Vill du ha en till kaffe? Tja, varför inte, jag kommer inte kunna sova i natt ändå. Regnet piskar och stormen slår i fönstren. Jag hör hur flygplanen ovanför krigar i inflygningen, turbinerna ömsom övervarvande, ömsom i kamp för att få luft. Det här är en kväll att längta bort ifrån. Jag satt i en bil mellan de södra förorterna i helgen. Vi började i Hökarängen och passerade varenda miljonprogram med god intention innan eftermiddagen var slut. Från de gamla soc-lägenheterna på Hauptvägen, tjuvsträckan till Skarpnäck, Bagarmossen, loftgångarna på Byälvsvägen där knarkkungen bodde, vidare till Björkhagen där socialkontoret ligger granne med ungkarlshotellet, Hammarbyhöjden. Svedmyra låg dött under löven och höghusen på Sandfjärdsgatan försökte stå stolta i snålblåsten men kommer alltid tyngas av arvet från tiden som problemområde. Den som säger att Stockholm är vackert vet inte vad den pratar om. Jag lyssnade länge på Parker Lewis den kvällen. Bilresan var del av en grej jag jobbar med just nu och som jag säkert kommer få anledning att återkomma till här, men när jag kom hem över broarna till Kungsholmen med blöta strumpor och synen av spruckna och slarvigt igenspacklade fasader för mitt inre gick den inte att släppa. Jag hade fått historien om de där gatorna berättad för mig och nu kändes hela stan förljugen. Jag längtade bort. Känslan är inte ny. Påfarten till motorvägen. Skatten i slutet av regnbågen. De enda riktiga hjältarna är de som gör asfalt i 120 km i timmen med framtiden framför sig och misären bakom. Men den är alltid lika aktuell. »Once I dreamed that 7th Street was the place for me But I ended up on Maujer Street And them bridges are too long The subway too scary to get on« I inledande »Via Emilia« gör Parker Lewis på det nya albumet sin egen »Thunder Road«. På under tre minuter hinner han berätta den sammanfattade historien om längtan, lyckan, föraktet, ensamheten och drömmarna. När den går från finkänsligt intro till storslagen uppbyggnad rätar jag på ryggen, blir tio centimeter längre. När den exploderar i sitt crescendo så ser jag Parker Lewis där på scenen, med orkestern bakom sig, i den kyligaste pose som kan ges. Just i den sekunden är han Det. Han är i strålkastarna, den som unga män klär sig som, den som mödrar gråter öppet till och den som alla hellre skulle vilja vara när de går vägen hem från jobbet. I skuggorna kring scenen väntar de som vill skåla i Dry Martini med honom, få ett stänk av hans glans. Det är skojarna, medelmåttorna, höjdarna, yokels, Friars, sex symbols, made men, diplomats, Broadway stars and greedy promoters. Alla vill ha en del av honom men just där… Just där… Där slutar »Via Emilia«. Innan vi ens hade börjat. Och Parker är inte längre Det utan bara ännu en som sitter i den här sabla höststormen och längtar bort. Till 7th Street. Eller Maujer Street. Bortom motorvägen. Var som helst där allt är bättre. »If we’re not losers we have to dream And if you’re with me it’s time to leave All the heroes are going away but we’ll see If there’s a place left for you and me« När Lustans Lakejer flydde denna gråa huvudstad genom att drömma om flärden i de fina salongerna på kontinenten och spänningen i Moskvas mörker var det ändå så uppenbart att de faktiskt satt fast här. Som oss andra. Med Parker är det annorlunda. Från vinet i Den Eviga Staden till utsikten från Brooklyn där flygplanen låg på kö utifrån havet in mot JFK har Parker Lewis fått se vad som finns på andra sidan vägen ut från stan. Han tonsätter inte en förväntning utan en sanning som inte spelar någon roll om den skulle råka visa sig vara falsk. Jag har funderat på anledningen till varför jag inte kunnat sluta lyssna på Parker Lewis album och jag tror jag hittat den i »Trouble«, albumets magiska ballad som i det elegantaste Mauro Scocco-tempot höjer inomhustemperaturen med flera grader. »Trouble«. Vilken jävla låt. Parker