Häromdagen skrev jag att Tour de France är en »jävligt personlig« TV-upplevelse för mig. Jag har känt mig lite smutsig sen dess. Det gör jag alltid när jag pratar om min besatthet av viss sport eller bra TV-serier. Jag går in för dem med sånt allvar att det nästan kan vara svårt att ens motivera för sig själv, än mindre för andra. Särskilt har jag problem med mig själv när det gäller hur mycket jag kan älska TV-serier. Att bli sådär fanatiskt insatt i dem så jag väntar hela veckan på nästa avsnitt som andra väntar på löningsfredag. Och så sitter man och läser forum på nätet, hänger på fansites och blir helt lycklig när man hittar referenser till serien på oväntade platser. Det har alltid varit underhållande men inte särskilt rumsrent. Åtminstone kände jag så tills jag nyligen lyssnade på en podcast. Under våren har jag vaknat varje fredag med ett stort leende och pinsamt bra humör. Inte för att arbetsveckan varit slut utan för att »Lost« sändes i USA på torsdagarna och för att varje fredagkväll därmed var rituellt avsatt för en procedur som inte fick göras avkall på. Vi började med att laga en god middag som intogs tillsammans med en flaska Red Seal Ale och förra veckans avsnitt av »Lost«. Därefter tog vi en kort paus och läste in oss på förra veckans avsnitt på Lostpedia för att inte ha missat något. Sedan var det dags. Tallrikarna dukades ut, telefonerna stängdes av och avsnittet kunde börja. Andra ringde och ville ha med oss ut men vi sa alltid nej. Det fanns inga öl på en lokal som kunde konkurrera med det där. Mina tidigaste minnen av den sortens besatthet var när jag gick I lågstadiet och fick vara vaken och se »Miami Vice«. Nivån sattes nog där. »Miami Vice« och de ursprungliga första fem avsnitten av »V« (innan det spårade ur) var angelägenheter, viktiga på riktigt, rättesnören för vad som var rätt och fel (även om jag alltid tyckte de colombianska knarkkungarna var tuuuusen gånger coolare än Sonny och Rico). Dessutom innehöll det riktigt bra våld. Det där fortsatte. TV3 var makalösa på att sända serier några år senare, i början nittiotalet. »Wiseguy«, »21 Jump Street« och en uppsjö av olika deckare följde jag där. Och alla eftermiddagshöjdare som »Airwolf« och »Knight Rider«, förstås. De hade också en serie som handlade om en liten man som var rättsläkare och löste mord baserat på vad han hittade vid obduktionen. Kan det ha varit »Quincy M.E.«? Ungefär som »CSI« fast utan apparater med LCD-display, dimmade ljuspaneler och någon som helst glamour. Det gick sent som fan på kvällen så jag ställde videon och gick upp och åt frukost till gårdagens avsnitt. Varje vardagsmorgon. Jag vet inte hur många säsonger av den jag såg. Antagligen fler än vad som är lämpligt. Men den här grejen med TV-serier har i mitt vuxna liv alltid känts lite smutsig. Inte för att jag skäms för det (vi lever TV-seriens guldålder, det har aldrig varit och kommer aldrig bli lika bra som nu) utan för jag inte får ha dem i fred. Till skillnad från min relation till en fantastisk popskiva, roman eller film så är TV-serierna allmängods, underhållningsfyllningen som dämpar tristessen och ångesten därute i stugorna, alltid förstörda av någon vidrig TV4-hallåa eller TV-krönikör på kvällstidning som är 300 år gammal och tycker att Hyland kunde minsann göra TV han. Jag har haft svårt att göra TV-serier till mina egna på samma sätt som jag utan att blinka kan hävda att ett band gör sin musik bara för mig. Därför har jag också haft svårt att motivera för mig själv varför jag ska investera tid och engagemang i TV-serier. Om det istället för att jag tar någonting till mig är jag som tas in i ett sammanhang där jag inte känner mig hemma (tristessdämpande underhållning för massorna), vad är då poängen? Detta är vad jag har tyckt men jag har fortsatt följa mina TV-serier och skämts lite när jag gjort det. Tills jag lyssnade på ett avsnitt av »This American Life« på semestern. Ända sen Sanna sålde in mig på »This American Life« har även måndagar varit stor högtidsstund. Då har nämligen det senaste TAL-avsnittet kommit som podcast och promenaden till jobbet blir en vacker timme. TAL är dokumentär radio när den är som allra, allra bäst. Varje vecka finns ett tema för avsnittet och i ett antal akter kör de sedan historier, berättelser och intervjuer om olika saker på det temat. Producenten Ira Glass kan vara den just nu bästa levande mannen. Avsnittet jag lyssnade på nyligen hette »What I Learned From Television«. Upprinnelsen till det var att produktionsteamet bakom »This American Life« (som sänts på radio sedan 1995) hade börjat spela in en TV-version av programmet och mött väldigt starka känslor mot detta. När de skulle göra en liveversion av radioprogrammet på scen i Minneapolis så skrek någon ur publiken »Judas!«, som när Dylan hängde på sig elgitarren ungefär. De gjorde avsnittet »What I Learned From Television« som ett svar på det. Det är också inspelat live med publik och med Mates of State som husband. En helt magiskt stund i avsnittet är när Ira Glass själv berättar om när han tittade på »The O.C.« och de skämtade om »This American Life« där. Han pratar om hur surrealistiskt det kändes att bli nämnd i en av sina favoritserier. Och just i det ögonblicket börjar Mates of State spela intromusiken till O.C. och Ira fortsätter:

»Radio is so different from television. As we were making our television show, people kept asking me which is better. People keep asking me all the time now, “So which is it gonna be? Is it going to be radio or TV, which is better?” like we’re all gonna have to choose sides because there’s gonna be a big war, you know… In fact, actually there was a war and radio kind of lost that war. And the fact is that radio and TV, they’re good for different things. Radio is so intimate and personal and TV can be so weirdly grand in what it does. Just thinking about the O.C. and the other shows I love, I realize my feelings about my favourite TV shows are exactly the same as my feelings about the shows I love on the radio. The things I love, I love completely and it’s totally personal. My feelings about these shows are personal in the deepest possible way. And… I’m a kind of dorky fan when it comes to stuff. Uhm, my wife is here in this room so maybe it’s a bad time to be telling this story… Every week the O.C. comes on and my wife Anaheed and I sit on the couch, when the theme comes on, “California”, we sing along with it in full voice. Think about what that takes... I’m 47 years old, I’m a grown ass man, we’re a married couple, you know… Sober! We are sober, singing the theme to a Fox show… And I gotta say, every single weeks it makes me love my wife, and love TV, and love everything in the world all at once and last week when O.C. went off TV I cried and I’m not ashamed to admit it.«

Och så drar Mates of State igång »California« för fullt och hela publiken sjunger med och jag bara ryser och ryser och känner att »Jaaaaaa, det är ju såhär det ÄR« och tänker att… Visst kan TV också vara personligt. Visst är det helt okej att kunna repliker ur »Miami Vice«-avsnitten och namnen på mellanchefer i de där konstiga företagen som dyker upp hela tiden i »Lost«. Visst får man se fram emot ett avsnitt av »Burn Notice« även om man inte gör det av en genomtänkt »göra lågkultur hög«-agenda utan bara vill döda 43 minuter av en kväll som man ändå inte kan hoppas på så mycket från. Det är faktiskt okej att inte ta TV-serier på så stort allvar. Det är okej att bara älska dem så mycket att man springer hem från jobbet på fredagen, lagar mat, kollar förra veckans »Lost«-avsnitt och darrar på fingrarna när man öppnar det nynedladdade avsnittet. Det räcker med att det är en hänförande och jävligt personlig upplevelse.

Två bekantingar har just nu inspelningssessioner och släpper ifrån sig små godbitar som är värda att uppmärksamma på deras bloggar. Viktor Sjöberg spelar in ett album i Kalifornien och har släppt en liten impromptu mp3a från ett sidospår under inspelningarna som är väldigt vacker i sin anspråkslöshet. Läs om och lyssna på »Garden Strings«. Meanwhile, back at the ranch, sitter Differnet ute i falurödlandskapet och spelar in under 9 dagar. Albumarbetet dokumenteras, inte i bloggform utan som en opera. Lovar väldigt gott! Följ den på friendlynoise.se. Det här är kören:

