En bunt papper, perforerade i ändarna och fyllda med noggrann matrisskrivartext. På förstasidan ett försök till omslag i en tid då stordatorernas förmåga till layout begränsade sig till kantiga figurer och linjer. Min pappas personnummer hotfullt stirrande upp från lätt gulnat papper. Jag sitter med hans akt framför mig på bordet. I boken »The File: A Personal History« åker den brittiske historikern Timothy Garton-Ash till forna Östberlin och hämtar ut informationen Stasi hade på honom. Han bodde där som utbytesstudent i unga år och ville efter murens fall åka tillbaka för att se spåren han lämnade efter sig. I »The File« går han igenom Stasis uppgifter om honom, steg för steg. Han träffar gamla vänner, han besöker platserna som det skrivs om, han söker upp informatörerna och intervjuar dem. Det är ett gripande vittnesmål. Ett starkt avsnitt innehåller Stasi-aktens redogörelse för en av Garton-Ashs utekvällar, minut för minut. Vilka barer han gick på. Vilka han pratade med. En kväll som för honom sedan länge gått förlorad i minnet återkommer i komplett detalj. Jag sitter här med min pappas akt och det känns märkligt. Den är inte frukten av ett kommunistiskt Östtyskland med kontrollbehov utan av ett demokratiskt Sverige med goda intentioner. Min pappa var en av 15000 utvalda som punktmarkerades för att sociologerna skulle kunna se mönster framträda, för att kunna ringa in »riskgrupper«. Alla uppgifter från myndigheterna registrerades och kompletterades med annat material, exempelvis en intervju som gjordes med honom i mellanstadiet. Utan att ha en aning om vad den användes till. Projektet kallades »Metropolit«. Om du föddes 1953 och var mantalsskriven i Stockholm tio år senare var du registrerad. Utan att dina föräldrar godkänt det eller att du fick information om det. Min pappa var en av dem och nu sitter jag här med hans akt. På första sidan finns information från Carl-Gunnar Janson, ansvarig för Metropolit-projektet på Stockholm Universitet. Hans ord är lugnande och förtroendeingivande: »Vi arbetar inte med livshistorier utan enbart med statistiska analyser.« De orden ekar tomt när vi vänder till nästa blad. Det här är de kalla, svartvita siffrorna från de första 30 åren i min pappas liv. Akten tar sin början med förlossningsjournalen från 1953. Ett friskt gossebarn föddes till världen med vikt på 44 hekto och längd på 52 centimeter. Han fick åka hem efter förlossningen. Men till vilket hem? Utdrag från folk- och bostadsräkningen börjar måla upp bilden. Hemmet var en förhyrd enrumslägenhet och pappas »hushållsställning« var som barn till dem som hyrde den (alltså min farmor och farfar). I papperna framgår att de i badrummet hade egen vattenklosett och varmvatten, men att lägenheten däremot saknade kylskåp. I köket fanns gasspis med ugn och hushållet ägde totalt en bil. Familjen klassificerades som »trångbodd«. De matrisutskrivna bokstäverna står där i aggressiva versaler. Uppgifter listas, allt ifrån husets byggnadsår till lägenhetens faciliteter. »Vi arbetar inte med livshistorier utan enbart med statistiska analyser.« Jag tänker mig löpsedeln: »Uppvuxen utan kylskåp men med egen dusch i hus byggt innan 1940? Då är du i RISKZONEN.« Jag bläddrar framåt. I uppgifterna från mantalslängden från 1964 finns en rolig formulering: »Aktuell fader (jämförelse med födelsebok 1953): Samma.« Hur skulle det inte kunna vara samma fader? 1966 gick pappa i klass 6C i Västberga Skola. En dag kom snälla tjänstemän till klassen med tester och enkäter som eleverna skulle fylla i. Dessa var specialskrivna för att användas i Projekt Metropolit och resultaten står att läsa i akten. Bland annat fick eleverna fylla i vilka i klassen de skulle vilja se som 1) framtida arbetskamrat 2) bästa vän och 3) klassfestarrangör. Som »Villa Medusa« utan kameler, kanske. Min pappa är en kul prick nu och jag tror han var det redan då för jag läser att hela 6 personer i klassen ville se honom som klassfestarrangör. 5 markerade att de ville ha honom som framtida arbetskamrat och 4 stycken att de ville ha honom som bästa vän. Många av frågorna i enkäten rör yrkeslivet och framtiden. Vilken socialgrupp siktar du på att komma till (jag antar att frågan inte var ställd så direkt till eleverna men i akten är det omvandlat till denna klartext)? Hur är din familjs attityd till skolutbildning? Har du talat med dem där hemma vad du vill bli? Tror du att du kommer att ha det yrke som du först angett när du är i 30-årsåldern? Till de frågorna kom en mätning av attityder till olika yrken. Till en lång (lång!) lista av möjliga framtida yrken skulle något av tre alternativ fyllas i: »Vill gärna bli«, »Vill inte bli« eller »Vet inte«. Jag undrar om de inte formulerade lite tokigt här, tjänstemännen. Eleverna var 12 år. Hur många 12-åringar tror att de kommer jobba med något vanligt vardagsgnet? Svaren på pappas enkät är tydliga. Han svarade »vet inte« när det gällde »flygare« och »civilingenjör« men i övrigt var det »Vill inte bli« rakt igenom. Förutom på ett par yrken: TV-reporter, författare, direktör, affärsman, journalist, arkitekt och proffsfotbollsspelare (!). Jag tycker det är rätt konstigt att de inte hade med astronaut på listan. Enkäten mätte också hur många timmar i veckan eleverna läste böcker, tittade på TV, gjorde läxor, läste serietidningar. Den frågade om de läste dagstidningar och vilka delar av dem de läste (pappa angav »Annonser«, »Sport« och »Serier«, dock inte »Nyheter«). En fråga sticker ut: »Hur många artiklar om politik, litteratur, vetenskap eller sociala problem har du läst i dagstidningar senaste veckan?«. Min favorit i enkäten är en sekvens med frågor om livet, nuvarande och framtida. För mitt inre ser jag pappa sitta där i skolbänken och klia sig i huvudet. Ska han svara som det är eller svara vad de vuxna vill höra? Jag ler åt den blandning av 12-årig naivitet och fantastisk slughet som smugit sig in i registret:

