Jag minns nästan ingenting av texten. Den finns inte att läsa online längre och på ett sätt kanske det är bra, för minnet av upplevelsen kan som med så många andra saker vara bedrägligt och bättre än vad den faktiskt var. Jag brukar tycka att det är så nästan jämt. Det enda jag minns av texten var att den motbevisade cloun från Kents »Berg och Dalvana«. »Nej, Kent, det har inte varit ett ensamt år«, konstaterade Christian Hylse i krönikan på Bomben som hade rubriken »Starting Over, 2001«. Jag vet inte om du läser här längre, Christian, men om du gör det så ska du veta att den texten var jävligt bra. Den höll sig precis inom den där trånga, trånga frizonen av genialitet som attackeras från alla fyra sidor av de glufsande odjuren galenskap, patetik, blödighet och nostalgi. Den där trånga frizonen i vilken de flesta av oss försöker klämma oss in men som det är nästan omöjligt för oss att få plats i. Något av odjuren tar oss alltid. Galenskap och patetik var det gott om under det år som i vår lilla del av universum kallas för 2008, men att klaga på det skulle vara att bli en Ring P1-lyssnare. Värre är att det var ännu godare om nostalgi och om det måste man faktiskt få klaga. Året vi kallar för 2008 var första gången på ett par tusen år som domedagsprofeterna kunde kvittera ut OB-ersättning. De tjänade sitt uppehälle på ekonomiska kriser, arbetslöshet, smälta polarisar, en nyvaken och asförbannad Moder Ryssland, ja i stort sett slutet på allt vi känner och håller kärt. Och allt var ju så otroligt mycket bättre förr. På alla fronter kändes det som att vi satt och läste en riktigt bra bok och vi när som helst skulle vända blad och så stod det bara »Slut«. När ordet »nostalgia« kom på slutet av 1600-talet så bildades det från de grekiska orden »nostos« (ungefär »att återvända hem«) och »algos« (»smärta«). Det var en schweizisk läkare som gjorde det till en vedertagen sjukdom som drabbade legosoldater som inte klarade av att vara borta. Senare skulle det självklart också bli en trenddiagnos för välbeställda som ville flasha, för en lätt släng av nostalgia innebar naturligtvis per automatik att man varit bortrest under en längre period. Hemlängtan som social markör, ungefär. Jag tror problemen uppstod när nostalgi inte längre sågs som en kliniskt okej fysisk sjukdom. För så länge det var en sjukdom så fanns det ju också ett botemedel: att åka hem. När det upphörde att vara en fysisk sjukdom så blev det istället ett psykiskt tillstånd och för det fanns det inget botemedel. Nej, inte ens att lyssna på The Cure och dricka dålig lager (det botar en helt annan sorts lågmäldhet). Idag är självaga det enda breda användningsområdet för nostalgi. Det har blivit snuttefilten som tas fram när andra saker är osäkra och vi inte vet åt vilket håll vi ska titta. Möjligtvis gäller för konstnärer fortfarande den gamla devisen att »längtan är det som skapar konst« men det går att längta utan att titta över axeln. Och knappast är det av hänsyn till konstnärerna som vi löpande matas med gårdagens ideal. »Allt var bättre förr«. Det är en åsikt som får mig att bli förbannad. Min aversion mot all nostalgi i media får mig till och med att frångå min tidigare uppfattning om att detta eviga byggande av ett ändlöst antal gallerior i Stockholm är hopplöst. Slå upp dem bara! Utrota familjerörelser och småbutiker så att de med nästa generation bara blir en notis i hembygdsföreningarnas historiska årsrullor. Då slipper vi i alla fall höra om att de är hotade hela tiden. Så, vad har jag gjort under jul- och nyårsledigheten? Tjena. Min kära sambo var i London med sin mamma under julen och en kväll satt jag här och överväldigades av ett gammalt minne. Jag vet inte vilket år det var. 1993-94 kanske. Jag satt hemma och spelade ett datorspel som hette »Syndicate« som var det bästa spel som någonsin tillverkats. Ploten var enkel: Det var framtid. Du var chef för ett privat säkerhetsbolag (tänk Blackwater med cybernetik). Stora företag (tänk megacorps) låg i krig med varandra. Du fick olika uppdrag att kidnappa, mörda, försvara eller vad som nu krävdes för att gynna din uppdragsgivare och sabba för konkurrenterna. Du valde dina agenter, utrustade dem och styrde dem under uppdraget. Fantastiskt spel. Jag satt inne så gott som ett helt jullov och spelade det. Då. För femton år sedan. Nu var Kungsholmen tyst, jag hade en god indian pale ale uppslagen och jag fick för