Den här texten publicerades i gårdagens Nerikes Allehanda. Om du är en flitig läsare av bloggen kan det hända att vissa av resonemangen går i repris. I somras var det 60 år sedan Columbia Records kallade till presskonferens och presenterade ett nytt musikmedium: LP-skivan. Med tiden skulle vinylskivan med 12 tum i diameter inte bara bli världens mest framgångsrika musikformat men också i grunden påverka sättet på vilket musik skrevs och framfördes. LP:n var nämligen inte bara ett nytt fysiskt format utan gav också möjligheten för artister att släppa flera låtar i en noga uträknad följd, det vi idag kallar för album. Anledningen till att skivbolagen stött på problem i övergången till den digitala eran är att de försöker bevara den abstrakta strukturen på albumet medan konsumenterna inte längre är intresserade av den fysiska motsvarigheten. När LP-skivan gjorde entré i slutet av 1940-talet var det nästan uteslutande klassisk musik och Broadway-föreställningar som trycktes på den. Skivbolagen trodde att de som lyssnade på populärmusik föredrog 78-varvarna (med begränsningen på 4 minuters speltid per sida) medan den klassiska publiken nu skulle kunna avnjuta en hel symfoni utan avbrott. Detta antagande om vilket format konsumenterna önskade var aningen felberäknat. Några år senare började all sorts musik ges ut på LP och fram till mitten av åttiotalet blev den skivbolagens stora guldgruva. En oväntad sidoeffekt var att det fysiska formatet också kom att revolutionera det konstnärliga innehållet. Med nästan 50 inspelningsminuter att utnyttja började artister och band hitta ett uttryck där noggrannhet i låtordning och arrangemang byggde upp en helhet som kunde vara större än låtarna den byggdes upp av. Denna helhet beskriver vi med självklarhet idag som »ett album«. Albumets uppbyggnad kom så småningom att hitta en standardform som lyssnaren förväntade sig när skivan las på grammofonen. Första spåret på varje sida skulle vara kraftfullt. Radiohiten skulle ligga som spår 2 eller 3. Den första lugna låten fick komma tidigast spåret efter radiohiten. Avslutningen var antingen lång och storslagen eller kort och avskalad. Precis som vi förväntade oss att den fysiska LP-skivan såg ut på ett visst sätt kom vi att förvänta oss att låtarna på den följde en viss formel, att artisten skulle ta oss med på en resa som ökade och sjönk i intensitet men med en logisk följd i anslaget. Med tiden kom denna konstnärliga uppbyggnad av innehållet att bli synonymt med mediet. Att säga att en artist släppt »en skiva«, »ett album« eller till och med »en LP« fick betydelsen att musiken inte bara hade tillgängliggjorts i den fysiska formen av en LP men att innehållet på den i tematik, arrangemang och låtordning dessutom var mer eller mindre sammanhållen. Det är här fröet till skivbolagens uppgivenhet över dagens musikklimat rotas. Övergången från LP till CD innebar inga större förändringar eftersom det musikaliska albuminnehållet förblev detsamma även när det fysiska formatet förändrades. Introduktionen av digitala format som mp3 blev däremot katastrof. Eftersom albumets musikaliska innehåll var anpassat till den fysiska LP/CD-skivan behövde skivbolagen tänka om hela processen för utgivning. Det gjorde man inte. Istället blev vi kunder till deras fiender, den egna produkten blev deras nemesis. Svara på följande fråga: Du går in på en hemsida som tillhör ett litet band som inte givit ut sin musik på fysiska media som LP eller CD. De har lagt upp sin musik fritt för nedladdning och du sparar ner tolv låtar som i tematik, arrangemang och låtordning är mer eller mindre sammanhållna. Vad är det du lyssnar på? De enda ord du kan använda för att beskriva det på är »album«, »skiva«, »fullängdare«, »platta« eller någon annan av de synonymer som LP-skivan har haft. För oss konsumenter är detta inte ett stort problem eftersom vi finner nya sätt att prata om musik. Om du däremot är ett företag som har ordet »Records« i ditt namn ligger du sämre till. Redan namnet säger ju att »skivbolaget« är bundet till ett format och formen som hör därtill. Det är lätt att hamna i en situation där någonting man haft en tid upplevs som att det alltid har funnits där. Jag var sjutton år när mobiltelefonen börjat bli var persons egendom och även jag skaffade min första dito. Trots att jag alltså har levt fler år av mitt liv utan mobiltelefon än med så kan jag inte minnas hur jag och mina kompisar innan dess kunde bestämma träff på stan, hur vi kunde avtala flera möten i rad utan att kontinuerligt stämma av. Jag tror det hade att göra med givna mötespunkter på bestämda tider men det låter ju helt absurt idag. Av samma anledning är det lätt att glömma att albumet inte är ett av naturen valt format som den enda paketering musik kan existera i. Varken i den fysiska eller den abstrakta betydelsen. Kompositören Max Richter släppte nyligen en samling stycken under namnet »24 Postcards In Full Colour«. Verket bestod av 24 korta kompositioner som publicerades på en sajt där vart och ett illustrerades av olika fotografier men där låtordning och struktur var oväsentlig. »24 Postcards In Full Colour« var Richters sätt