Om skolan var helt frivillig och du kunde sluta redan i morgon om du ville eller gå kvar om du ville. Vad skulle du göra? Sluta. Hur skulle du vilja att dina klasskamrater kom ihåg dig när du slutat skolan? Som en som var omtyckt i klassen. Tycker du att eleverna ska få röka i skolan? Absolut inte. Vad gör du helst en lördagkväll? Spelar skivor. Vad tror du är det viktigaste för att du ska trivas och ha det bra när du blir stor? Att vara lyckligt gift. Hur tror du att du kommer att trivas när du blir stor? Ganska bra. En del oroar sig mycket för framtiden, andra oroar sig inte alls. Hur gör du? Oroar mig ganska mycket. Tycker du om att tänka på vad du ska göra när du blir stor? Ja lite grann. Om du fick välja mellan 100kr nu och 1000kr om fem år, vilket skulle du välja? Säkert 1000kr om fem år.

Notera det sista svaret. »Säkert 1000kr om fem år.« Skulle du använda det som statistiskt underlag? Jag läser det som att han skriver vad han tänker: »Ni vill säkert att jag ska välja 1000kr om fem år.« Han har ingen aning om vad frågan egentligen gäller. Han vet inte vad de kommer att utläsa av den. Han har bara på känn att det där med 100kr nu säkert verkar kortsiktigt och ovuxet. Det är mörkt. Ett ljus brinner på bordet bredvid min dator. Jag går vidare i akten. Här finns skolbetygen. Antal frånvarotimmar under högstadiet. Utlåtanden om simkunnighet. Sökta gymnasielinjer. Ordningsbetyg. Några år senare kommer yrkeskategori, arbetstid per vecka, årsinkomst, boende, socialgrupp och något diffust som betecknas »kvalitetsgrupp« som jag tror beskriver lägenhetsstandarden. Värnpliktsverkets data från mönstringen hör till aktens mest uttömmande. Här finns det mesta, från mätning av mörkersyn till midjeomfång och en utvärdering av pappas möjligheter i det framtida livet. När jag skriver det här kan jag inte låta bli att le brett. Att pappa vid mönstringen hade en muskelfaktor i newton på 1.7 i handgrepp är en uppgift som spelar mindre roll, men vid det personliga samtalet fick han frågan om »Avsett yrke«, det vill säga vad han var inriktad på att börja arbeta med efter militärtjänstgöringen. »Skeppsmäklare«, är pappas svar. Strax under finns Värnpliktsverkets utlåtande om denna önskan: »Gradering av avsett yrke: Ej sannolikhet«. De behöver jobba med sina graderingsmetoder. Så långt tillbaka som jag minns har pappa arbetat som skeppsmäklare. Han gör det fortfarande. Förutom exempelvis de 16 sjukdagar han hade 1980 enligt akten. Pappa - Byråkraterna, 1-0. Jag har suttit här och läst om min fars liv, alla dessa triviala detaljstatistiska värden blandat med personliga uppgifter och registrerade uttalanden. Jag har väntat på att komma till 1977, året när jag föddes. Vad står det om mig? Hörde någon av enkäterna eller de diagnostiska proven jag fick i skolan till Projekt Metropolit? Kommer det komma en »Kvaliteter som fader enligt son: Mycket uppskattad« här någonstans? I slutet av akten finns en lista, år för år, över civilstånd och barn. När jag kommer dit blir jag lite förvånad. Antingen är det något som mina föräldrar har glömt bort att berätta för mig eller så har jag framför mig ett knivskarpt facit till varför jag inte tror på registrering av det här slaget. Jag tror inte det är det förstnämnda. På de sista raderna i akten läser jag: »Antal barn 1982: 0.