I helgen var jag, Sanna, Darijo och Managern på en liten roadtrip. Vi skulle bland annat hälsa på i Marviken och se spillrorna från 60-talets ganska misslyckade svenska kärnvapenprogram. Vi var ute och åkte och befann oss i Svärtinge utanför Norrköping när det var dags för lunch. Svärtinge är inte ens en by. Det är den sortens sovande »gata med några villor på« som knappt borde finnas på kartan. Det lokala pizza/kebab-haket var stängt och gatukiosken såg för flottig ut för att vara ett alternativ. Men så satt det en liten, liten skylt som sa att det fanns ett café till höger så vi svängde av och åkte ner en bit. Jag blir lika förvånad varje gång man hittar ställen som det vi kom till. Villa Flora hette det. De gjorde eget mineralvatten. Och hade en enorm jävla trädgård med bord utställda här och där. En damm med fiskar. Statyer. Lummig vegetation. Blommor överallt. Fantastiskt fräsch mat. Och vi var helt ensamma där. Så, det var dagens tips för er som är ute på vägarna.

Jag satt nyss och sammanställde lite material om kommande sommar-OS för en jobbgrej. Då ramlade jag in på ett ämne som jag faktiskt inte hade en aning om: Tidigare så ingick olika konstformer i de Olympiska spelen. Jag saxar från Wikipedia:

"The American Walter Winans became the only person ever to win Olympic medals both in an athletic competition (a silver medal in shooting) and in an art competition (a gold medal in sculpture)."

Och:

"Until the Amsterdam Games in 1928, the architectural competition was not divided into categories. The 1928 games introduced a town planning category."

Det första jag tänker är: Fan vad hårt att ha OS-guld i stadsplanering! Det andra jag tänker är: Vad synd att det inte finns kvar. Det vore kul om TV-tablån innehöll försöksheat i lyrik och semifinaler i oljemålning. Det tredje jag tänker är: Vilka fantastiska invigningsceremonier det måste ha varit! Först marscherar de välbyggda atleterna och de fysiska praktexemplaren in. Och sen efter dem kommer små sjukliga konstnärer med dåliga lungor och insjunkna kinder bakom skäggen. Jag får ta tillbaka det jag skrev igår. Det kanske var bättre förr trots allt.

Jag försöker alltid ha grundinställningen att det nya är bättre än det gamla, att det jämt är bättre att se framåt än att se bakåt. Ibland är det svårt och motigt eftersom det är så mycket lättare att idolisera det förgångna och skriva mytiskt om det, men jag försöker i alla fall hålla ögonen framåt. Förutom på en punkt. Det finns en grej som i alla avseenden var bättre förr: framtiden. Den var vackrare förr. Snyggare förr. I efterkrigstidens optimism (och senare under kalla krigets domedagsskräck) fanns drömmar om en vacker framtid där vi hade flygande bilar och andra fantastiska ting. Idag har vi ett digitalt samhälle som egentligen är ännu vackrare än det som då förutsågs. Bland alla flygande bilar och månkolonier som visionärerna drömde om fanns inga spår av det enorma sociala utbyte som sker varje dag, hela tiden, via Internet och annan kommunikation. Problemet idag är att bilderna av morgondagen är ganska krassa. Det handlar mest om energikrig, klimatkris, genmodifierade supermänniskor och nanoteknologi som vi tappar kontroll över. Och är det inte dystopiskt så är det bara töntigt. Elbilar? Men kom igen, pleeeeaase... Det som också är jävligt trist är att så få vansinniga prototyper byggs idag. Där 50- och 60-talen producerade helt galna grejer stoppas det mesta redan på planeringsstadiet idag när datorsimuleringar avslöjar dem som ogenomförbara. Därför blev jag glad när jag häromdagen läste om ett nutida projekt som helt har satt rätt nivå, som uppfyller alla mina krav på snygg design, lätt galenskap och samhällsomvälvning på stor skala: de grandiosa tankarna om »vertical farming«. Projektet går ut på att bygga självförsörjande skyskrapor (kallade »farmscrapers«) som fungerar som växthus i vilka man odlar mat av olika slag. De absolut coolaste höghusen skulle varva matproduktion med boendelägenheter och därmed kunna producera allt som behövs för de som bor däri. Hejdå matkris. »Vertical farming« får högsta poäng när det gäller framåttänkande i min bok. Inte riktigt lika flashigt som flygande bilar, men det närmar sig ändå åt det hållet. Betydligt roligare än elbilar i alla fall. Och det har onekligen den utopiska, positiva bild av framtiden som man annars mest såg under 50-talet. Synd bara att Europa såklart är sist på bollen. De vertical farming-projekt som är på planeringsstadiet finns i USA, Kina och Förenade Arabemiraten. Jag utgår ifrån att de europeiska bönderna snart ansluter sig till skivindustrin i korståget mot framtiden.

I helgen var Mauro Scocco på Comic-Con i San Diego för att presentera detaljerna om sin nya TV-serie »Fringe« samtidigt som J.J. Abrams drack grappa med Plura på en uteservering på Rörstrandsgatan.

