Nya medier i gammalt hus

Om fyra timmar lyfter ett plan som ska ta mig till Château de Villiers-Le-Mahieu utanför Paris. Jag ska på new media-seminarium i dagarna två och spontant så finns det tre saker som jag direkt ser som fördelar med platsen vi ska vara på: - Jag är inte hugenott så jag slipper bli galärslav. - Det finns vallgrav (tål att upprepas: det finns vallgrav). - På nattkvisten kan man leta lönngångar (lär krylla av dem, no?). Men det finns ett inneboende problem i valet av plats för denna konferens. Om det kommer folk från 7-8 länder och ska diskutera nya medier på ett ställe som heter Château de Villiers-Le-Mahieu (och har vallgrav)... Känns det inte som att det är tryckpressen vi ska prata om då? »Henri II d'Orléans, duc de Longueville, pray tell, is it your intent to bring the holy word to mere commners?« Jag har alltid tyckt att arrangemanget i sig avslöjar mer om en inställning än vad som sägs i en inbjudan eller en storartad PowerPoint-presentation. Ett tydligt exempel var när SL efter renovering i slutet av 90-talet återinvigde den »blåa gången« som på T-Centralen går från gröna och röda T-banelinjerna ner till den blå. Den är en cirka 100 meter lång gångtunnel med rullband och efter ombyggnationerna var den ren, skarp och modern. Vid invigningen hade de SLs orkester som spelade mässingblås på plats. (konstpaus) Sorry, men det finns ingenting som annullerar en påstådd intention om förnyande och modernistisk design lika effektivt som mässingblås. Därför reser jag till Château de Villiers-Le-Mahieu med en gnagande skepsis, även om det har vallgrav. För om man säger att det ska brytas spännande mark, att det ska pratas morgondag och nya medier, så är jag av uppfattningen att man inte kan göra det på ett feodalt 1600-talsslott. Men jag blir gärna överbevisad.