Okej. Jag ojade mig för ett par månader sen om att William Gibsons »Neuromancer« ska filmatiseras av Joseph Kahn som har Britney Spears-videos som främsta merit. Eftersom jag var kritisk till det så måste jag älska det här. Konstnären Brody Condon ska sätta upp »Neuromancer« som teater i en lada i en liten ort i Missouri. Rollen som Case kommer spelas av den gamle vänsterradikale hippien Ray Radke (bilden) och övriga roller besätts av amatörskådespelare från den lokala baptistkyrkan. Och just det, från Condons projektbeskrivning:

"The performance will be executed in the deadpan style of the videos of Raymond Pettibone. A distinct lack of emotion will be present, and some actors will read directly from the scipt. All virtual reality scenes will be accompanied by a live band performing Indonesian Gamelan music, while all cyberspace environments will consist of moving, painted cardboard props."

En film som beskriver det hela med bilder på ladan (!) och några ord på vägen om heroin från huvudrollsinnehavaren (!!) och en grym svärdfajt (!!!) finns på denna länk. Kan det här bli annat än lysande?

"Les coureurs chronometres Pour l'epreuve de verite La montagne les vallees Les grands cols les defiles" Kraftwerk

Det är den där tiden på året nu. När man vaknar av att solen värmt upp rummet och man känner sig genomklibbig redan från första ögonblick och lakanen är blöta. När en spilld matvara eller kvarglömd tallrik snabbt förvandlas från att vara ätbar till att bli ground zero för en armé av småflugor. När det tar på krafterna bara att ligga under den tryckande hettan och lyssna på fläktens stilla brummande. Värmen. Det långsamma tempot. En riktigt varm sommar börjar jag per automatik drömma om alper och pyrenéer, om tunga växlar uppför mördande stigningar, om perfekta spurtuppdrag där klungan leds av ett ånglok in på upploppet. Tour de France är en jävligt personlig upplevelse för mig, varje år. Det är den sortens evenemang som man kan ha ett personligt förhållande till eftersom det inte är allmängods i Sverige på samma sätt som ett fotbolls-EM är. Så många somrar har jag skruvat ner tempot inför juli, inte tagit några som helst bokningar i form av häng med kompisar eller resor, och gått in i en värld där allt handlar om kadens, mjölksyra och heroiska ryck. Bokstavligen. Vid den här tiden, på förmiddagen, läste jag intervjuerna och reportagen från gårdagens etapp och om en stund skulle jag laga mat och förbereda mig inför dagens. Att många vanligt funtade människor stått runt omkring och skakat på huvudet har ju bara varit ett skäl att gå in ännu hårdare i det hela. »Fuckers, det här är min grej!« Det är dags nu. Jag känner det i luften. Det hänger i den stillastående luften. Jag lyssnar på Kraftwerks »Tour de France Soundtracks« och känner mig pirrig. Idag rullar klungan iväg på Bretagnes kullar och om tre veckor kommer de vara i mål i Paris. Men det är långt dit. Vi måste först igenom landsbygden med sina små vingårdar och fält, förbi små byar som laddat sedan bansträckningen presenterades i november för de flyktiga sekunder då hjältarna dundrar förbi, upp på höjder där frankernas borgar och franciskanermunkarnas kloster står stolta. Det jag naturligtvis peppar mest för är den 23 juli då det är målgång uppe på makalösa, legendariska berget l'Alpe d'Huez, med dess 21 hårnålskurvor. Drama! För tredje stora etapploppet i rad kör jag och Per en dedikerad blogg om Tour de France 2008 där vi kommer att stöta och blöta allt, stort som smått. Den heter Les Poursuivants och plockar in Chavanels utbrytningar. Du hittar den här: http://lespoursuivants.blogs.eurosport.se/.

FRA-protesterna fortsätter i intensitet och det blir alltmer uppenbart att partiledningarna sätter agendor som saknar stöd i såväl valmanifest som de egna leden. Eftersom riksdagsledamöterna uppenbarligen också helt saknar integritet för att försvara sina ideologier så kommer det här ju såklart komma tillbaka och spöka även för dem i framtiden. Personligen tycker jag det vore passande om beslutet blev en gengångare redan inför valet till EU-parlamentet nästa år. Från gallerior i Täby till betongen i Botkyrka, var de än håller torgmöte, så ska det vara någon längst fram med skylten som påminner om att »we've got a hook on them«....