att utforska vad som kunde göras kreativt med det fragmentariska sätt vi lyssnar på musik idag, en självpåtagen utmaning för att se om musik kvalitativt kan komponeras för att fungera som ringsignaler eller enstaka spelade spår. Richter såg lyssnarbeteendet och anpassade sig. Att hans skivbolag senare släppte »24 Postcards In Full Colour« på CD med en statisk spellista var ett onödigt försök att passa in verken i den traditionella albummallen. Även om det fysiska exemplaret i vår digitala tid har blivit irrelevant så fortsätter skivbolagen att försöka upprätthålla det abstrakta albumformatet, trots att det inte längre finns en fysisk anledning att hålla sig inom de ramarna. Att albumet fram till helt nyligen var mer gynnsamt ur logistiskt perspektiv är självklart (det kostar mindre att ge ut och marknadsföra en artist med 10-15 låtar vartannat år än att släppa 10-15 singlar varannan månad) men den krassa sanningen är att det alltid varit ett försvinnande litet antal album som varit av hög kvalitet rakt igenom. Kunderna är inte intresserade av hela paketet när det nu går att plocka russinen ur kakan. Idag sätts perfekta personliga spellistor istället ihop av lyssnaren själv, baserat på enstaka spår från en uppsjö av olika artister. Kunderna har mot bolagens vilja tydligt deklarerat att de inte är intresserade av produkten i den form de erbjuds den medan branschen kämpar med att bevisa att kunderna har fel. De borde lyssna på sina föregångare. Sextio år efter LP-skivans födsel har nämligen skivbolagsbossarna som trodde att lyssnare av populärmusik var mer intresserade av 78-varvaren, att höra en låt av en artist i taget, till slut fått rätt. På den här punkten är problemen egentligen långt mycket större för skivbolagen än för annan underhållningsindustri, exempelvis filmbolagen. Precis som ett musikalbum förpliktigar en viss förväntad struktur i låtordning och form gör en långfilm det i handling och berättande. Väldigt få filmer tar död på huvudpersonen efter en halvtimme precis när tittarens sympatier har väckts och oavsett om filmen funnits fysiskt på Betamax, VHS eller DVD har hjälten ställts inför sitt problem, övervunnit sina brister och till slut kommit ut som vinnare. Det format vi kallar »långfilm« innehåller på samma sätt som begreppet »musikalbum« förväntningar på vad som kommer presenteras oss, men skillnaden är att långfilmen inte är knuten till sin fysiska paketering. Det 120 minuter långa spelfilmsformatet må vara hotat på andra sätt, exempelvis av konkurrerande format som det 43 minuter långa TV-serieavsnittet, men ett totalt underkännande från cineaster på liknande vis som musikfans förkastat albumformatet är svårt att föreställa sig. De media som lyckats bäst i anpassningen till de möjligheter som Internet och bredband har erbjudit är nyhetstidningar, radio och TV. För tio år sedan betydde en tidnings närvaro på nätet bara att pappersupplagans innehåll publicerades online medan webben idag är betraktad som ett eget medium där bloggar, kommenteringsfunktioner och chattar ger fler värden än envägskommunikationen. För TV-kanaler är Internet en möjlighet att i grunden revolutionera affärsmodellen. De har alltid haft problemet i att en distributör (Com Hem, Boxer eller motsvarande) stått mellan dem och slutkunden men har nu hittat ett sätt att nå konsumenterna direkt. Medan distributörerna fortsätter avvisa möjligheterna till att sälja kanaler a la carte i stället för i godtycklig paketering har TV-kanalerna tagit saken i egna händer och startat streamingtjänster. Redan kan allt från lokalnyheter och debatter till drama och direktsänd sport streamas direkt från TV-kanal till slutkund utan mellanhänder, och utvecklingen är bara i sin linda. Anledningen till att de börjar lyckas medan musikbranschen misslyckas är att konsumenterna inte har avfärdat innehållet utan bara har upptäckt nya sätt att tillgodogöra sig det på. Jag är inte särskilt intresserad av att skaffa dyra TV-paket men det betyder inte att jag tappat intresset för debattprogram, dramaserier och snooker eftersom de problem jag har med TV-mediet inte härrör sig till innehållet utan formatet. En smart industri har insett detta och anpassat sig. Samtidigt famlar den konservativa musikbranschen i mörkret, tycker att allt var bättre förr och försöker på olika sätt ompaketera albumet på det ena sättet efter det andra fast det från början kom som en ren konsekvens av ett fysiskt format som numera knappt finns.

Jag gillar verkligen Jay-Z-grejen med att säga att man har lagt av och sen fortsätta koka ihop grejer som »pensionerad«. I denna anda så kommer jag - utan några övriga jämförelser mellan mig och Jigga - i dagarna att ha lite publicerat därute. • Imorgon söndag skriver jag i Nerikes Allehanda långt om popmusik och nya medier i kulturdelen. • På tisdag kommer nya numret av Neo där min genomgång av akten om min pappa finns med, i en bättre version än den som postades här. Tänk om det kunde sitta en skicklig redigerare som tog sig an alla ens bloggtexter innan man tryckte på Publicera-knappen. Mmm. • Utöver dessa texter gör jag på måndag debut som snookerkommentator. Värdighet!