Och Le Clezio sa... »Kul pris, synd att jag måste vänta så länge.«

Jag åker tunnelbana till Thorildsplan då och då. I uppgången har de under en längre tid hållit på och pysslat bakom hemliga draperier. Dessa har nu börjat tas bort och jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda för att beskriva det som syns därbakom. Missförstå mig inte, jag dör av Nintendo-konst, lämpligare val kunde de inte ha gjort. Men, hur tänkte de? Är SL inne på 8-bitarsgrejen? Finns det en warp nånstans på stationen som tar mig direkt till world 4-2? Och, framförallt, var är Yoshi?

Det är inte meningen att vi ska göra det här till en mp3-blogg, men... När jag gick genom parken så insåg jag att hösten faktiskt är här. På riktigt. Och snart är den borta men det är mycket vi ska hinna med innan dess. Rusken, mörkret och den döende växtligheten behöver dock inte bara vara till ondo. Om du också har ett stort Ratata-hjärta så bär årstiden mer frukt än bara rönnbär: Ladda ner »Steg för steg« av Höstlöven.

I pressreleasen för »Hjältar« av Parker Lewis (som var sommarens mest obligatoriska hit) stod att det var sista släppet från honom på ett tag. Dimridåer har alltid varit Lewis starka sida och tur är väl det. För oss. För världen. För nu lyser solen sådär varmt orange som den bara kan på hösten. Blåsensemblen gör sin sista parad med nyputsade flöjter och stolta klarinetter. Klockspel klingar och den karga tid som kommer kan vi glömma. Åtminstone för en stund. En liten stund till. Och igen. Mad For It släppte i förrgår »The Only Loving Boy In New York«, EPn som föregår Parker Lewis kommande album. Den får stålhimlarna att spricka upp, den lurar knoppar som misstagit årstiden i blom. Ladda ner och möt våren med finaste popen. Och som om inte det vore nog har Parker Lewis på sin blogg släppt en lika glittrande cover av Glasvegas »It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry«. Med prydliga tromboner och välklädd stråksektion tar han låten ut ur skottarnas mörka mangel och rakt in i filmens slutscen på stranden där de kulörta lamporna fortfarande brinner. Karusellerna stänger aldrig på Coney Island.

I helgen kom F1-stallen till Singapore för att köra ett udda VM-lopp. Peppen inför tävlingen var enorm. Singapores Grand Prix gick av stapeln på kvällen, i mörker, upplyst av enorma strålkastare. På en helt ny stadsbana. Och tropiska stormar lurade vid horisonten. Hur skulle det gå? Skulle förarna se något? Kimi Räikkönen sa den coolaste grejen inför helgen: »Jag är från Finland. Där är det mörkt dygnet runt på vintern så för mig kommer det inte att vara något problem.« På fredagen klockan 13:00 svensk tid skulle den första tidsträningen börja. Jag var som ett barn på julafton. Den nya banan! Mörkret! Risken för tropiska stormar! Runt 12:20 kom signal på bildfeeden som går från den lokala TV-produktionen ut till sändande kanaler runt om i världen. Den kopplas på en stund innan en sändning börjar för att kanalerna ska kunna se till att uppkopplingen fungerar. Sprrraak. Välkommen till Singapore. En fast kamera som visar startraka och pitlane snett ovanifrån. Men… Det var ljust som på mitt på dagen. Vad hände med den där så omtalade mörkerkörningen? Tålamod, min vän. Under de kommande 40 minuterna föll skymningen sakta över Singapores storslagna skyline. På den okommenterade feeden syntes mekaniker göra det sista skruvandet i F1-motorer, de sista justeringarna på vingar och aerodynamiska gizmos. Ackompanjerade blott av miljöljud från Singapore City gick funktionärer och sopade rent på banan. Säkerhetsbilen togs ut för en provrunda. En kille med stege klättrade upp och fixade med en lampa. Och skymningen föll. Bordet dukades. Pjäserna ställdes upp. 13:00 svensk tid var det becksvart i Singapore, förutom den skarpt upplysta tarmen till racingbana som från flygperspektiv såg datoranimerad ut. Då väcktes mullret. Högtalarna darrade och ur garagen kom F1-bilarna, deras lack glittrande i strålkastarljuset och ett sus gick igenom publiken. Det är någonstans just i det ögonblicket som den stora frågan uppkommer: Varför finns studioprogram där experter försöker snacka upp en kommande händelse? På vilket sätt kan man bli mer peppad och komma närmare inpå själva kärnan än en uppladdning som denna? Kanske är det bara jag som gapar hänförd inför en slow motion-introduktion som denna. Kanske går min uppskattning för denna sorts upplägg att kopplas till min uppskattning för field recordings och långsam ambient, men följdfrågan måste ändå bli: När kommer den här sortens cleanfeed som pay-per-view?