sjunger att han inte tror på sånger om kärlek och inte tror på romantiska filmer för det finns ingenting som rättvist kan skildra det som han har med Henne. Och där beskriver han kärnan i det som gör alla hans låtar till lysande paradoxer. För »Trouble« är just en låt om kärlek som får mig att förstå precis hur stort det han har är. Hela albumet säger att vi måste packa väskorna och dra härifrån för det finns en bättre plats för oss någonstans, men samtidigt är albumet i sig en anledning att stanna kvar. För i Parker Lewis storslagna stråkarrangemang och glittrande klockspel finns en verklighet som är bättre än något som går att uppleva på riktigt. På riktigt finns alltid de där regngråa lägenhetsförorterna som går under av dåligt underhåll och värre minnen. På riktigt blänker stiletter under gatlyktorna alldeles i närheten av Maujer Street men hos Parker Lewis blir det ett El Dorado. Som jag skrev när singeln »The Only Loving Boy In New York« släpptes: I Parkers värld stannar aldrig karusellerna på Coney Island. Ibland sjunger han med så cyniska ord att man kan få uppfattningen att det inte finns någon kärlek i världen. Jag vet faktiskt inte vad han pratar om. Hela albumet är ju ett stort jävla hjärta. Regnet fortsätter slå mot fönstren. Min käresta har somnat för hon ska upp tidigt. Det ska jag med, men hon har bättre karaktär. De säger att snön kommer i natt och att det kommer vara kaos i morgon bitti. Stormen. Jag kommer fälla upp kragen och vandra iväg med blåssektioner, känslan från slutscenen i en riktigt bra film och drömmen om var jag skulle kunna vara i hörlurarna. Egentligen kanske det inte är konstigt att jag just nu inte kan sluta lyssna på Parker Lewis. När allt kommer omkring är hans album den totala motsatsen till allt det som är dåligt utanför den här lägenheten. Parker Lewis debutalbum släpps imorgon den 1 november som fri nedladdning hos Madforit.

Det här är ett metainlägg. En bloggpost om bloggar. Inte kul. Men... En artikel i Wired har fått webteoretiker att klia skägget. I artikeln dödförklarar Paul Boutin bloggen som publiceringsform:

Thinking about launching your own blog? Here's some friendly advice: Don't. And if you've already got one, pull the plug.

Hans tes är att bloggpostningar av värde för 4-5 år sedan kunde träffa högt i Googles sidrankning och faktiskt få brett genomslag. Idag drunknar de i mängden av professionella journalistbloggar och gruppbloggar (som Huffington Post) med 20 betalda skribenter som kan posta fler och mer ingående inlägg än en ensam dude någonsin kan prestera. Det enda som finns kvar för bloggaren, menar Boutin, är formens baksida - idioterna i kommentarsfälten. Istället för att blogga anser han det mer naturligt att bygga sig ett personligt nätverk där text publiceras på microbloggar som Twitter eller Jaiku och kompletteras genom bilder och klipp på siter som Flickr och Youtube. Som exempel tar han upp många techieprofiler som gjort just detta. Jag gillar radikala påståenden och min spontana reaktion är »Jaaaaa!« (förutom det där om idioterna i kommentarsfälten, jag älskar ju er som hänger i mitt kommentarsfält, på riktigt). Men tänker man efter lite så faller resonemanget. Under större delen av 1920-talet samlades New Yorks vassaste kulturkritiker för lunch varje dag på Algonquin Hotel. Där, i den vassa samling som blev känd som »The Algonquin Round Table«, bestämdes vilka författare som var hipp och skit, vilken pjäs som skulle hyllas och skövlas. Syrliga sågningar och yra hyllningar. Eftersom alla var extremt inflytelserika skribenter så gällde det för såväl kulturfolk som politiker att ligga bra till kring the round table, annars var man stekt. Att sätta ihop ett sådant round table med den sortens påverkan idag skulle vara omöjligt. Även om du fick ihop en brokig skara skribenter så skulle de inte ha möjlighet att bli en maktfaktor av den