« När det surrade till djupt nere i databanken och just det värdet registrerades var jag 5 år. Enligt maskinerna finns jag inte. »Så här ser din data ut på bandet: 1 1 1 1 . 0 1 . 0 1 .« Det är datalagringsspråk för »Antal barn 1982: 0«. Jag är inte upprörd. Felaktiga uppgifter av det här slaget kan vi egentligen skratta åt. Att jag inte finns med säger bara rätt mycket om träffsäkerheten i de »statistiska analyser« som registret ska ligga till grund för. Det som sätter starkast avtryck på mig här är inte vilka data som finns sparade och faktiskt inte heller sättet som informationen hämtades in på. När jag började skriva detta inlägg trodde jag att slutklämmen skulle bli lite tacksamt prickskjutande mot metoder som samkörning av register, fulenkäter till icke ont anande 12-åringar och misslyckade slentrianutlåtanden om livsplaner från Värnpliktsverket. Ikväll sitter jag här och känner att detta är överflödigt och nästan lite oviktigt. Vad jag upplever som långt mycket mer störande är kylan som uppgifterna framträder i. De här sterila datautskrifterna listar statistiska värden, sida upp och sida ner. Vattenklosett i hemmet? Ja. Frånvarotimmar vårterminen årskurs 9? 21. Hur lång tid ser du på TV per dag? Cirka 1,5 timmar. För mig är det verkligt fasansfulla hur brutalt det går att koka ned en persons liv till sifferreduktion. Särskilt i det här fallet. Det är min farsa, liksom. Ingenstans i denna rapport står om vilken bra pappa han har varit och hur glad jag är att vara familj. Ingenstans står om fotbollsmatcherna vi sett, resorna vi gjort eller hur fantastiskt trevligt det är att bara ta en öl och snacka lite skit med honom. Jag tycker det finns en enormt djup ovärdighet i att ta bort allt det kärleksfulla och varma men ändå behålla personnumret på framsidan som en etikett över vad siffrorna står för. Det är ett liv vi pratar om, inte en årsinkomst 1976. Naturligtvis hade en oacceptabel övervakning av samma slag som den unge Timothy Garton-Ash utsattes för i Östberlin krävts för att sådana uppgifter skulle kunna finnas med. Det är inte dit jag vill (surprise!). Det är bara en väldigt omtumlande upplevelse att se någon man känner så väl berövas alla mänskliga värden och istället bli »Vattenklosett ja eller nej?«. Dessutom med helt inkorrekta uppgifter och hörsägen. Det är en väldigt omtumlande upplevelse att inse att det är så här det ser ut när staten ger tummen upp för godtyckligt registrerande. Den 10 februari 1986 slog Dagens Nyheter upp en rubrik på förstasidan: »Hemligt granskade i 20 år – Forskare vet allt om 15 000 svenskar«. Artikeln berättade om det jag gått igenom här, men avslöjade också att sjukdomar, kriminalitet och drogproblem registrerats i de fall det varit aktuellt. Det blev ett himla liv. Att projektet bedrivits med Datainspektionens välsignelse väckte förstås debatt. Kort därpå skrev Anna Christensen, professor i civilrätt i Lund, en debattartikel vars innehåll såhär nästan 23 år senare fortfarande är mer relevant än någonsin:

