De jag känner som träffat Gaspard och Xavier från Justice har beskrivit dem som två tystlåtna, artiga fransmän. Ungefär som förväntat alltså. Stenhård musik, tuff hårdrocksimage och snälla. Efter att ha sett filmen »A Cross The Universe« igår så har jag blivit lite fundersam. »A Cross The Universe« spelades in under en månad då Justice var på turné i Nordamerika med lite annat löst Ed Banger-folk. Förhandsbeskrivningen av filmen har varit »the Spinal Tap of electro«. Notera att jag hellre använder ordet »filmen« än »dokumentären« här, för jag undrar egentligen hur mycket det är under den timmen som »A Cross The Universe« varar som beskriver någon form av verklighetsskeende. När de landar får turnémanagern Bouchon en pistol i ett FedEx-kuvert. Han provsiktar lite och stoppar den innanför byxlinningen. Där stannar den inte många minuter under filmen. Som en fransk Tony Montana greppar han efter kolven så snart han blir lite upprörd. Och det är han ofta. När han lägger den på bordet på en restaurang ringer servitrisen efter polis och tio man stormar in och arresterar sällskapet. Gaspard och Xavier spar i sin tur inte heller på krutet. Mellan de stroboskopflimrande liveklippen och mumlandet på franska i turnébussen (körd av en Äkta Amerikan som över gospelskalor bakom ratten) hinner de vara pissfulla, skriva autografer på nakna bröst, gå på lyxhusvisningar i Hollywood Hills (»What’s your price range?« »8-10 million«), svina, röka gräs, halsa vodka i bubbelpool och spontangifta sig med groupies i Las Vegas. Bouchon lär dem skjuta med hagelbrakare också. Om jag hade en krona för varje överdrucken liten amerikanska som ligger på golvet i backstagelogen och skriksjunger refrängen i »We Are Your Friends« så hade jag också kunnat gå på de där husvisningarna. Allt är förstås en rakt nedåtgående spiral som slutar i att Xavier drar en flaska i huvudet på en irriterande snubbe på en parkeringsplats (bilden nedan) och blir gripen. Efter att ha läst bloggreaktionerna på »A Cross The Universe« så slår det mig att alla är uppdelade i två läger: De som tycker att det är skithäftigt att vara röjigt electroband och stolt visa upp det eller de som tycker det är skittöntigt att släppa en film där man vill framstå som ett röjigt electroband. Någon menade att den gav en »in-depth look at the touring life« varesig man ogillade svinerierna eller inte. Jag vill inte påstå att jag sitter med facit, men… Eller jo, förresten. Jag tror jag har facit: Vid första anblick är »A Cross The Universe« en orgie, en modern motsvarighet till »The Dirt« och liknande syndpornografi. Men sen börjar man tänka. Allt är lite för bra. Bouchon är lite för ivrig med den där pistolen. Prästen som »viger« dem i Las Vegas stoppar sedelbunten lite för snyggt innanför alban efteråt. Att de tjänat pengar är ingen märkvärdighet men när de tar den personliga mäklaren på tur så verkar lyxvillorna lite för dyra. När jag smält den första chocken efter filmen tycker jag det står klart och tydligt: Gaspard och Xavier är gamla hårdrockare som upptäckte att även maskiner kunde röja. De kan däremot alla gamla myter och har alltid drömt om att kasta TVn från hotellrummet. Turnén i Nordamerika gav dem Möjligheten att spela in deras egen rockfilm. Hela »A Cross The Universe« är en lek med stereotyper och dimridåer. Smoke and mirrors. Liksom kollegorna i Daft Punk har de inga offentliga personligheter, inga färdigskrivna biografier om vilka de är. Till skillnad från när gamla indiepoparna i Jumper stälde upp på det vedervärdiga vedervärdiga turnéreportaget i Café (om du minns, när de ville ändra image till att bli tuffa och distansera sig från flickidoler, typ) så vet tittaren inte vilka Justice är och har ingen personlighetsgrund att döma dem utifrån. Vi kan inte se var Justice som människor slutar och teatern börjar, ungefär. Därför reagerar vi med att tycka att de är tuffa eller töntiga. Vi vågar inte ställa frågan »Händer det här?« Jag vill påstå att vi får det svart på vitt när Gaspard på ett ställe tittar in i kameran och säger »Jag vet faktiskt inte vad den här filmen vill säga«. Där är den rykande revolvern (där, och i Bouchons hand). Allt är inte som det ser ut. Tänk på vad du ser så att du inte ser vad du tänker. Åtminstone hoppas jag att det är såhär. För om de sitter hemma i Paris och känner sig skitcoola nu så är det ganska pinsamt. Men det kan ju också vara jag som är så skadad av alla uppklädda provokativa utspel vi får utstå i vår tid att jag överanalyserar och inte längre klarar av att acceptera det som presenteras mig som en sanning.