digniteten. Men... Är det faktumet ett skäl för dig att inte ringa ihop några kompisar och samlas över ett glas dricka och diskutera exakt hur bra kommande Parker Lewis-albumet är? Jag ser bloggar lite på samma sätt. Det kanske eller kanske inte fanns en gyllene era när bloggarna var att räkna med. I Sverige får man väl påstå att bloggen som maktfaktor gjorde entré i samband med FRA-debatten i somras så livslängden på den gyllene eran kanske varar några år till här innan det blir samma situation som i USA, men eftersom antalet professionella - eller redaktionella - bloggar är stort även här så haltar inte exemplet överdrivet mycket. Om vi utgår ifrån att tiden när det fanns någon mening att driva blogg för den som ville påverka på ett nationellt plan är över, behöver vi verkligen komma till slutsatsen att vi måste lägga ner bloggarna? Precis som det fortfarande finns en mening för kulturjournalister (eller samhällsjournalister, eller marinbiologer, eller trafikforskare) att träffas över lunch och prata om tingens tillstånd även om det inte blir ett inflytelserikt Algonquin Round Table så känner jag att det finns en social mening i att driva en blogg. Det finns ett värde även i material som inte nödvändigtvis kaxar upp sig, kräver plats och driver frågor nationellt. Det ger mig energi att posta här, följa trackback-länkar till andra bloggar, upptäcka saker det skrivs om där, vara en del av en liten kluster i en begränsad del av nätet. Och detta inte på grund av någon form av proggig »kul-att-ni-håller-på«-altruism utan för att det här är ett rum som går att göra till mitt eget, och bloggarna jag länkar till eller som länkar hit blir som ett öppet round table dit folk, inflytelserika eller inte, är inbjudna att hänga och snacka lite. Eller tänker jag fel? Borde vi aspirera på mer?

Jag tror att kvaliteten på musiksmaken hos er som besöker Beneath a Steel Sky är utsökt och därför har jag skapat en grupp på last.fm som heter »BASS-vänner (och fiender)«. Om du använder dig av last.fm - tveka inte att gå med i gruppen och dela med dig av din statistik! Tillsammans kan vi göra den bästa radiostationen, vännen som finns där när inga spellistor känns inspirerande och kraften för att sätta ihop en vettig blandning känns långt borta. Vänta nu, kommer det här från samma person som bara för ett halvår sedan uttryckte sin (obefogade?) skepsis mot streaming? För ett par veckor sedan fick jag ett par intervjufrågor mailade till mig från en kollega som håller på med en bok om brytningstiden musiklyssnandet befinner sig. Han ställde mig mot väggen angående mitt inlägg om streamad musik. Just då kändes det som att det var en evighet sedan jag skrev det. Sedan dess hade jag köpt ny dator, organiserat mitt mp3-bibliotek, börjat tillföra vettig statistik till last.fm igen och - viktigast - utforskat deras radiotjänst. Jag har alltid tänkt att jag vet bäst, att jag inte behöver ha tips på musik baserade på lyssningsstatistik på en sajt där alla ändå bara lyssnar på Radiohead och Coldplay. Men så en dag satt jag på jobbet och hade ingen iPod och behövde sjunka djupt ner i en korrläsning (det som Herr Alarik är proffs på). Jag startade last.fm-radion och valde icrip som referens eftersom jag visste att hans goda smak av mörk ambient, drone och experimentellt skulle passa mina uppgifter utmärkt. Efter var jag… »Såld« är ett lite för starkt ord. »Övertygad om dess potential« är nog bättre. Jag har använt last.fm-radion frekvent sedan dess. När idéerna varit få men behovet av bra musik starkt. Den har sina begränsningar men jag är ändå glad. Så att uppmana dig till att gå med i gruppen »BASS-vänner (och fiender)« är inte något hyckleri efter den skeptiska postningen om streaming. Jag är ett barn av tidningen Pop. Jag vet att man hela tiden måste omvärdera sina åsikter. Så gå med och låt statistiken flöda så skriver vi om pophistorien en gång till.

