FEEDGör filmen Justice rättvisa?
De jag känner som träffat Gaspard och Xavier från Justice har beskrivit dem som två tystlåtna, artiga fransmän. Ungefär som förväntat alltså. Stenhård musik, tuff hårdrocksimage och snälla.
Efter att ha sett filmen »A Cross The Universe« igår så har jag blivit lite fundersam. »A Cross The Universe« spelades in under en månad då Justice var på turné i Nordamerika med lite annat löst Ed Banger-folk. Förhandsbeskrivningen av filmen har varit »the Spinal Tap of electro«.
Notera att jag hellre använder ordet »filmen« än »dokumentären« här, för jag undrar egentligen hur mycket det är under den timmen som »A Cross The Universe« varar som beskriver någon form av verklighetsskeende.
När de landar får turnémanagern Bouchon en pistol i ett FedEx-kuvert. Han provsiktar lite och stoppar den innanför byxlinningen. Där stannar den inte många minuter under filmen. Som en fransk Tony Montana greppar han efter kolven så snart han blir lite upprörd. Och det är han ofta. När han lägger den på bordet på en restaurang ringer servitrisen efter polis och tio man stormar in och arresterar sällskapet.
Gaspard och Xavier spar i sin tur inte heller på krutet. Mellan de stroboskopflimrande liveklippen och mumlandet på franska i turnébussen (körd av en Äkta Amerikan som över gospelskalor bakom ratten) hinner de vara pissfulla, skriva autografer på nakna bröst, gå på lyxhusvisningar i Hollywood Hills (»What’s your price range?« »8-10 million«), svina, röka gräs, halsa vodka i bubbelpool och spontangifta sig med groupies i Las Vegas. Bouchon lär dem skjuta med hagelbrakare också.
Om jag hade en krona för varje överdrucken liten amerikanska som ligger på golvet i backstagelogen och skriksjunger refrängen i »We Are Your Friends« så hade jag också kunnat gå på de där husvisningarna.
Allt är förstås en rakt nedåtgående spiral som slutar i att Xavier drar en flaska i huvudet på en irriterande snubbe på en parkeringsplats (bilden nedan) och blir gripen.
Efter att ha läst bloggreaktionerna på »A Cross The Universe« så slår det mig att alla är uppdelade i två läger: De som tycker att det är skithäftigt att vara röjigt electroband och stolt visa upp det eller de som tycker det är skittöntigt att släppa en film där man vill framstå som ett röjigt electroband. Någon menade att den gav en »in-depth look at the touring life« varesig man ogillade svinerierna eller inte.
Jag vill inte påstå att jag sitter med facit, men… Eller jo, förresten. Jag tror jag har facit:
Vid första anblick är »A Cross The Universe« en orgie, en modern motsvarighet till »The Dirt« och liknande syndpornografi. Men sen börjar man tänka. Allt är lite för bra. Bouchon är lite för ivrig med den där pistolen. Prästen som »viger« dem i Las Vegas stoppar sedelbunten lite för snyggt innanför alban efteråt. Att de tjänat pengar är ingen märkvärdighet men när de tar den personliga mäklaren på tur så verkar lyxvillorna lite för dyra.
När jag smält den första chocken efter filmen tycker jag det står klart och tydligt: Gaspard och Xavier är gamla hårdrockare som upptäckte att även maskiner kunde röja. De kan däremot alla gamla myter och har alltid drömt om att kasta TVn från hotellrummet. Turnén i Nordamerika gav dem Möjligheten att spela in deras egen rockfilm. Hela »A Cross The Universe« är en lek med stereotyper och dimridåer. Smoke and mirrors.
Liksom kollegorna i Daft Punk har de inga offentliga personligheter, inga färdigskrivna biografier om vilka de är. Till skillnad från när gamla indiepoparna i Jumper stälde upp på det vedervärdiga vedervärdiga turnéreportaget i Café (om du minns, när de ville ändra image till att bli tuffa och distansera sig från flickidoler, typ) så vet tittaren inte vilka Justice är och har ingen personlighetsgrund att döma dem utifrån. Vi kan inte se var Justice som människor slutar och teatern börjar, ungefär. Därför reagerar vi med att tycka att de är tuffa eller töntiga. Vi vågar inte ställa frågan »Händer det här?«
Jag vill påstå att vi får det svart på vitt när Gaspard på ett ställe tittar in i kameran och säger »Jag vet faktiskt inte vad den här filmen vill säga«. Där är den rykande revolvern (där, och i Bouchons hand). Allt är inte som det ser ut. Tänk på vad du ser så att du inte ser vad du tänker.