Oj. Min önskan från igår om att Batman skulle spöa Jokern tillbaka till stenåldern togs inte väl emot. Om du läser bloggen via RSS-läsare eller i Feedly så märktes det inte, men besökare på sidan lär knappast ha undgått hur Jokerns hantlangare hackade mig efter min lojalitetsförklaring till Batman och Harvey Dent igår (klicka lilla bilden). Med andra ord samma otyg som drabbat Harveys kampanjsida, Citizens For Batman och andra som kämpar för det goda. Skämt åsido har den virala kampanjen inför »The Dark Knight« varit riktigt, riktigt mäktig. Och det spelar liksom ingen roll att man känner sig lite smutsig när man sitter och skriver ut kampanjmaterial för Harvey Dent och sätter upp här och där, för ohälsosamt flyktigt engagemang i något ytligt är ju det som per definition är popkultur och det som vi älskar. Och frågan är om inte det alternate reality game som under väldigt lång tid utspelat sig som en prolog till »The Dark Knight« har varit av sådana proportioner att det nästan får ses som en fristående företeelse. Är virala kampanjer marknadsföring? Ja. Men är de något mer? Ja. Att jag skulle byta ut grafiska element här till en massa rödvita bubblor och säga »ååååooohhh Coca-Cola har hackat mig« är helt meningslöst och saknar poäng. Men när man rycks med i euforin kring ett popkulturellt fenomen som detta så kommer direkt ett par mail från geek-kollegor som tycker det är skitkul. Trots att man de facto gör samma sak: springer reklambyråns ärenden på ideell basis. Men, samtidigt är det värt att läsa det io9 påpekar angående ARGs: »I feel like the ARG is just a fancier term for guerrilla marketing. Like I said, I don't mind being advertised to, as long as you call an ad an ad — not an ARG.« mumin frågar: »Har någon film ännu blivit recenserad som 'kampanjen var bättre'?« Jag vet faktiskt inte såhär off hand, men jag kan nog med största säkerhet säga att det bara är en tidsfråga innan så sker.

Det är härliga tider. Imorgon ska jag på premiären av »The Dark Knight«. Som jag har längtat! Jag tror på Batman, jag tror på Harvey Dent, jag vet att de kan göra staden säker igen. De har mitt fulla förtroende! Batman har alltid varit min favorit bland superhjältarna. Han är inte någon som fått extraordinära krafter på grund av en olycka och nu axlar världens problem på sina axlar med en larvig rättfärdighet. Han är bara en rik arving med en stor sorg i botten, ett mörker som tvingar honom ut på gatorna. Han gör inte vad han gör på grund av rättfärdighet, utan på grund av skuld. Han är plågad på ett sätt som få av de andra superhjältarna är. Det är det som gör honom så intressant. 1989 tindrade mina ögon när filmbolaget stängde av hela Kungsgatan för Batman-premiären, komplett med the batsignal i himlen. Då fick jag inte se filmen för jag hade inte fyllt 15. Imorrn, däremot, då är jag där. Med peppen på topp! Jag förväntar mig inget pompa och ståt, bara jag får se Batman spöa Jokern tillbaka till stenåldern. I believe in Harvey Dent!

Det är lite lustigt och jag vet inte hur det ska tolkas... Medie- och litteraturvetare konstaterar att vår koncentrationsförmåga för långa texter har blivit sämre sedan Internet blev det främsta sättet att tillgodogöra sig det skrivna ordet på. I alla guider till hur en skribent ska skriva för web och i alla tips-och-tricks-texter om hur en blogg blir bra är budskapet tydligt: Håll det kort och kärnfullt. I hela mitt liv har jag skrivit lite för långt, lite för omständlgt med lite för många sidospår. Från de första texterna på Bomben via åren på The Cricket till den här bloggen har jag, så fort inte en redaktör varit där och skurit ner texterna, föredragit att skriva långt istället för kort. För att jag tycker det är roligare. En del kommentarsfältstroll har varit negativa på grund av det förstås men det har inte bekommit mig. Visst, den nyktra och rationella sidan av mig förstår att det är lite overkill att skriva 10000 tecken om ett abstrakt ambientalbum, men att snudda vid det pretentiösa är det jag tyckt varit roligt. Och till skillnad för när man skriver för en redaktör så är ju själva poängen med webutrymmen som detta att man faktiskt kan göra det som är roligt och kul utan ramar. Däremot har jag faktiskt använt det på anställningsintervjuer. Du vet, den där jobbiga frågan när arbetsgivaren ber dig nämna en negativ egenskap om dig själv? Då har jag svarat »om du inte ber mig uttryckligen om en kort text så får du en lång«. Det har funkat bra, faktiskt. Men nu är jag inne på ett sånt här sidospår igen som gör texten omständig. Hur som helst, det lustiga är... Jag har all förståelse i världen för att långa texter avskräcker då publicerade på en bildruta. När jag läser bloggar är det ofta mellan två andra uppgifter. Det är sällan jag sätter mig ned och tänker »nu ska jag läsa bloggar« som en aktiv handling och därför blir det ofta så att jag har lättare att ta till mig »kort och kärnfullt«, precis som guiderna säger. Så jag skulle inte vara ett dugg förvånad om det långrandiga skrämde bort läsare från Beneath a Steel Sky. Men det lustiga är... Och nu ska jag komma till poängen, 2000 tecken senare och strulig som vanligt. Det lustiga är att de inlägg som är mest lästa här, de som får besöksstatistiken att gå upp märkbart, är just de som är långa. Det blev extra tydligt under »Frauds«-postningarna. Jag såg det igen igår, när jag postade en långrandig grej som från början egentligen bara skulle vara Ira Glass-citatet från »This American Life« men som spårade ur i en utläggning om att skurkarna var coolare än snutarna i »Miami Vice«. Det skulle ju kunna vara så att textjävlarna är så långa att ni måste gå in 2-3 gånger under dagen för att kunna läsa hela till slut, men även antalet unika användare går upp. Jag är helt ärlig nu och erkänner att det å ena sidan gör mig lite förvånad men å andra sidan gör mig mycket glad. Inte för att jag hade tänkt om och börjat skriva kort utifall statistiken visade det motsatta, men för att det verkligen känns kul att texterna läses. Tack för det! Och jag kommer fortsätta vara långrandig, tro inget annat.