Vägen ut från stan – om Parker Lewis och El Dorado

Vill du ha en till kaffe? Tja, varför inte, jag kommer inte kunna sova i natt ändå. Regnet piskar och stormen slår i fönstren. Jag hör hur flygplanen ovanför krigar i inflygningen, turbinerna ömsom övervarvande, ömsom i kamp för att få luft. Det här är en kväll att längta bort ifrån. Jag satt i en bil mellan de södra förorterna i helgen. Vi började i Hökarängen och passerade varenda miljonprogram med god intention innan eftermiddagen var slut. Från de gamla soc-lägenheterna på Hauptvägen, tjuvsträckan till Skarpnäck, Bagarmossen, loftgångarna på Byälvsvägen där knarkkungen bodde, vidare till Björkhagen där socialkontoret ligger granne med ungkarlshotellet, Hammarbyhöjden. Svedmyra låg dött under löven och höghusen på Sandfjärdsgatan försökte stå stolta i snålblåsten men kommer alltid tyngas av arvet från tiden som problemområde. Den som säger att Stockholm är vackert vet inte vad den pratar om. Jag lyssnade länge på Parker Lewis den kvällen. Bilresan var del av en grej jag jobbar med just nu och som jag säkert kommer få anledning att återkomma till här, men när jag kom hem över broarna till Kungsholmen med blöta strumpor och synen av spruckna och slarvigt igenspacklade fasader för mitt inre gick den inte att släppa. Jag hade fått historien om de där gatorna berättad för mig och nu kändes hela stan förljugen. Jag längtade bort. Känslan är inte ny. Påfarten till motorvägen. Skatten i slutet av regnbågen. De enda riktiga hjältarna är de som gör asfalt i 120 km i timmen med framtiden framför sig och misären bakom. Men den är alltid lika aktuell. »Once I dreamed that 7th Street was the place for me But I ended up on Maujer Street And them bridges are too long The subway too scary to get on« I inledande »Via Emilia« gör Parker Lewis på det nya albumet sin egen »Thunder Road«. På under tre minuter hinner han berätta den sammanfattade historien om längtan, lyckan, föraktet, ensamheten och drömmarna. När den går från finkänsligt intro till storslagen uppbyggnad rätar jag på ryggen, blir tio centimeter längre. När den exploderar i sitt crescendo så ser jag Parker Lewis där på scenen, med orkestern bakom sig, i den kyligaste pose som kan ges. Just i den sekunden är han Det. Han är i strålkastarna, den som unga män klär sig som, den som mödrar gråter öppet till och den som alla hellre skulle vilja vara när de går vägen hem från jobbet. I skuggorna kring scenen väntar de som vill skåla i Dry Martini med honom, få ett stänk av hans glans. Det är skojarna, medelmåttorna, höjdarna, yokels, Friars, sex symbols, made men, diplomats, Broadway stars and greedy promoters. Alla vill ha en del av honom men just där… Just där… Där slutar »Via Emilia«. Innan vi ens hade börjat. Och Parker är inte längre Det utan bara ännu en som sitter i den här sabla höststormen och längtar bort. Till 7th Street. Eller Maujer Street. Bortom motorvägen. Var som helst där allt är bättre. »If we’re not losers we have to dream And if you’re with me it’s time to leave All the heroes are going away but we’ll see If there’s a place left for you and me« När Lustans Lakejer flydde denna gråa huvudstad genom att drömma om flärden i de fina salongerna på kontinenten och spänningen i Moskvas mörker var det ändå så uppenbart att de faktiskt satt fast här. Som oss andra. Med Parker är det annorlunda. Från vinet i Den Eviga Staden till utsikten från Brooklyn där flygplanen låg på kö utifrån havet in mot JFK har Parker Lewis fått se vad som finns på andra sidan vägen ut från stan. Han tonsätter inte en förväntning utan en sanning som inte spelar någon roll om den skulle råka visa sig vara falsk. Jag har funderat på anledningen till varför jag inte kunnat sluta lyssna på Parker Lewis album och jag tror jag hittat den i »Trouble«, albumets magiska ballad som i det elegantaste Mauro Scocco-tempot höjer inomhustemperaturen med flera grader. »Trouble«. Vilken jävla låt. Parker sjunger att han inte tror på sånger om kärlek och inte tror på romantiska filmer för det finns ingenting som rättvist kan skildra det som han har med Henne. Och där beskriver han kärnan i det som gör alla hans låtar till lysande paradoxer. För »Trouble« är just en låt om kärlek som får mig att förstå precis hur stort det han har är. Hela albumet säger att vi måste packa väskorna och dra härifrån för det finns en bättre plats för oss någonstans, men samtidigt är albumet i sig en anledning att stanna kvar. För i Parker Lewis storslagna stråkarrangemang och glittrande klockspel finns en verklighet som är bättre än något som går att uppleva på riktigt. På riktigt finns alltid de där regngråa lägenhetsförorterna som går under av dåligt underhåll och värre minnen. På riktigt blänker stiletter under gatlyktorna alldeles i närheten av Maujer Street men hos Parker Lewis blir det ett El Dorado. Som jag skrev när singeln »The Only Loving Boy In New York« släpptes: I Parkers värld stannar aldrig karusellerna på Coney Island. Ibland sjunger han med så cyniska ord att man kan få uppfattningen att det inte finns någon kärlek i världen. Jag vet faktiskt inte vad han pratar om. Hela albumet är ju ett stort jävla hjärta. Regnet fortsätter slå mot fönstren. Min käresta har somnat för hon ska upp tidigt. Det ska jag med, men hon har bättre karaktär. De säger att snön kommer i natt och att det kommer vara kaos i morgon bitti. Stormen. Jag kommer fälla upp kragen och vandra iväg med blåssektioner, känslan från slutscenen i en riktigt bra film och drömmen om var jag skulle kunna vara i hörlurarna. Egentligen kanske det inte är konstigt att jag just nu inte kan sluta lyssna på Parker Lewis. När allt kommer omkring är hans album den totala motsatsen till allt det som är dåligt utanför den här lägenheten. Parker Lewis debutalbum släpps imorgon den 1 november som fri nedladdning hos Madforit.