FEED2009-02-14
När brist på information lämnar information
Med Barack Obama på plats i Vita Huset finns många röster som vill att han ska lyfta hemligstämpeln från det material som den förra administrationen gjort oläsbart genom att använda det så kallade State Secrets Privilege.
Beskrivet i korthet så används State Secrets Privilege i rättsfall då statsmakten inte kan/vill låta domstolen få tillgång till bevis på grund av att de innehåller information som inte ska bli offentlig. En slags juridisk cancel-knapp som kringår rättssystemet alltså, eftersom hela fallet oftast läggs ner i brist på bevis.
Den tidigare administrationen använde detta grepp flitigt och nu vill debattörer att Obama ska lyfta den klassificeringen på flera fall. Som argument dyker nästan alltid företeelsens ursprung upp. Det rättsfall då den här möjligheten blev ett prejudikat sägs nämligen vara baserat på en lögn.
Den 29 januari förra året stod Judy Loether framför konstitutionsutskottet och berättade sin historia. Hon växte upp utan sin pappa, som dog när hon var sju veckor gammal i en flygkrasch. Pappan var en radioingenjör som jobbade för flygvapnet och befann sig ombord en B-29 Superfortress när den kraschade i Waycross, Georgia den 6 oktober 1948.
Judys mamma stämde den amerikanska staten tillsammans med de två andra som blivit änkor i kraschen för att få skadestånd. Som en del av deras bevisföring begärde de ut haverirapporten men fick avslag på detta på grund av att flygvapnet hävdade att uppgifter om hemlig teknologi skulle bli offentliga i rättegången. Denna hållning fick rätt och efter detta blev det möjligt för staten att använda State Secrets Privilege för att vägra lämna ut bevis.
En dag satt Judy och sökte på internet efter information om hennes pappa och hittade av en slump hela haverirapporten. Planet hade störtat på grund av dåligt underhåll och slarv av piloterna. Det hade inget hemligt uppdrag och ingen hemlig teknologi. Rapporten hade inte ens varit hemligstämplad.
Detta är alltså ett populärt slagträ i debatten nu. Att hela State Secrets Privilege-prejudikatet kom till helt i onödan. Låt oss lägga all debatt om vad en stat ska hålla hemligt för sina medborgare och inte åt sidan och bara tänka på vad fallet faktiskt innehåller.
Kan man säga att haveriutredningen inte innehöll hemlig information bara för att flygplanet i fråga inte var ute på ett hemligt uppdrag med hemlig teknologi? Jag är inte så säker på det. För vad som skulle ha blivit offentligt om rättegången hade genomförts var ju att flygplanet inte var ute på ett hemligt uppdrag, vilket även det rimligen borde vara hemlig information.
Det finns en underbar passage i Neil Stephenson’s »Cryptonomicon« där matematikern Lawrence Pritchard Waterhouse välkomnas in i ett specialförband hos RAF under andra världskriget. Han ska dechiffrera underrättelserna som britterna får in samtidigt som han förser sin tyske motsvarighet Dr.Rudolf von Hacklheber med trovärdig desinformation.
Detta superhemliga uppdrag har fått beteckningen »RAF Special Detachment No. 2701« vilket Waterhouse genast beordrar ska bytas till 2702.
»Because,« Waterhouse says, »the number 2701 is the product of two primes, and those numbers, 37 and 73, when expressed in decimal notation, are, as you plainly can see, the reverse of each other. It is the sort of thing that Dr. von Hacklheber would notice.«
Det blir väldigt roligt när han senare får frågan om inte det faktum att det nya numret 2702 inte är summan av två primtal skulle väcka misstänksamhet. Eftersom 2702 inte är ett speciellt tal på något vis är det väl just ett sådant man skulle ge till ett hemligt kryptoförband?
På samma sätt skulle man kunna diskutera att just klassificeringen av en haverirapport som den i rättsfallet ovan faktiskt avslöjar att det inte var något speciellt med flygningen, och tänk då ett varv till på vad det skulle innebära för hemligstämplingar av alla de slag.
Att Lars Danielsson inte kom ihåg ett skvatt av dygnen efter tsunamin slog till kan med andra ord vara den snyggaste mörkläggningen hittills. Hanteringen kanske inte hade funkat särskilt bra och för att dölja det spelade han ut »jag minns inte«-kortet och plötsligt har alla knappar tryckts ner på konspirationsgeneratorn och teorierna om vad han försökte mörklägga handlar om allt utom just att dölja att hanteringen inte funkat särskilt bra.
Slutsatsen här blir väl på något sätt att det ryms lika mycket information i en icke-handling som det gör i en handling, men att vi aldrig riktigt kan avgöra när något är en icke-handling och när det är en handling. Och hur ska vi ställa oss till det?
mattias sa,
2009-02-15 kl 15:45
Halvvägs in i cryptonomicon gör att jag bara kan läsa halva det här inlägget utan att veta att ev. spoilers bara rör första halvan?
Billy R sa,
2009-02-15 kl 15:52
mattias: Inga problem, det är inga spoilers. Om du läst första halvan så har du sett det jag citerar.