När unga brittiska arbetarklassmän blir snookerstjärnor så får deras hår av någon anledning ett eget liv. Hur tänker de? Kolla Mark Allen (mitten ovan). Hans svarta hårbotten, blekta toppar och röda lugg är säkert skithet i Belfasts förorter men det är ju inte direkt så man gör honom till stilikon, hur bra han än är. Som kollegan Per kommenterade den: »1982 ringde och ville ha tillbaka sin frisyr.« Men nu bor jag inte i brittisk arbetarklassförort och är inte särskilt ung heller så när jag åker till snookerklubben ikväll för att lära Jönsson en och annan läxa (jag tror mitt högsta break idag blir ungefär 1) är jag inte rädd för att håret kommer att spåra ur. Inte mer än vanligt i alla fall. Jag gillar att göra saker som att spela snooker eftersom jag vet att jag inte skulle kunna bli riktigt bra på det. Egentligen är det ett helt sjukt påstående. Men det är så. Mina nerver och mitt tålamod skulle aldrig ha hållit i ett skarpt läge och med den vetskapen är det en njutning att bara spela och ha kul. Av någon anledning gör jag omedvetet allt som jag tror mig vara bra på - eller det jag borde vara bra på - till ett sånt jävla stort allvar. Pressen stiger på att det måste komma ut med den bästa möjliga kvaliteten och hela tiden gnager en »tänk om«-tanke kring vad som skulle ha gått att göra bättre. Och så blir det inte kul längre. Självklart är höga krav och stor självkritik i grund och botten en positiv sak. Förväntar man sig inte bra resultat så har man heller ingen möjlighet att ens komma i närheten av det. Men nog är det befriande att bara ha lite... roligt. Å andra sidan var det kanske så Mark Allen tänkte när han gick in till frisören och bad om en röd lugg? Edit: Mitt högsta break blev 18 vilket är helt ok. Jag förlorade dock matchen efter defensiva misstag, men det var väldigt kul detta till trots.

I vår serie om band som gör ett fantastiskt debutalbum, misslyckas med att slå igenom, släpper dåliga plattor efter det och till slut kastar sig sångaren framför ett tåg har turen idag kommit till The Sound. Jag har upptäckt hur bra de var på första albumet »Jeopardy« från 1980. Igen. Jag hade faktiskt helt glömt bort det. För det blev ju lite för mycket av det goda ett tag. Runt millenniumskiftet påbörjades en återupplivning och återutgivning av gamla hjältar och till slut kom allt till en punkt när den där så speciella ljudproduktionen från det tidiga åttiotalet fullständigt stod mig upp i halsen. Alla ringande trummor och ihåliga basar och skitiga syntljud fick till slut till och med Ultravox »New Europeans« att eka innehållslös för en stund. Det blev lite för mycket av det goda ett tag. Lite för många Joy Division-artiklar. Lite för mycket Echo & The Bunnymen-nostalgi. Jag orkade till slut inte ens höra uttrycket »post-punk« och jag tror inte att jag var ensam om det. Särskilt inte med tanke på hur många dåliga kopieband som kom i kölvattnen av allt det där. Men låt oss gå till 1995, femton år efter att »Jeopardy« släpptes och medan perioden 1978-82 fortfarande var sjukt ohipp om det inte handlade om punk. Stället hette Vildsvin och där på kvällen skulle Yvonnes debutalbum firas med releasefest. Vid skivspelarna stod en person jag förvisso inte skulle lära känna förrän några år senare men som redan då var – och fortfarande är - Johan Hedin med hela Stockholm. Han spelade låtar som lät precis som Yvonnes demotaper, precis sådär otåligt och kantigt. Syntslingor bjöds plats i främre delen av ljudrummet och gitarrerna (mixade helt utan bas, bara väsnande mellanregister) skramlade igång, liksom för att försöka överrösta sången i frustration. Lugna partier, drivna av en mörk basgång, exploderade i glittrande refränger. Jag var 17 år, hade tagit mig in på releasefesten av en slump och vågade förstås inte gå fram och fråga vad det var han spelade. När jag senare lärde känna honom frågade jag. Det var The Sound. 