Åtminstone hoppas jag att det är såhär. För om de sitter hemma i Paris och känner sig skitcoola nu så är det ganska pinsamt. Men det kan ju också vara jag som är så skadad av alla uppklädda provokativa utspel vi får utstå i vår tid att jag överanalyserar och inte längre klarar av att acceptera det som presenteras mig som en sanning.
svante sa,
2008-12-01 kl 09:48
Håller med till 100% – eller snarare, jag tycker filmen är skittöntig oavsett vad som är på riktigt eller inte. Det bestående intrycket är att Gaspard o Xavier knappast kan ha några personligheter, eftersom ingen av dem tillåts säga mer än en mening innan det ivrigt klipps till någon tokrolighet som kameramannen hittat: Titta här, en galen transvetit i Las Vegas, fram o filma! Fulla tonåringar, ass and titties! Vapen, sprit och droger! Det är som att de var tvungna att hitta på alla de här stuntsen för att över huvud taget få ihop en film.
På det sättet är den snarare motsatsen till spinal tap, där bandet faktiskt är huvudattraktionen. Och som film är den minst tusen gånger bättre, ingen jämförelse.
Billy R sa,
2008-12-01 kl 12:04
Svante: Jag såg deras brist på medverkan snarast som ett grepp att visa att de är centrum av oroshärden. Kring dem uppstår allt det här kaoset och det är menat att i sig självt visa vilka de förmodas vara, ungefär. Men jag håller med dig helt och hållet. Om de hade varit huvudattraktionen istället för den där kanadensiska TV-reportens stjärt de zoomade in hela tiden så hade det varit “lite” mer underhållande.
Andy sa,
2008-12-01 kl 14:15
Allvarligt, jag trodde först att det var den nya säsongen av Flight of the Conchords.
Billy R sa,
2008-12-01 kl 14:59
Haha! Bra liknelse!
Monsoon sa,
2008-12-02 kl 18:12
Tänkte först på Speaker när jag läste om Jumper, men sen kom jag ihåg. Tapetklister, right? Svinade de i Café? Låter som ett flippigt upplägg, brrr…
Billy R sa,
2008-12-02 kl 23:26
Monsoon: Helt rätt, Tapetklister. Storyn går ungefär såhär (rätta mig gärna någon, minnet är bra men kort): Året är 1996. En promosingel med “När hela världen står utanför” cirkulerade och det lät skitbra, som ett Kent fast utan attityden. Albumet släpptes och även om omslaget var aningen tveksamt (hästpolo kan aldrig bli en snygg popsport) var plattan mycket bra.
Andra singeln “Tapetklister” kom och blev en megahit, Jumper blev favoriter hos ungefär samma publik som gillat Brainpool några år tidigare. Det här var boyband-tider och det fanns ett antal artister som var stora bland småtjejerna. Martins “Yeah yeah wow wow” var väl samtida tror jag. Jag minns inte om Jumper spelade på typ Energy-dagen på Gröna Lund och sånt, men det var i det träsket de fastnade.
Jag antar att de fick nog och ville distansera sig och visa att de minsann var ett seriöst popband som bara var en produkt på grund av skivbolaget, inte för att de var stylecastade. För de var ju bara ett av många indieband från början. De lät en journalist från Café (eller var det Slitz?) åka med på sommarturné och resultatet var helt horribelt. Bilderna var mycket tungor på nakna bröst på hotellrummen, citaten var “provocerande” och de gjorde verkligen sitt bästa för att visa att de minsann inte var några snälla pojkar. Det blev väldigt fel. Väldigt, väldigt fel. Fram till den dagen hade jag fortsatt att försvara dem (för “När hela världen…”) men där gick gränsen.
Peter sa,
2008-12-04 kl 01:37
Nu blev jag tvungen att googla massa Jumper och kolla på videos och fy tusan.
Men en sak konstaterade jag. Kan det bli mer Sverige 97 än så här?
“Hon har ett sätt (Antiloop Remix) – CDM, Metronome 1997″
Billy R sa,
2008-12-04 kl 09:35
Peter: Hoho, nej mer Sverige 97 än så kan det inte bli. På något sätt.