Först och främst: Tack till alla som kom och förgyllde kvällen på Klubb Rotor i Uppsala i fredags. En superlyckad kväll, tyckte jag. Och tack till Klubb Rotor-folket, förstås! Jag gör mitt bästa för att inte göra en massa postningar om vartenda litet nördintresse jag har. Som tur är kan jag stilla min drift att skriva en massa saker här om snooker nu när UK Championship pågår genom att jag är del av bloggen »147 - maximumbräk« tillsammans med Herr Alarik och Kim Hartman. Snookervänner är hjärtligt välkomna att besöka den här. Det finns tonvis av sjukt avancerade siter för den som vill gå ner i vikt. Kalorimätare, träningsdagbok, videobloggar, nätverkande med likasinnade... Men, ingenting blir bättre än Flaab.com. Fyll i hur mycket du ska tappa, hur mycket du förbinder dig att betala om du misslyckas, vem du betalar det till och vad ditt övriga straff blir. Ingen jävla vetenskap, bara ren förnedring: Jag hörde en klubbarrangör berätta om hur en artist som kommit dit för att spela haft med sig sin stationära dator med skärm och allt. En filosofisk fråga: Om man gör den genre av musik som entydigt har kategoriserats som »laptop-electronica«, men man gör det på en stationär dator... Är det fortfarande laptop-electronica? Den senaste månaden har jag haft så vansinnigt mycket att göra. Så där på gränsen att det inte är roligt. Idag och imorgon är det en extra växel arbetsmässigt och sen ska jag låta mig ha ledigt ända in på nyåret. Jag ska knappt gå utanför mitt hem, tänkte jag. Bussen till snookerklubben och promenaden till affären. That's it. Övrig tid ska det bara vara tända ljus och själavård i form av skrivande på några projekt jag inte hunnit med, TV-spel och goda böcker. Jag kan inte nog understryka hur mycket jag ser fram emot de kommande veckorna.

Jag jobbade på ett trist jobb och hade som vana att gå på små shoppingturer på luncherna för att bli glad. Mest skivor, blev det. Då kunde de ligga där på skrivbordet och sukta och eftermiddagen blev okej att genomlida när jag visste att jag skulle få komma hem och lyssna på dem. En lunch var jag nere på Pitch Records och bläddrade bland de nyinkomna. Där fanns en ny tolva av Thomas Bangalter, utgiven på hans egna »Roulé«-etikett. Det här var runt 1999, jag var helt galen i Daft Punk och för mig var den tolvan ett riktigt guldfynd. Jag tog den och gick för att betala. Vid kassan hängde en sån där skivaffärslirare, du vet, en kille runt 30-35 i hippa kläder som inte jobbar i affären men bara hänger där runt där jämt ändå. Hur som helst. Jag la fram min skiva på disken och tog upp plånboken. Liraren som hängde tittade på den och sa sedan till killen i kassan: »Har du hört den här? Fyfan, den är så jävla dålig.« Det var sista gången jag handlade klubbmusik i en affär. Sen kom internethandlarna som man kunde beställa ifrån och sen fanns allt tillgängligt så man inte behövde köpa några skivor ändå. Är det något som verkligen är fantastiskt med den digitala revolutionen är det att den förmodligen har gjort skivaffärslirarna sysslolösa på dagarna.