 Hedin gav mig en »Jeopardy« på LP (han hade två) och jag hann väl spela den ett dussintal gånger innan en pundare gjorde inbrott i replokalen och tillsammans med lite mixerbord och annat stal en bag full av skivor från mig (tilläggas kan att Pluxus-Sebastian några dagar senare spårade upp pundaren men denne hade inte skivorna kvar. Någon grovsopsrotare lär ha blivit lycklig för jag hade en näst intill komplett Beat Box/Vinyl Mania-utgivning av sjutummare i väskan, men det är naturligtvis en helt annan historia). Jag tror jag glömde The Sound kort efter det. Åtminstone tills postpunk blev ordet för dagen och Renascent Records 2002 återutgav hela deras katalog. Ikväll kändes som en bra kväll att hitta den utgåvan av »Jeopardy« i skivhyllan. Hela dagen har det hängt dimma och regnmoln i luften, det där illavarslande höstvädret som jag både älskar och hatar. När The Sound gjorde »Jeopardy« 1980 kostade den endast £800 att spela in. Resultatet är vad som kallas väl investerade pengar. Inledande »I Can’t Escape Myself« smyger fram med trummor, bas och sångaren Adrian Borlands nakna röst som bara störs då och då av de gnisslande gitarrerna. På andraspåret, »Heartland«, exploderar det. Brännande pop, stråkmaskiner. Mollmanglandet i »Missiles« (stråkmaskinen! stråkmaskinen!) är höjdpunkten på plattan och hitsingeln »Heyday«... Stundtals är det så bra att man himlar med ögonen. »I slutet av året kommer du veta allt om The Sound – det är både ett löfte och ett hot.« Så stod det i pressreleasen för »Jeopardy«. Orden var Paul Morleys men mnja... Riktigt sant kanske inte det skulle visa sig vara. Albumet fick fina recensioner men gruppen lyckades aldrig återupprepa debuten. Efterföljarna var mediokra. Men släppen som följde fram till 1987 när gruppen splittrades och Adrian Borland försökte sig på en ungefär lika lyckad solokarriär innan han mötte döden framför ett tåg 1999 kastar ingen skugga på denna skiva. När »Jeopardy« är som bäst är det den där oslipade diamanten, det där innovativa, otåliga albumet som lovade så mycket gott men gick förlorat såväl i minne som i historieskrivning. 
