En motpol till glittret

De senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på Glasvegas julskiva »A Snowflake Fell (And It Felt Like a Kiss)«.

Inte så förvånande är det en storslaget vacker historia med den skotska svärtan i skarp kontrast mot juletidens all förväntade lycka. Att ge albumet en så vacker titel och sedan damma på med en låt som »Fuck You, It’s Over« redan som andraspår är lysande.

En annan låt handlar om hemlösa på julafton, ackompanjerat av bjällerklang och klockor som normalt för tankarna till lätta steg på nyfallen snö på väg att klä den nyinköpta granen i varm stuga.

Inte heller så förvånande är det att jag gillar »A Snowflake Fell«. Det är logiskt, förutsägbart och behöver inte pratas mer om (lyssna själv).

Vad jag tycker är fascinerande är hur den bästa musiken för en given tid på året alltid tycks ha en stark friktion mot sammanhanget den är släppt för.

Alla julsånger jag gillar mest är de melankoliska, de sentimentala, de som verkar utanför idealramen inom vilken de borde befinna sig. De som handlar om alkoholism, hjärtan som brister under julgranskulorna och ensamhet.

På andra sidan året är Everything But The Girls »Walking Wounded« fortfarande en av de bästa sommarskivorna som gjorts. Den släpptes precis i början av juni, när studentkorteger var framtidens hopp och nätterna började bli varma och hela sommarens underverk väntade.

Och den var nattsvart. Förstörd. Den var uppklädd i klubbstass men la en våt stråkmatta av nedstämdhet över varenda förväntansfull picnic och nyöppnad utservering.

Jag vet inte varför det är så. Jag är ingen rabiat julhatare eller sommarfiende. Att lyssna på sådant istället för musiken som hyllar årstiden känns bara… bättre.

Kanske är det så att behovet av nyktra motpoler med krass realism blir så mycket viktigare under årstider då alla knarkar lycka och idealen närmast är ouppnåbara.