"Det är en slump att debatten blossat upp just i anslutning till Metropolitprojektet. Det utförs hela tiden undersökningar av detta slag i stor skala och i liten skala inom forskningen och inom administrationen. […] De drivs av samma lidelse att "kartlägga" hela den värld som består av människors tankar och handlingar, att "spåra upp" de dolda alkoholisterna och alla andra som försöker dölja sig. […] Men de stora heltäckande undersökningarna av hela befolkningsgrupper födda ett visst år, dessa dataregister, som omfattar alla och envar och som kan samköras och generera ny kunskap, visar att alla är hotade av denna administrativa kunskapsutveckling. Ingen kan veta vem som idag betraktas som ett riskfall och än mindre vilka som kommer att betraktas som ett riskfall i morgon."

Efter uppståndelsen avidentifierades databasen i maj 1986 och ingen ny information kunde därefter läggas in. Men den statistiska datan sparades. När jag sökte lite inför det här inlägget upptäckte jag att den här datan väcktes till liv 2004 under det nya namnet »Stockholm Birth Cohort Study«. Hos Oxford Journals finns en beskrivning av detta nya statistikprojekt. Vi tar ett kort utdrag. Notera det sista:

"The Stockholm Birth Cohort Study (SBC) was created in 2004/2005 by a probability matching of two comprehensive and longitudinal datasets. The first, the Stockholm Metropolitan study 1953–1985, consists of all children born in 1953 and living in the Stockholm metropolitan area in 1963. The second, The Swedish Work and Mortality Database 1980–2002 (WMD), consists of all individuals living in Sweden in 1980 or 1990, and born before 1985."

Mmm. Känns bra att jag äntligen fått komma med. Förenad med min pappa i datacentret. I databasen med den passande förkortningen WMD. När FRA pluggar in kablarna kanske det är läge att komplettera uppgifterna om frånvarotimmar i högstadiet med lite snaskig Facebook-historik. Det kan väl inte skada? Trots allt måste vi ju komma ihåg att de här uppgifterna inte syftar till att teckna livshistorier utan enbart ligger till grund för statistiska analyser. Tack till pappa för att jag fick posta detta! Eftersom du gav ok till mig att publicera utan att du först läst igenom så får du väl om du är missnöjd anmäla mig enligt PUL eller avslöja några snaskiga grejer jag gjorde när jag var liten i kommentarsfältet så är vi even steven.