mig att blicka över axeln. Sagt och gjort laddade jag ned spelet och… Jävlar vad fattigt det var. Jag blev helt knäckt. Här ville jag återbesöka ett gammalt minne och så blåste det mig på allt jag ville skulle vara bra. Jag har stått och försvarat »Syndicate« som det bästa datorspel som någonsin gjorts - inför datorspelsjournalister. Jag stängde ned det och lyssnade på Pulps »Babies« och tänkte på första Lollipop-festivalen istället. Nej, jag var inte bättre än så. På måndag släpps en bok. Det är Tony Ernsts »Sex miljoner sätt att jaga en älg på« som handlar om musikindustrins uppgång och eventuella fall. Det är obligatorisk läsning. Tony är vansinnigt skicklig och boken diskuterar många av de frågor som man själv funderar på. En av de många intervjuade i boken är undertecknad, som på grund av ett inlägg här på bloggen om min skepsis mot streamad musik får representera de reaktionära. På frågan om varför jag, som gör sken av att vara framåtsträvande, skrev ett sådant blogginlägg var jag ju tvungen att säga som det var. Egentligen längtar jag hem. Eller, inte riktigt så. Låt mig omformulera: Jag tror att det vi uppfinner imorgon alltid är bättre än det vi uppfann igår. Jag är betydligt mer nyfiken på det som vi gör imorgon än jag känner någon drift att uppteckna det vi gjorde igår. Jag tror framtiden alltid är vackrast idag. Jag tror gårdagen har mycket att lära oss men att den kunskapen är helt irrelevant om vi inte tittar på morgondagen. Jag kan inte se någon tjusning med en tid för tjugo år sedan när det fortfarande satt två supermakter med fingret på knappen, även om det fanns jobb på Lear i Bengtsfors då. Jag anser att alla som själva vill tillskriva sig egenskapen »intelligent« diskvalificerar sig om de inte blickar framåt. Men ge mig några glas vin och sätt på »Dog Man Star« så ska jag prata om skivbörsar, vinylromantik och tidningen Pop i tre timmar. Jag är inte bättre än så. Det är inte du heller. Längtan hem cementerades inte i oss när de där schweiziska legosoldaterna fick sina första nostalgia-diagnoser 1687 och skickades hem till den friska luften invid Lugano-sjön. Den kom långt tidigare. Den är ett naturligt emotionellt stadium eftersom vi vet vad vi hade men inte vet vad vi kommer att förstå och därför sorterar bort all skit för att få gårdagen att glimra i ett idylliserat skimmer. Det är det här vi måste kämpa mot när vi börjar om 2009. Vi måste kriga, inte ta några fångar och acceptera civila förluster i kampen för att inte gå i samma fälla. Har man druckit ett par glas vin måste man ju få lyssna på Jayhawks-album (»Tomorrow The Green Grass«!) och Inspiral Carpets-B-sidor (»Sackville«!) och Hardy Nilsson-hits (»Faller tillbaks«!) och Embrace-ballader (»Drawn From Memory«!) och allt det andra vi älskade och älskar. Men vi måste lära oss att det inte behöver betyda att vi i morgon vaknar upp med ömmande tinningar till en värld som är sämre än den var då. Visst kan det vara så att en bok inte kommer att drabba oss som »Gentlemen« gjorde när vi var 19 år eller att ett klubbalbum inte kommer totalt knäcka oss som »Second Toughest In The Infants« gjorde men vakna upp, titta omkring dig och se allt det du kommer titta tillbaka på om tjugo år. Det känns ju under omständigheterna rätt okej ändå, tycker jag. Det är denna fot jag vill stå på när vi startar om 2009. Jag är trött på skiten. Jag är trött på att hela tiden matas med sanningen om att tiden är ur led, att vi alla snart dör av konserveringsämnen i maten, att Sverige inte längre är Sverige, att allt som är bra är borta. Även om det skulle vara på det sättet så vill jag inte veta (jag är alltför ärrad för att våga uttala mig om sakernas tillstånd, bara Agneta Sjödin kan med blind säkerhet säga att allt bra). Jag känner bara att det finns för mycket som är viktigt för att man ska slösa tid på att sitta och längta efter det som aldrig kan uppnås. Det håller väl en vecka innan jag bryter den här ambitionen men det är ändå ett bra ställe att börja på, tycker jag. Och, jag vet inte om det här ska tolkas som ett noggrant frågetecken bakom hela den här postningen eller att det bara är en ironisk slump, men jag har ju som vanligt varit för långrandig och hopplös med sidospåren utan att ha någon tydligt så jag tänkte sammanfatta hela poängen med… just… Embrace. »All they have is drawn from memory I’ve got you and tomorrow« Det borde räcka. Starting over, 2009.