För en vecka sedan var jag på hälsocentret och gjorde ett helt gäng provtagningar kring det mesta för en rutinkontroll. I morse gick jag med darrande steg tillbaka för att ha samtal med läkaren kring resultaten. Jag hatar rutinkontroller. Sjukhus, akutmottagningar och vårdcentraler skrämmer mig inte det minsta. Jag har en ganska pragmatisk syn på det i att det finns ett problem och det finns en lösning. Problemet är att något inte står rätt till och lösningen är att låta de som är utbildade och har rutin göra det de är bra på. Men rutinkontroller, det är något helt annat. Här på bloggen har jag nyligen dryftat katastroffilmernas uppbyggnad, hur de små varningstecknen viftas bort ända tills det är försent att göra något åt det. Den där gången då man fick plötslig hög feber som gick över på en dag... Den där natten då man vaknade och hade ont i bröstet men somnade om och glömde bort det... Varningstecknen var där men man bara somnade om och nu kommer... rutinkontrollen. Den motsvarar scenen när ingenjören går ut till reaktorn för att kontrollera varför den där lilla lampan varit släckt i kontrollrummet de senaste dagarna och alla trodde det var fel på dioden. Jag var ute från samtalet efter 10 minuter. Läkaren använde ord som »strålande« om kolesterol- och sockervärden som jag trodde skulle gå off the charts. Det fanns inget att tillägga. Det firar jag med en kebabtallrik och pommes frites till lunch.

Härom veckan påstod jag att uppbyggnaden i katastroffilmer alltid är det bästa. Mobilnätet slutar funka eller en konstig doft förnimmas men så är det inte mycket mer med det. PANG. Kaos. Slut. Idag upptäckte jag att National Association of Radio-Distress Signalling and Infocommunications i Ungern har en klickbar världskarta med alla begynnande eller pågående katastrofer. Jordbävningar, explosioner, olyckor, strömavbrott, vulkanutbrott och allt annat som skrämmer skiten ur en finns tillgängliga på en världskarta och under den en lista med varje händelse närmare specificerad. Blek i ansiktet kan man läsa all tillgänglig info (tillräckligt matig för att man ska vara fast, tillräckligt vag för att lämna utrymme för konspirationsteorier). Jag klickar på en »Epidemic Hazard« som idag rapporteras.

Cause of event: Unknown illness dragging into the country from South Africa.

And so it begins. Dags att börja bunkra konserver, färskvatten och jodtabletter. (via io9)

Så, det är ikväll det händer. Bomben fyller 10 år. Med jättefest på Sture. »Bomben X«. Idag har jag tittat flera gånger på hälsningen som världens bästa Emil Arvidson spelat in på sin blogg eftersom han inte kan vara där. Han bor ju i Den Nya Världen numera. Jag blev så rörd av klippet. Både på ett nedstämt och väldigt lyckligt vis. Bomben, det var ju där allt började. Och slutade, kan man också säga. Den första texten jag mailade till Gustav med en försynt förfrågan om det var något för Bomben skrevs hösten 1999. Det var en sån riktigt klassisk nybörjartext från någon som inte visste någonting. Men vi var unga då. Vi visste inte bättre. Jag hade skrivit texten och de publicerade den. Kanske inget av det borde ha gjorts. Jag var svårt inspirerad av Andres Lokkos sätt att närma sig popmusiken i skrift och... Jag minns att texten handlade om franska houseproducenter, om behovet av att avsky dem för att de är för talangfulla. Jag kommer inte ihåg allt, men jag har för mig att jag försökte dra en rak linje mellan Séverines »Un Banc, Un Arbre, Une Rue« till Daft Punk. Eller Alex Gopher. Du hör ju själv. Linjen blev ungefär lika rak som om en thinnerpundare försökt rita med fat-cap i en skenande tunnelbanevagn. Jag tror någon kallade mig »Lokko-wannabe« redan i kommentarsfältet till denna första texten. Jag fick av någon anledning dras med det epitetet ett tag. Inte för att jag såg det som något negativt. Varför skulle jag det? Finns det någon bättre stil för en 21-årig färsking att aspirera på? Jag var med och startade ett eget musikfanzine på nätet kort därpå. Kompressor hette det. Tillsammans med Marie, Jörgen, Torbjörn, Andreas och alla dem. Men jag träffade ju Bomben-folket varenda vecka. På klubbarna, i natten, på Pet Sounds. Det här var ju fortfarande på tiden då jag klarade av att vara ute till fyra, stämpla in på jobbet och sova några timmar på soffan och sen gå upp innan chefen kom och säga att jag kommit in tidigt. När Kompressor lades ner var jag tacksam att Bombens armar stod öppna. De välkomnade mig, jag fick börja komma på redaktionsmöten. Jag började skriva mer och mer. Jag var inte med så mycket i fest- och klubbfixandet, men la desto mer krut på att producera text. Bomben var ett av de mest inspirerande ställena jag varit på, alla kategorier. Massor av oenighet, tjafs och olika agendor, naturligtvis, men i slutändan bara ett rum med fantastiska människor och underbar humor. Bomben öppnade dörrar. Jag fick möjlighet att skriva för Sonic. Jag kunde ringa redaktörer på tidningar som visste vem jag var när jag presenterade mig. Det var fint. Emil säger i sin videohälsning...

