Reboot

2008-09-15 - Postad i Irrpostning - 1 kommentar

Första inflygningen till Berlin trodde jag inte vi skulle klara det. Turbulensen slog i planet som en slagborr och när marken började närma sig kom sidvinden och slet tag i hela kärran. Trodde vi skulle slås i backen men det blev bara en ovanligt hård landning. Tanten bredvid mig skrek. Till och med flygvärdinnorna såg oroliga ut. Efteråt var jag lättad. För jag reste själv. Om man ska krascha när man flyger ska man göra det i sällskap.

Det är tio år sedan och mycket har hänt. För mycket, kanske.

Jag har slutat vara orolig i sidvind och turbulens. Kanske har jag sett för många avsnitt av »Air Crash Investigations« och lever i en övertro på vilka ansträngningar piloter och maskiner klarar.

Jag har slutat sitta med ryggen i färdriktningen när jag åker tåg också, även fast chansen att överleva i en olycka är otroligt mycket högre då.

Jag har slutat gå ut ur tvättstugan när jag startar centrifugen också. När cylindern stod och vibrerade på sitt betongfundament tänkte jag alltid att någon gång i världshistorien kommer en sån där jävel att lossna från sitt fäste och krossa någon till en blöt fläck mot en vägg och jag var noga med att se till att det inte blev jag. Bonusen var att jag i nyhetsstoryn skulle kunna stå och se allvarlig ut framför en demolerad tvättstuga och överlägset säga att jag såg det komma.

Det är inte så att jag inte tror att det kommer att hända längre. Jag ser hur den brummar och vaggar medan tvätten snurrar 1500 varv i minuten, väl medveten om vad som väntar, men jag orkar inte fly längre.

De flesta av mina Utvalda Särskilda Beteenden (låter snyggare än »tvångstankar«, eller hur?) har jag gjort mig av med på det sättet. Jag ser dem, jag erkänner dem men jag orkar inte vara slav under dem. Det händer till och med att jag går ner till livsen på hörnet om söndagseftermiddagarna och köper en påse nötter utan att byta till en mer anständig kostymering än slapp-white-trash-klädseln jag har på mig – en fullständig otänkbarhet ända till helt nyligen.

Den enda tvångstanken jag fortfarande när och vårdar är kravet på Den Läsvärda Texten. Jag har på många sätt kört fast i tanken att eftersom det skrivna ordet är det enda jag upplever mig behärska till en grad som känns bekväm så vill jag i det fallet inte sänka standarden. En urtvättad t-shirt och sunkbyxor på livsen betyder försvinnande lite eftersom min väg till fulländning i stil är ganska lång även om jag ansträngt mig, men att slänga iväg vilken text som helst… Där är vi inne på heder.

Jag tror att den rätta termen för det som behövs är en »reboot«.

För de allra flesta sitter en stor röd knapp på armlängds avstånd. När det blir för komplicerat eller invecklat eller när det grävts på alla ställen man kommer åt och det inte finns någon poäng kvar att vinna på att försöka mer, då trycker man på den knappen. »Reboot« står det med neutralt typsnitt på den.

För vissa tar det sig uttryck i att de säljer allt de har och flyttar till en liten asiatisk by med bergsbönder och börjar driva får. För andra att de säger upp sig från Kontoret och börjar arbeta med Kroppen. En »reboot« har alls ingenting med »kris« att göra. Att som nyskild 45-åring köpa Ferrari och börja spruta champagne är inte att göra en »reboot«, det är bara pinsamt.

De stora science fiction-historierna har kanske de bästa exemplen på reboots. Ta Superman som exempel. Från början kunde han inte flyga men lärde sig med åren vartefter nya tecknare tog vid. Batman är ett annat bra exempel. Precis som Superman dök han upp i slutet på 30-talet och 50 år senare var det omöjligt att försöka tänka sig en linjär historia kring honom. Så mycket hade hänt med så många olika författare/tecknare att det inte längre fanns en utan väldigt många tidslinjer och Batmans och Supermans.

I mitten av 80-talet fick DC Comics nog. De rebootade hela sitt universum i och med de 12 bespottade numren av »Crisis on Infinite Earths«. Efter det bladet blankt och alla historier kunde börja om. Tim Burtons Batman-film var en till reboot. Filmerna som startade härom året med »Batman Begins« var ytterligare en.

Det vore ganska skönt med en reboot. Här och nu.

Fyra och ett halvt år av Beneath a Steel Sky har lett till så många förväxlingar och förvirringar att det är omöjligt att finna en röd tråd i den här sörjan längre. Det var väl egentligen aldrig meningen heller, men avsaknad av körschema är knappast en bra ursäkt för att spreta som en paraplyfontän.

Men mer än innehållet på bloggen behöver rebootas så behöver jag göra det. Även med den sista utposten av Utvalda Särskilda Beteenden som jag håller så hårt och så nära.

Det behöver inte vara så jävla märkvärdigt hela tiden.

Efter »Frauds«-postningarna stod det helt stilla för mig. Det har ju inte direkt varit brist på saker att skriva om. Så många gånger har jag varit i kraft med att publicera en text men hejdat mig och tagit bort den på grund av en högtravande tanke om att kommentera är sämre än att producera, att betrakta är sämre än att göra eget. För »Ring P1« finns ju redan, varför skulle jag behöva komplettera det? Allt som inte haft en tanke, ett koncept och en ambition som »Frauds«-postningarna har rykt.

Jag var på alltid lika trevliga Popaganda för några helger sedan och pratade med Flyer-Jimmy. Han sa att det var kasst att jag inte uppdaterade bloggen. Jag förklarade för honom att inga inlägg blev som jag ville ha dem, att det var omöjligt att hålla den höjd på nivån som jag kräver. Han föreslog att jag varje dag en vecka skulle fota min avföring och publicera på bloggen eftersom det skulle ta hela innehållet till någon slags noll-nivå och att det efter den veckan skulle vara omöjligt att inte publicera grejer som var bättre än det.

Poängen är inte dum, även om jag denna gång avstår från det bokstavliga tillvägagångssättet.

Det blir en reboot istället. Jag sträcker mig efter knappen nu. Vi börjar om med allt.

Precis som när dagens filmtittare ser »The Dark Knight« och skiter fullständigt att det en gång i världen fanns ett irriterande litet kräk som hette Bat-Mite i serien så kommer ni Beneath a Steel Sky-läsare ha glömt bort det här om ett tag.

Rebootens själva essens är ju att koppla sig loss från schacklarna, bortse från reglerna som ritats upp tidigare och vilken inverkan de borde ha på det nuvarande ögonblicket om allt vore linjärt. Och att koppla sig loss, koppla av och göra istället för att fundera på om det kan göras… Det är en grej som verkligen känns nödvändigt just nu.

Alla ok kan ju inte bäras för evigt.

Permalink