Jag tror vi alla har haft ganska roliga erfarenheter med de annonser som Google Ads anser vara relaterade till oss eller till ämnet vi läser om. När jag använder gmail så försöker den envist få mig att köpa Kristi Bruds CD-skiva och uppmanar mig att »få frisyren tillbaka«, även fast håret faktiskt är något som stannat kvar hos mig. Och så har vi ju exemplet som dyker upp varje år när det är dopningsfall i Tour de France och nyhetsartiklarna som handlar om dem pryds med Google Ads för diverse skumma webapotek och mirakelmedikamenter. Makabert, opassande och galghumor. Men knappast så plumpt som den här som smugit sig in i flera nyhetsartiklar om Mumbai-bombningarna här i veckan: Från Mashable

Tillbaka på hotellet efter den storslagna middagen. Okej, jag gör absolut inga som helst anspråk på att vara en fotograf (varje ego måste ha sina begränsningar) men ändå... Ger inte den här bilden lite Anton Corbijn-associationer?

Jag ligger under ett täcke på Scandic i Jönköping. Känslan av motell från åttiotalet. Minusgrader ute, blåst och en eländig Vättern-fukt som letar sig in under varenda söm. Jag minns en spelning med Billy Bragg där han berättade att han sett en ljusskylt på väg från Arlanda som det stod »80% fukt« på och han undrade »if it means that I have an 80% chance of getting fucked or simply that I am 80% fucked«. Det var det roligaste jag hört någon säga om fukt. För det är ju inte på något sätt ett roligt ämne. På tåget hit lyssnade jag bland annat på en intervju med en journalist som gjort olika små experiment i sitt liv. Bland annat hade han prövat på något han kallade för »radical honesty«, där han under ett antal veckor sa precis vad han tyckte om olika saker och sedan skrev en artikel om det. Han sa att han aldrig haft så svårt att föra ett normalt liv. Att det liksom inte funkar att säga »you’re a bit too fat to wear those pants« på affärsmöten. Hans grej om »radical honesty« sådde ett frö i mig. När jag en gång i tiden läste källkritik när jag pluggade historia så fick jag lära mig att man aldrig kan använda biografier som källmaterial eftersom de alltid är vinklade till personens fördel. I efterhand vill man rättfärdiga och lägga tillrätta för att framstå i god dager. Vore det inte roligt att göra tvärtom? Att skriva en självbiografi där man inte alls skriver om det möjligtvis goda man har gjort utan bara om gångerna man varit dum i huvudet? Hur man utnyttjat, manipulerat och konspirerat för sin egen saks vinning, hur man ljugit och undanhållit och strukit runt i skuggorna. Och då inte på ett spektakulärt sätt. Inte som i »How To Lose Friends And Alienate People« eller »The Dirt« där otrevligheten går så långt ut på skalan att den kommer fram på andra sidan och blir rolig och tilltalande, utan bara helt plumpt och fritt från flärd gå igenom tillkortakommandena. Någon gång skulle jag vilja skriva den boken om mig själv. Helt otyglat, helt obegränsat. Jag behöver bara uträtta något som klingar fint först. Jag är alldeles för ängslig om bilden av mig för att våga riskera att det skulle bli den enda livsbeskrivningen. Jag tyckte att den nya videon till Speedmarket Avenues »Don’t Fall In Love« var väldigt kul. I min yra över Parker Lewis grymma album har jag återupptäckt Bruce Springsteen. Jag ser inget dåligt i det. Jag har börjat få upp värmen men nu är det dags att bege sig ut igen. Om jag varit hemma hos min darling så tror jag att det hade blivit premiär för julmust och pepparkakor ikväll, med tända ljus framför någon av favoritserierna. Hade varit himla fint. Men jag är inte hemma, så det blir ett glas rödtjut med kollega P i hotellbaren och sen en galamiddag. Inte så illa det heller, men just nu känner jag mig trött. På tåget hem imorgon ska jag fortsätta titta på »Sons of Anarchy« eller kanske »Gomorra«. Ta hand om er därute i kylan.

Har du gjort något pinsamt idag? I helgen? Känner du dig lite nere? Tänker du att du borde ha gjort den där grejen bättre? Oroa dig inte, allting är relativt. Jag tänkte ge dig två saker som du kan må bättre av. Den första kommer från The Moth. Jag rekommenderar att prenumerera på deras podcasts. The Moth håller berättarkvällar där folk, kända som okända, får femton minuter på scenen att berätta en historia. Den ska vara sann och man får inte ha fusklappar. I The Moths podcaster kommer uppträdanden som spelats in live och det är ofta helt makalösa små historier. Pizzabagaren som berättar om varför det var en dålig idé att låta en kille som heter Anthony the Hat finansiera en ny restaurang. Frilansskribenten som, överväldigad av alla uppgifter som tar tid från skrivandet, prövar att outsourca sitt liv till Indien. Ja, allt från Neil Gaiman som berättar om när han som 16-åring var fast på en tågstation utan pengar till gamla New York-poliser som berättar om klassiskt misslyckade spaningsuppdrag. En som uppträtt på The Moth är Joe Lockhart. Han började arbeta som pressekreterare till president Bill Clinton ungefär samtidigt Lewinsky-affären rullades upp. Kort efter att han tillträtt åkte presidenten på statsbesök till Ryssland och Lockhart var med. Den sista kvällen var han på väg tillbaka till hotellet när han sprang in i en gammal vän, gudfadern till hans dotter, som numera jobbade i Ryssland. De hade inte träffats på flera år och naturligtvis måste de ju ta en öl tillsammans. Och en till. Och en till. Klockan blev fem på morgonen. Vilket inte var några problem för de skulle ju inte åka hem till Amerika förrän klockan sex.

