Om du inte är debutant är du ointressant – och det känns bra

När jag i morse såg att The Streets släpper ett nytt album idag så gäspade jag och tänkte »vafan, håller han på fortfarande«. Att försöka hitta plats i spellistan mellan Glasvegas och Hammock för en ny fullängdare av The Streets kändes som kanske det tråkigaste och mest förlegade jag kunde tänka mig. Sen hejdade jag mig.

Jag fascinerades lite av min egen reaktion. Inte att jag tycker The Streets har blivit tråkigt men att min spontana känsla var att han är slut. Det känns som han dök upp för första gången alldeles nyligen och jag lyssnar ju fortfarande på »Weak Become Heroes« titt som tätt?

När det gäller vårt ointresse för en artist när han/hon inte längre är det där nya härliga som sköljer över oss, bottnar det i att artister blivit sämre på att arbeta med sitt musikaliska uttryck över längre tid eller är det vi som lyssnare som tappat koncentrationen, ständigt i jakt på nya kickar?

Nya skivan »Everything Is Borrowed« är The Streets fjärde. Om vi skulle ta det som en generell regel att band är slut vid deras fjärde skiva så skulle The Cure ha lagt ner efter »Faith«. Bruce Springsteen skulle lagt gitarren på hyllan efter »Darkness On The Edge of Town«. Depeche Modes hej då till världen hade varit »Some Great Reward«.

Likväl så betraktar jag nya The Streets som en parantes jag aldrig kommer att lyssna på snarare än en möjlig ny gryning med fantastiska storverk väntande runt hörnet.

Naturligtvis haltar det här resonemanget kraftigt. Oasis fjärde album var »Standing On the Shoulders of Giants« (de hade faktiskt kunnat lägga ned redan efter det andra och blivit en myt istället för att köra allt i botten). Det är inte med matematisk precision som band blir bättre med tiden men är det inte synd att vända något man gillade för ett par år sedan ryggen, utan att ens ge det en chans?

Nej, faktiskt inte.

Under sjuttio- och åttiotalet kunde band släppa en medioker förstaskiva, sälja tiotusen exemplar och få ökad budget till den andra. De utvecklades med tiden och kunde tryggt bygga upp en skara fans. De klassiska popartisterna, de som vi ser upp till när vi nu i efterhand kan handplocka russinen ur deras varierande albumkaka, gavs tid och tålamod. Ibland dröjde det några album innan de slog (Ultravox »Vienna« var just deras fjärde) och ibland misslyckades de helt och blev i bästa fall samlarkuriosa femton år senare.

På nittiotalet blev det dock en helt ny giv. Kom bandet inte in på topp-10 med debuten så revs kontraktet. Eller så behölls kontraktet intakt men gruppen fick inte släppa några skivor – det var skivbolagens sätt att kontrollera att man inte släppte en eventuellt framgångsrik uppföljare hos ett konkurrerande bolag.

Jag har konsumerat mycket musik de senaste 10 åren. När jag tittar tillbaka så finns ett trettiotal album från denna tid som jag fortfarande lyssnar mycket och ofta på. Det är nästan uteslutande debuter eller andraskivor. Under samma period har jag kastat händerna i luften och ropat halleluja över minst ett hundratal. De flesta föll i glömska efter ett halvår.

Är detta ett bevis på att jag som lyssnare har blivit otålig och ytlig, att jag inte vågar ta steget ut i det okända och kalla ett band för »mitt« på samma sätt jag gjort med forntida storheter? Mitt personliga förhållande till New Order rubbas ju inte av tiden, men hur mycket finns kvar av mitt vansinneslyssnande på The Thrills den där soldränkta våren 2003? »Mycket litet« vore en skarp underdrift.

Jag ser det faktiskt inte som otåligt och ytligt.

Min grundinställning har alltid varit att popmusiken ska vara flyktig. Den ska ha kort livslängd men brinna utav helvete medan den är här. En genre som two-step – som bokstavligen dansade en sommar – är ett utmärkt exempel på det. Ett nytt uttryck kommer, alla går bananas och festen pågår tills man tröttnar och går hem och upptäcker ett nytt uttryck. Minnet lever däremot kvar, och vi kan le och nicka med uppskattande minnen när någon säger »Artful Dodger« snarare än att gäspa och tänka »fan, har de släppt sin fjärde platta?«.

Det här är också ett skäl till varför jag hoppas att The Avalanches inte släpper några fler album. »Since I Left You« är högst upp på min lista över 00-talets skivor och den lever fortfarande i allra högsta grad. Det räcker med att jag hör det inledande »Get a drink, have a good time now, welcome to Paradise!« för att jag ska bli skitglad. Inte av nostalgi, notera, utan av att det är en så jävla bra skiva. Behöver vi verkligen en uppföljare?

I skivbolagsvärlden där man släpper singel, album, åker på turné och spelar i »Sommarkrysset« går livet sin gilla gång. Tidningarna har skivrecensioner på onsdagar och finns man inte i albumformat så finns man inte alls.

Vi andra vet ju att den världen går på tomgång, att de bara gör som de alltid har gjort i en Lagerbäck-förnekelse om att allt är som förr.

Att det känns helt onaturligt för oss som kramat sönder Hwassers »About That Promise« genom hela sommaren att försöka uppbringa någon entusiasm för en ny The Streets-skiva är faktiskt deras problem, inte vårt.