"Jag kommer sitta här och tänka på då, när vi bara lyssnade på musik och det var det enda vi gjorde och brydde oss om. Det var bra."

Jag har också tänkt på det många gånger. För världen utanför Bomben visade sig vara så mycket kallare. I det där lilla rummet på Krukmakargatan fanns så mycket glöd, så mycket vilja att göra något bra. Varesig det handlade om Håkan Hellström, Talib Kweli eller Comet Gain så var entusiasm någon slags nyckelord. Vi brydde oss bara om musik, det var allt vi gjorde och det var bra. Det var nog ganska unikt för det där lilla företaget. Ute i hårda världen sen gick det inte lika lätt. Då handlade det för mycket om att försöka klara sig och mindre om att glöda. Oundvikligt, javisst. Men låt en pojke drömma, please. Ja, herregud. Även om jag »bara« var medverkande och kanske inte del av kärnan på samma sätt som andra känns den här dagen som en bra dag att ägna den tiden en tanke på. Själva den här bloggen skulle ju inte ha funnits om det inte vore för det där mailet. Jag vet inte om jag hade funnits. Allt börjar ju där. Och slutar, eftersom det inte var lika kul utan dem. Bomben, jag är skyldig dig så mycket men har så lite tillbaka att ge. Grattis till de här tio åren! Vi ses nog i tio till.

De senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på Glasvegas julskiva »A Snowflake Fell (And It Felt Like a Kiss)«. Inte så förvånande är det en storslaget vacker historia med den skotska svärtan i skarp kontrast mot juletidens all förväntade lycka. Att ge albumet en så vacker titel och sedan damma på med en låt som »Fuck You, It's Over« redan som andraspår är lysande. En annan låt handlar om hemlösa på julafton, ackompanjerat av bjällerklang och klockor som normalt för tankarna till lätta steg på nyfallen snö på väg att klä den nyinköpta granen i varm stuga. Inte heller så förvånande är det att jag gillar »A Snowflake Fell«. Det är logiskt, förutsägbart och behöver inte pratas mer om (lyssna själv). Vad jag tycker är fascinerande är hur den bästa musiken för en given tid på året alltid tycks ha en stark friktion mot sammanhanget den är släppt för. Alla julsånger jag gillar mest är de melankoliska, de sentimentala, de som verkar utanför idealramen inom vilken de borde befinna sig. De som handlar om alkoholism, hjärtan som brister under julgranskulorna och ensamhet. På andra sidan året är Everything But The Girls »Walking Wounded« fortfarande en av de bästa sommarskivorna som gjorts. Den släpptes precis i början av juni, när studentkorteger var framtidens hopp och nätterna började bli varma och hela sommarens underverk väntade. Och den var nattsvart. Förstörd. Den var uppklädd i klubbstass men la en våt stråkmatta av nedstämdhet över varenda förväntansfull picnic och nyöppnad utservering. Jag vet inte varför det är så. Jag är ingen rabiat julhatare eller sommarfiende. Att lyssna på sådant istället för musiken som hyllar årstiden känns bara... bättre. Kanske är det så att behovet av nyktra motpoler med krass realism blir så mycket viktigare under årstider då alla knarkar lycka och idealen närmast är ouppnåbara.