Minns du Al Pacinos snack i omklädningsrummet innan finalen i »Any Given Sunday«? Det är rätt enastående. Alltid när saker känns skit och motigt tittar jag på det och blir genast 10 centimeter längre och redo att ta mig an världen. Men det är ju inte alltid man har tillgång till att se det talet på YouTube så man behöver också ha ett mantra man kan upprepa för sig själv när mod behöver uppbringas. David Lega slog 14 världsrekord under sin tid som simmare. Efter Paralympics 2000 lade han idrottskarriären på hyllan och började en ny bana som talare och entrepenör. Bland projekten han driver finns »Lega Wear« som tar fram kostymer och snyggare kläder som passar för funktionshindrade. Jag sprang på nedanstående reklam för »Lega Wear«. Jag tycker den är hur mäktig som helst. »They can't fly. They don't care. Never surrender.« är i alla sammanhang en lika mäktig pepp-mantra som »Clear eyes. Full hearts. Can't Lose.«. Repetera medan du väntar på bussen varje morgon.

När jag i morse såg att The Streets släpper ett nytt album idag så gäspade jag och tänkte »vafan, håller han på fortfarande«. Att försöka hitta plats i spellistan mellan Glasvegas och Hammock för en ny fullängdare av The Streets kändes som kanske det tråkigaste och mest förlegade jag kunde tänka mig. Sen hejdade jag mig. Jag fascinerades lite av min egen reaktion. Inte att jag tycker The Streets har blivit tråkigt men att min spontana känsla var att han är slut. Det känns som han dök upp för första gången alldeles nyligen och jag lyssnar ju fortfarande på »Weak Become Heroes« titt som tätt? När det gäller vårt ointresse för en artist när han/hon inte längre är det där nya härliga som sköljer över oss, bottnar det i att artister blivit sämre på att arbeta med sitt musikaliska uttryck över längre tid eller är det vi som lyssnare som tappat koncentrationen, ständigt i jakt på nya kickar? Nya skivan »Everything Is Borrowed« är The Streets fjärde. Om vi skulle ta det som en generell regel att band är slut vid deras fjärde skiva så skulle The Cure ha lagt ner efter »Faith«. Bruce Springsteen skulle lagt gitarren på hyllan efter »Darkness On The Edge of Town«. Depeche Modes hej då till världen hade varit »Some Great Reward«. Likväl så betraktar jag nya The Streets som en parantes jag aldrig kommer att lyssna på snarare än en möjlig ny gryning med fantastiska storverk väntande runt hörnet. Naturligtvis haltar det här resonemanget kraftigt. Oasis fjärde album var »Standing On the Shoulders of Giants« (de hade faktiskt kunnat lägga ned redan efter det andra och blivit en myt istället för att köra allt i botten). Det är inte med matematisk precision som band blir bättre med tiden men är det inte synd att vända något man gillade för ett par år sedan ryggen, utan att ens ge det en chans? Nej, faktiskt inte. Under sjuttio- och åttiotalet kunde band släppa en medioker förstaskiva, sälja tiotusen exemplar och få ökad budget till den andra. De utvecklades med tiden och kunde tryggt bygga upp en skara fans. De klassiska popartisterna, de som vi ser upp till när vi nu i efterhand kan handplocka russinen ur deras varierande albumkaka, gavs tid och tålamod. Ibland dröjde det några album innan de slog (Ultravox »Vienna« var just deras fjärde) och ibland misslyckades de helt och blev i bästa fall samlarkuriosa femton år senare. På nittiotalet blev det dock en helt ny giv. Kom bandet inte in på topp-10 med debuten så revs kontraktet. Eller så behölls kontraktet intakt men gruppen fick inte släppa några skivor - det var skivbolagens sätt att kontrollera att man inte släppte en eventuellt framgångsrik uppföljare hos ett konkurrerande bolag. Jag har konsumerat mycket musik de senaste 10 åren. När jag tittar tillbaka så finns ett trettiotal album från denna tid som jag fortfarande lyssnar mycket och ofta på. Det är nästan uteslutande debuter eller andraskivor. Under samma period har jag kastat händerna i luften och ropat halleluja över minst ett hundratal. De flesta föll i glömska efter ett halvår. Är detta ett bevis på att jag som lyssnare har blivit otålig och ytlig, att jag inte vågar ta steget ut i det okända och kalla ett band för »mitt« på samma sätt jag gjort med forntida storheter? Mitt personliga förhållande till New Order rubbas ju inte av tiden, men hur mycket finns kvar av mitt vansinneslyssnande på The Thrills den där soldränkta våren 2003? »Mycket litet« vore en skarp underdrift. Jag ser det faktiskt inte som otåligt och ytligt. Min grundinställning har alltid varit att popmusiken ska vara flyktig. Den ska ha kort livslängd men brinna utav helvete medan den är här. En genre som two-step - som bokstavligen dansade en sommar - är ett utmärkt exempel på det. Ett nytt uttryck kommer, alla går bananas och festen pågår tills man tröttnar och går hem och upptäcker ett nytt uttryck. Minnet lever däremot kvar, och vi kan le och nicka med uppskattande minnen när någon säger »Artful Dodger« snarare än att gäspa och tänka »fan, har de släppt sin fjärde platta?«. Det här är också ett skäl till varför jag hoppas att The Avalanches inte släpper några fler album. »Since I Left You« är högst upp på min lista över 00-talets skivor och den lever fortfarande i allra högsta grad. Det räcker med att jag hör det inledande »Get a drink, have a good time now, welcome to Paradise!« för att jag ska bli skitglad. Inte av nostalgi, notera, utan av att det är en så jävla bra skiva. Behöver vi verkligen en uppföljare? I skivbolagsvärlden där man släpper singel, album, åker på turné och spelar i »Sommarkrysset« går livet sin gilla gång. Tidningarna har skivrecensioner på onsdagar och finns man inte i albumformat så finns man inte alls. Vi andra vet ju att den världen går på tomgång, att de bara gör som de alltid har gjort i en Lagerbäck-förnekelse om att allt är som förr. Att det känns helt onaturligt för oss som kramat sönder Hwassers »About That Promise« genom hela sommaren att försöka uppbringa någon entusiasm för en ny The Streets-skiva är faktiskt deras problem, inte vårt.

