga element och vägen från tanke via genomförande till resultat är oerhört lång, plågsam och full av hinder. När musiken började bli klar startade jag serien av »Vägen mot Frauds«-postningar. Jag kände att jag behövde sätta mixtapen i ett sammanhang och skrev utan förväntningar om min historia med ambient- och collagemusik. Det var faktiskt första gången på de här fyra åren av blogg som jag varit verkligen personlig och det i kombination med det fina gensvaret från er läsare gjorde att det blev lite svettigt. Jag har nämligen alltid haft ett behov att hela tiden ta ett steg tillbaka och fråga »Vad pysslar jag med nu?«. Vet inte varför, egentligen, för mitt ego är ju lika stort som alla andras. Men det där självkritiska studerandet av vad jag pysslar med har funkat. Ibland kanske det har hämmat mig men många fler gånger har jag känt att det garanterat en viss kvalitet. De värsta klavertrampen har förhoppningsvis uteblivit. Med hela »Frauds« - musik som text - kändes det som att allt det där var avstängt. Någon råkade flippa Off-switchen och plötsligt var det superfokus på BILLYS LIV och jag såg besöksstatistiken skjuta i höjden under »Vägen mot...« och rycktes med och skrev ännu mer personligt och nästan grävde fram litterära ambitioner och skämdes inte längre för att »jag« antingen var subjekt eller objekt i varenda mening. Och vet ni vad... Vet ni vad det lite jobbiga med allt är? Jag gillade det. Ha! Jag tyckte det var fantastiskt. Att slå på en gammal skiva, hälla upp ett glas rött och i nattimman skriva gamla skrönor om upplevelser och händelser och folk man knappt minns ansiktet på... Det var gick så enkelt. Jag kände mig som Plura när han berättar om spårvagnarna och fabrikerna som stod som tomma röda tegelskal. Och av din mammas hus i hörnet fanns inget kvar. Vad det innebär för framtiden återstår att se. Kanske har jag skapat ett monster? Du förstår säkert att det varit svårt att komma tillbaka in i matchen. Du förstår att det här är ett tillfälle när det kan vara bra att ta ett steg tillbaka och fundera vad man pysslar med? Från och med i morgon har jag semester. Det betyder tid. Och tid betyder oanade möjligheter för orerande på bloggen. Passa dig.

Vi har tidigare på BASS dryftat det vackra med poetiska spam-mail. Igår hände en fantastisk grej som tåls att sorteras i samma fack. För ett par tre år sedan fick jag varje dag skräppost från avsändaren Editor Bob. Han var en rolig prick, för det var inte en massa skit som skulle säljas utan det var små meningar om olika saker med vissa ord i dem länkade. Meningarna var väl hämtade från böcker eller nåt sånt. Editor Bob slutade att skicka e-post. Jag vet inte var han tog vägen. Han kanske fick slut på saker att säga men jag kan inte påminna mig om att ha fått något från honom på väldigt, väldigt länge. Men, så igår, då kom ett mail:

från: Winston Churchill till: billy monotoni datum: den 09 juni 2008 04:29 ämne: Remember what Editor Bob said?

Innehållet i mailet var bara skräp med länkar och klockreplikor, men det gjorde inget. Ämnesraden! Jag menar, när spam-botarna börjar flika in referenser från spam-mailshistorien, då är jag helt med på noterna. Det är så härligt... meta. Heja!

Kostymbyxor eller jeans på dagens studentmottagning för Sannas lillebror? Leverpastejmacka från fiket eller ostrågfralla från affären till frukost? Nymalt bönkaffe eller en kopp lapsang därpå? Varje dag måste en uppsjö av beslut tas. Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Det är då man ställer sig själv frågan som måste ställas emellanåt. (tack till Jörgen)

Döden kom igår. RIP Datan, april 2005 - juni 2008. Du vet i alla actionfilmer när en av bi-hjältarna är svårt skadad men håller sig vid liv tillräckligt länge för att hans kamrater ska kunna ta sig ifrån en plats innan han spränger den i luften eller nåt sånt... En precis sådan insats gjorde min dator förra veckan. En sista kraftansamling. För »Frauds«. Min lilla Asus hade mått dåligt ända sedan i höstas. Glappande portar, trasigt batteri, seg och oanvändbar bortom räddning. När jag gjorde »Frauds« på den var det en enorm mängd tålamod och nödlösningar som krävdes för att det skulle funka. När jag satt med 12-13 spår percussion fick jag mixa ner det till 1 spår för att kunna fortsätta. Sub-mixar gick inte att göra. Varje gång en förändring av vissa filter gjordes så hängde sig datorn i några minuter (perfekt för att hämta en kopp kaffe) innan den släppte. Och så vidare. Och så vidare. Datorn protesterade, jag kände hur nära gränsen den var. Igår kväll satt jag så och gjorde inget särskilt. Rippade en skiva. Svarade på ett mail. Då kom dödsrosslingarna. Lilla, lilla datorn, vad illa du lät. Skrapande, knäppande, riktigt gnidande ondljud. Jag slängde i en extern hårddisk och sparade ner lite ouppbackade grejer, och sen knäppte du till och dog. Jag vet inte om det var för att jag varit inne på Macoteket på lunchen och tittat ut min nästa. Kanske kände du på dig att det var okej att vandra vidare nu. Nå, det fina här var att det inte innebar någon katastrof. Inga priogrejer försvann. Det mesta fanns säkerhetskopierat, förutom allt material till »Frauds« men det gör inget att det försvann för det är lite härligt att det bara finns därute som mp3 nu. Hade det skett för en vecka sen däremot, precis när jag satt och slutmixade hela skiten, ajajaj... Då hade jag svurit och förbannat den lille. Men inte nu. Jag minns den istället med värme. Från »While We're Learning To Forget« en sommardag 2005 till »Frauds« en sommardag 2008 så är det ju ändå den som allt hänt på. Tack för allt fint! Och ja, du kommer att drömma. I en oändlighet av vackra CPU-cykler.