"So I got back to my hotel and made one mistake, which was to sit down on the bed. And obviously, fell asleep. And I tell you, you don’t know anxiety until you’ve woken up, as the White House Press Secretary on your first foreign trip, at 6:15 in Moscow without a passport, knowing you’ve missed Air Force One. The only good thing I could think of was the day couldn’t get any worse. Well, I was wrong."

Lockhart tar sig tillbaka till USA och hamnar på Irlands ambassad där presidenten är på någon sorts mottagning. Han är bakis och trött efter dygnets strapatser och får därför gå till ambassadörens residens för att vila lite. Han somnar men blir snart väckt.

"After five minutes of sleep, the President’s personal aide came back and said, ‘The President is in a meeting right now and he wants you to come into it.’ I’m not the smartest guy in the world, but this had ‘practical joke’ written all over it, so I said ‘get lost’. About three minutes later he came in and said, ‘Hey, the President is meeting the band U2, with Bono, and they want to talk to you.’ I said, ‘if the President wants to see me, he can walk his presidential ass right back to this room and ask me himself.’ Well, about 60 seconds later the presidential ass showed up, and says, ‘what is your problem, these guys wanna meet you.’ So I walked into the meeting, and this guy, this rockstar Bono comes up and gives me this big hug and says ‘I’ve really want to meet you’. I said, ‘That’s great Mr.Bono, but... uhm... why?’ And he said, ‘Anyone who can handle world affairs and still has time to stay out all night drinking is my kind of guy.’ Now, most people would think, you know, Bono telling you that he likes your work, that’d be great. One problem: I’d spent most of the day making sure the President didn’t know I’d missed Air Force One and Bono busted me.’"

Gjort något pinsamt idag? Känner du dig lite nere? Försök tänka på Lockhart. Eller på Michael Holt. Holt är en snookerspelare som i Bahrain Championship nyligen mötte den betydligt lägre rankade Robert Milkins. Holt ledde med 4-0 i frames men tappade allt och förlorade med 4-5. Efteråt sa han såhär till sportinglife.com:

"That is absolutely frightening. I don't know what to say. I can't believe it and I didn't deserve that. If you are ever feeling down or blue or annoyed with life just watch that match. Whatever your problems, at least you are not Michael Holt. You will walk out there doing cartwheels."

Hösten 2002 startade jag och Andreas ett band. Det överlevde i fem dagar, precis som planerat. Den sommaren huserade i Läckerbitens källare (ungefär lika stor som ett genomsnittligt villavardagsrum) klubben Attention Stockholm en gång i månaden. På övervåningen satt södermalmsfyllon och allmänt äckliga gubbar och drack fulöl och på undervåningen spelade Twisterella-gänget och en live-akt den bästa musiken. Det var bland annat där som The Field dök ut ur anonymiteten. Jag hade snackat mig till en spelning på Attention Stockholm men det fanns inget projekt riktigt att spela med. Sagt och gjort så bildade jag och Andreas ett band vi döpte till Frönäs. Under en helg spelade vi in fem låtar som vi anpassade för live-bruk och sen körde vi. Efter spelningen raderade vi såväl ljudfiler som låtar. Bandet var nedlagt. Frönäs visade på vikten av att låta saker vara flyktiga. Jag sparade ingenting och när jag av en slump blev påmind om spelningen i helgen så slog det mig att jag inte minns ett dugg av hur det lät. Jag minns den första låten och jag minns att vi körde en cover av Orbitals »Belfast« som gled över i Pluxus »Caravelle«. Och jag minns att spelningen var väldigt lyckad. Och det är här poängen kommer: Minnet är behagligt förlåtande. Allt kasst suddas bort och det bra behålls. Oavsett hur det lät på riktigt så kan jag minnas den kvällen som jävligt bra. När jag tänker efter tror jag faktiskt aldrig att det låtit bättre.

Mr.Suitcase-vänner! Det hattades mycket här i höstas om Uppsala-spelningar som blev av och sen inte blev av. Nu är det äntligen spikat. Den 12 december kommer jag till Klubb Rotor för ett litet luciatåg. Av olika anledningar så kan det bli sista gången på ganska länge som Mr.Suitcase aktiveras så jag ska försöka göra kvällen lite speciell. Välkommen dit för att göra den det du med!