The madness of webbs

»Galet«. Så kan man väl sammanfatta den senaste veckan när det gäller efterspelet av »Frauds«-släppet. Allt började med att TorrentFreak publicerade en intervju angående mashup-konceptet jag arbetade efter. Den fick över 850 diggs. Efter ett tag plockade Mashable och Wikinomics upp det och skrev egna artiklar. Morgonen efter TorrentFreaks artikel var det 70 pers som seedade torrenten på Pirate Bay. På kvällen var det över 200. Det blev helt vansinnigt. Sen fick jag mail av en journalist på brasilianska »Folha de S.Paulo« (nån sorts dagstidning) och av en sydkorean som båda ville göra intervjuer. Det är väldigt lustigt faktiskt. Ni som hänger här vet ju hela historien. 20 år tillbaka. Många av de avgörande händelserna. Alla små frön som såddes och som till slut ledde fram till det här. Rätt otippat att ett sommarlov i Råcksta eller en flaska Strongbow i Orminge slutade på ett redaktionsskrivbord i Sao Paulo. Det intressanta med allt det här är att jag kanske måste omvärdera min hållning till begreppet »tillgänglighet«. Såhär: Jag har alltid tyckt att det är sjukt mycket snyggare att inte vara tillgänglig än att vara det. Jag tycker band som inte postar sin nya singel på hemsidan eller MySpace eller Facebook eller iTunes eller mp3-bloggar eller fan och hans moster är mycket elegantare än band som gör det. Bristen på tillgänglighet gör att de blir en utmaning. Att försöka hitta musiken eller intervjuer med dem eller kanske bara ett litet fotografi blir till något inspirerande i en värld där alla är tillgängliga hela tiden. Effekten av band som Burial eller Boards of Canada (efter »Geogaddi«) visar att jag inte är den enda som känner så. Även om jag per definition inte har kunnat vara otillgänglig med Mr.Suitcase eftersom jag har den här bloggen och är aktiv i olika forum så har jag ändå alltid haft tanken om otillgänglighet i bakhuvudet. Det är ändå ett högst begränsat antal av alla potentiella lyssnare som hänger här och om jag inte gör Mr.Suitcase tillgänglig i övriga delar av websfären (last.fm, imeem etc.) så kommer det ju ändå att förbli en ganska okej hemlis eftersom alla icke-svensktalande får famla i mörkret. Så var mina tankar fram till »Frauds«. Då beslutade jag mig för att ta en rakt motsatt inställning, bara för att se vad som hände. Jag reggade mig på massor av ställen. Pumpade upp »Frauds« överallt jag kunde. Promotade och stod i. Spammade MySpace-kontakter med släppinfo. Drog skamlösa mail till kreti och pleti med information om det. Jag ska inte säga att jag kände mig smutsig, men lite konstigt var det allt. Inte för att jag inte vill stå för »Frauds« utan för att jag, som bekant, har lite problem med folk som står och hoppar och skriker och säger »se på mig, se på mig, hallå här borta«. Med tanke på vad resultatet av detta blev i jämförelse med resultatet av förra årets albumsläpp (vars låtar är väldigt mycket mer genomarbetade och bättre än »Frauds« om du frågar mig) så... Tja. Jag har väl haft fel hela tiden? Vad som är estetiskt snyggast kanske inte spelar så stor roll när det i slutändan är tiotusen som tankat albumet? Klart är i alla fall att det är väldigt kul! Så, fortsätt seeda, kopiera och sprida. Total flood får helt enkelt bli min nya strategi.