I en till synes oändlig ström av postningar om en liten kväll i Uppsala kommer här det definitiva för ett tag... Jag skrev i förrgår här att den 18 oktober är det som gäller. Så inte längre! Jag bekräftade det datumet innan jag kollat noga i kalendern. Dumt. Det var redan uppbokat med annat. Så, för att hålla det kort: Ingen Mr.Suitcase-spelning i Uppsala på ett tag. Jag återkommer om ett nytt datum blir aktuellt.

Le saboteur! Ytterligare en viktig reboot gjordes under månadsuppehållet när jag sölade runt. En ny version av mrsuitcase.se är nämligen publicerad, nu äntligen med alla grundläggande prylar man förväntar sig av en hemsida. Den förra siten var mer eller mindre en katastrof, en temporär ihopslängning som klängde sig kvar i två år. Grattis. Nu är det dock ordning på torpet, så om du vill veta vad som händer kring Mr.Suitcase kan du gå dit och prenumerera på rss-flödet. De större nyheterna kommer jag ju skriva om här också i fortsättningen. mrsuitcase.se är lite mer nördnivå för att jag ska känna mig viktig.

Det är inte första och troligtvis inte sista gången jag postar om Kopia här på bloggen. Den ljusskygge Malmö-producenten levererar ju ständigt dessa otroligt fina godbitar så det är ju svårt att inte göra det. Nu har Kopia precis släppt två stycken nya låtar på Kitty Litter mp3, »Circles« och »84 to 110«. Titta förbi och ladda ner dem! Kopia kommer för övrigt till Haute Culture 2008 i Norrköping den 27/9, tredje upplagan av den oslagbart mysiga minifestivalen för elektronisk musik som går av stapeln på Norrköpings Konsthall under kulturnatten. (Och, när vi ändå är inne på ämnet: om du inte har hört underverken Kopia gjorde i sin remix av min »You Don't Smile Anymore« så kan du ladda hem den här).

På grund av dåligt väder är Mr.Suitcase-spelningen i Uppsala den 3 oktober som jag tipsade om tidigare inställd. Istället kommer jag att dyka upp på samma plats den 18 oktober. Trist att det blev så, men ingen skugga på Klubb Rotor, inte deras fel. Boka om och dyk upp!