Det räcker gott och väl som »what if-myt« för mig. The Sound - »I Can't Help Myself« (speedyshare) The Sound - »Missiles« (speedyshare) The Sound - »Heartland« (speedyshare) The Sound - »Resistance« (speedyshare)

Ett mail kom. En kompis frågade varför min last.fm-statistik visade en massa spelningar från Phil Collins första soloalbum och påpekade att jag måste komma ihåg att stänga av loggningen när jag lyssnade på gamla guilty pleasures. Eller höll jag på med en omvärdering? Det var en svart tid i svensk musikjournalistik när omvärderingen var i skriket. Plötsligt skulle man ta artister på allvar som sedan länge med all rätt suddats ut från kartan. Att »ge Tomas Ledin en chans« var innegrejen för dagen. Jag gjorde ett försök att ge mig in i leken när jag tackade ja till att recensera hela The Polices återutgivna albumdiskografi för Sonic men det försöket kunde nog ha avskräckt vem som helst. Så nej. Phil Collins i last.fm-loggen hade inget att göra med post-ironiskt omvärderande. Inte heller en guilty pleasure. Anledningen till varför jag spelade hans »Face Value« hette Starlee Kine. Starlee är en amerikansk radiojournalist och författare som under några år varit tillsammans med en kille som hette Anthony. Tillsammans hade de haft Phil Collins som sitt guilty pleasure, till en början på ett ironiskt och lite roligt sätt men med tiden så hade hans musik på något oförklarligt vis blivit som ett soundtrack till deras romans. Men allt gott har ett slut och på nyårsafton (!) för några år sedan gjorde Anthony slut. Starlee bröt ihop. Han försökte trösta henne och sa att allt kommer bli okej och då utbrast hon »How can I just let you walk away? I’m the only one that really knew you all.« Och hon menade det. Just i det ögonblicket, insåg hon efteråt, kunde ingen uttrycka vad hon kände bättre än Phil Collins. De kommande månaderna gick hon ner sig i powerballader och dåliga gamla monsterhits om brusten kärlek. Hon skämdes inte när hon grät till Foreigners »I Wanna Know What Love Is«, för som hon säger: »Not just that you overlook the cheesyness, you embrace it. You do wanna know what love is.« Efter ett tag insåg Starlee Kine att hon måste ta kontroll över sitt krossade hjärta. Det räckte inte längre för henne att ligga på golvet i pyjamas och lyssna på sorgliga låtar. Hon ville vara låtarna. Vara smärtan. Hon skulle skriva sin egen break up-låt, och hon skulle göra en radiodokumentär om det! Där fanns kanske lösningen. Men hon hade aldrig skrivit en egen låt och hade ingen aning om hur hon skulle gå till väga, var hon skulle börja. Så hon ringde Phil Collins. För Dr.Phil berättade hon hela historien om henne och Anthony. Där det en gång var hon och hennes kille som pratade om Phil Collins så var det nu Phil Collins och hon som pratade om killen. Hon kommer till slutet, den där digra nyårsaftonen, och berättar om hur hans textrader i »Against All Odds« bara kommer ur henne. Och det är detta ögonblick som leder fram till att Collins börjar loggas i min last.fm-statistik. Phil Collins är nämligen inte bara artig och trevlig och gör en standardintervju. Han öppnar sig. Han berättar om hur det aldrig var meningen att han skulle göra ett soloalbum och att han, om ett album nu skulle skrivas, var mer inne på fusion-jazz och symfrock och aldrig hade tänkt skriva ballader. Men så lämnade hans första fru honom och tog barnen med sig. Han var ensam kvar och satt vid pianot dag som natt och bara skrev om vad han kände. När skivbolaget hörde vad han pysslat med ville de ge ut det som ett album och där startade hans solokarriär. Starlee frågar honom om hur man skriver en text, för alla försök hon gjort har varit så konceptuella och blivit mer ordpiruetter än sorgliga låtar, men samtidigt känner hon sig så förvirrad när hon läser texter till kända ballader. För när hon ser »Love hurts, love scars« nedskrivet så ser det så tomt och töntigt ut. Phil svarar:

“So many people try to fluff things up, or disguise them, or make them a bit too clever. But most of the times it’s actually the simplest thing that reaches people. What becomes important then is the way that it’s sung. Otherwise you get into sort of Michael Bolton-territory with something that gets overblown and polished as opposed to a simple idea, a simple song that is sung with conviction. I’ve got nothing against Michael, I’m just using him as an example as I’m sure people would use me as an example.”

Starlee börjar skriva låten. Hon jobbar med två kompisar som är musiker, Joe McGinty (före detta The Psychedelic Furs) och Julia Greenberg. När den blivit klar spelar hon upp den över telefon för Phil Collins som gillande tycker den är bra, särskilt en av textraderna som han tycker är lysande. Efter lite småprat kommer de dock till kärnan i hela historien. Kärnan till varför hon kände behovet av att skriva låten. En av anledningarna till varför vi alla pysslar med vad vi nu pysslar med: bekräftelse och uppskattning.

Starlee: “Do you think he’ll come back?” Phil: “I hope so, because you obviously feel a lot for him.” Starlee: “Do you think I’ll ever stop feeling bad like I am now?” Phil: “But you kinda like feeling bad don’t you? I don’t think you really want to get over it. I think you’re kind of enjoying it, and that’s a dilemma you need to sort out.” Starlee: “You really have me pegged. To me, it feels important and big. It feels like I felt so much about him when I was with him, and the only way to feel that strongly about something now is to not let it go. I would love to be the person that says ‘he meant nothing to me’ and move on, but instead I’m like, ‘I’m gonna write a break-up song and play it on the airwaves. It’s like I’ve lost all my cool.” Phil: “I don’t see it like that. You’re just addressing something you need to address, getting it out of your system. You’ve had the satisfaction of actually getting something tangible you can play out of this relationship.” Starlee: “That’s true, but don’t you sometimes wonder if it is better to have the song in the end than the relationship?” Phil: “Well, I’d rather have the relationship. But you don’t have that choice, do you?”

Starlee avrundar med den sorgligaste av förväntningar på framtiden och berättar hur hon önskar att Anthony inte får höra låten nu, men sparar en skiva med den, en skiva han plockar fram när han sitter och har blivit gammal. Hon önskar att han plockar fram skivan tillsammans med sina gamla fotoalbum, lyssnar på låten igen och igen tills han börjar gråta. Starlee Kine är en fantastisk berättare och hennes historia är väldigt fin. Men det jag nästan tog med mig mest efter att ha lyssnat på dokumentären var intrycket av Phil Collins. Han var inte bara öppen och personlig, han var dessutom klok. Starlees intervju med honom om hennes ex berättade mer om Collins än jag någonsin uppfattat under sådär 20 år som konsument av kulturjournalistik. Och han skulle byta sin solokarriär mot äktenskapet om det valet var hans att göra! Jag skämdes lite för mina intryck och bekände för Herr Alarik. Han berättade att ett bolag hade återutgivit gamla BBC-inspelningar med The Action och att återutgivningen kunde göras eftersom det tidiga fanet Phil Collins hade spelat av dem från radion och till skillnad från BBC sparat sina rullband. Jag var nu farligt nära att börja tycka om honom på riktigt. Jag har lyssnat en del på solodebuten »Face Value« sen dess. Inte som ett guilty pleasure. Inte som en omvärdering. Jag har lyssnat för att jag kände att jag var skyldig Phil det. Om »Face Value« kom till under sådana förutsättningar och han har så mycket bra saker att säga om skivan och livet så kunde jag ju åtminstone ge det en chans, eller hur? Vad kan jag säga... Musiken är inte min grej. Han som artist är inte min grej. Och känslorna är svåra att relatera till om man till skillnad från Starlee lever i lycklig tvåsamhet. Sätter du tryck på mig så erkänner jag nog att jag aldrig kommer att kunna höra »Against All Odds« och avfärda den som dussin-hjärta-smärta-slisk igen, men där tar det stopp. Åtminstone när det gäller det musikaliska. Hur jag här ska kunna uttrycka att jag däremot har fått stor respekt för människan Phil Collins utan att få det att framstå som post-ironiskt omvärderande vet jag inte. Jag får helt enkelt hoppas att du lyssnar på Starlees reportage i This American Life-avsnittet »Break-up« och upptäcker samma sak. Men kom ihåg att stänga av last.fm-skrobblingen.