Den förra postningen fick mig att minnas ett löfte jag gav i juni 2002 och som ännu inte uppfyllts. Jag känner att det blivit dags att göra det nu. Historiens längsta filöverföring börjar en söndagsmorgon, i en minibuss i Hulstfred, kort efter att Sverige förlorat mot Senegal i fotbolls-VM. Bomben hade haft ett tält inne på området med dans och uppträdanden och vi var ett stort gäng som bodde i en hyrd villa. När vi skulle åka hem efter att ha sett fotbollen var det bara två personer som var i dugligt skick: jag och Pelle Tamleht (of The Sunshine fame). Jag hade varit spiknykter i dagarna tre för jag hade problem med buken och fick inte dricka. Pelle skulle köra minibussen. Resten var helbakis och i bästa fall halvsovande. Därför kom det sig som så att vi två satt längst fram och snackade. Pelle hade blandskivor brända med massor av gyllene indiepop. Allt det riktigt goda. Vi pratade nog bara om musik och swindie-minnen den resan. Vid ett tillfälle kom en låt av Speaker på en av skivorna. Det var »Who Are You«, andrasingeln från deras första platta, anno hösten 1996. Den betraktas av många som förstasingel eftersom det var den som fick video och blev den stora hiten, men egentligen var den ju andrasingel. Den första hette »Dictionary« och var en riktigt strålande låt i vansinnigt tempo med boo-po-de-dooo-körer och examplarisk längd på 2:38. Vi pratade om detta och jag menade ju att »Dictionary« var grym men - självklart - att B-sidan till den var ännu bättre. Sen ångrade jag mig direkt för Pelle hade inte hört den och jag var rädd att han skulle tro att jag försökt klappat honom på huvudet i musikelitistisk tävlan. Jag tyckte ju verkligen att B-sidan, »I’m Alright«, var bättre. Men det var lite drygt av mig att slänga ur mig det när den låg på en CD-singel som trycktes i hundra ex i mitten av 90-talet. Jag lovade att rippa och maila den till honom. Två dagar senare blev mina bukproblem värre och jag var tvungen att åka in på sjukhuset igen med operation och lång sjukskrivning som följd. Rippningen föll mellan stolarna. Åren gick. Sedan dess har jag mött honom på en födelsedagsfest i Gubbängen, en inflyttningsfest i Svedmyra och ett gäng gånger ute i nattvimlet och varje gång har vi hejat, surrat lite, kommit in på detta känsliga ämne och tagit farväl med ett löfte från mig om att jag ska fixa fram den åt honom. För ett par månader sedan visade det sig att han och två av mina gamla vänner numera jobbar ihop, en av dem Jörgen (of »Frauds« backstory fame). Vi upptäckte sammanträffandet när det kom ett SMS från Pelle till honom. »Hälsa från mig«, sa jag medan han knappade in svaret. »Säg åt honom att maila Speaker-låten«, kom det tillbaka från Pelle. Efter att jag postat förra inlägget fick jag så en gnagande känsla av att det var något swindie-relaterat jag hade ogjort. Och så kom jag på… Löftet som alltid ramlade mellan stolarna. Skammen jag alltid kände när jag blev påmind om det. Efter lite rotande bland singlarna hittade jag den, så här Pelle… Här är den. Sju år för sent. Sorry. Jag postar A-sidan också för er som missade den när det begav sig. Men jag hävdar fortfarande att B-sidan är bättre. Skulle jag bli överkörd i morgon så är nu mina affärer åtminstone i ordning. Ladda ner »Dictionary« och/eller »I’m Alright« Frågan är bara vad vi nu ska prata om nästa gång vi springer in i varandra?

Hemma hos mamma på julafton sa hon att jag skulle få en låda med mig hem. Det var en flyttlåda med gamla grejer som jag lämnade kvar när jag flyttade hemifrån. För ett tag sedan. Jag öppnade och där var alla gosedjur jag haft som barn, ett par tomma kartonger som spel till min gamla hemdator legat i och... en Monostar-affisch! När 90-talsswindie blir heta skiten igen ska jag lägga ut den på Tradera och tjäna en förmögenhet. Då kan ni sitta där och raka in Naked-stjärnan i bakhuvudet, nynna på Waterwheels »Leaving You« och ha namntävling i Studion-anställda hur mycket ni vill. (Sorry för kasst foto. Vi har haft bort laddaren till kamerabatteriet så det fick bli mobilen.)

Jag brukade älska boken som Paul Auster skrev. Om och om igen. Det var en väldigt bra bok. Han lyckades länge nå kulturens El Dorado, den där magiska platsen där en författare, artist eller annan skapare kan göra samma sak hela tiden utan att det blir tråkigt. Vem som hittar in i denna zon (som vi kan etikettera den lyckade upprepningen) står aldrig hugget i sten. Vissa få, få skribenter och musiker hamnar där men jag kan inte påminna mig om någon som kunnat klamra sig kvar där hela sin karriär. Det slutar alltid med att det blir för mycket. Blåskissen blir till slut även för sådana som Paul Auster uttjatad, trött och oinspirerad (även känt som den misslyckade upprepningen). Alternativet är att personen åker på sökarresa till Indien, »hittar sig själv« och dränker allt i sitar (den omotiverade förändringen). När jag började lyssna på Junior Boys nya fullängdare »Begone Dull Care« visste jag inte riktigt vilket jag skulle föredra för att min nära nog idoliserade mytbild av Jeremy Greenspan skulle bestå, den misslyckade upprepningen eller den omotiverade förändringen? Jag lutade åt det sistnämnda. Dels för att de hade en aningen tveksam livetrummis sist jag såg dem spela vilket skulle ha gett mig alibi för att säga att jag såg det komma. Dels för att jag inte ville att min bild av deras förra släpp skulle sänkas genom något mediokert som lät likadant. Hösten 2003 knockade Junior Boys debuttolva »Birthday« mig fullständigt till marken. Det var musik från en annan planet. Jag tänkte slänga in ett passande citat ur min recension för att belägga det, men när jag läser den upptäcker jag att jag var förvånansvärt sval med trött musikjournalistsnack om Toronto som ny musikstad trots att de inte ens kommer från Toronto. Förstår inte hur det gick till. Jag älskade ju »Birthday«. Jag förstår i och för sig inte heller hur jag kunde ge The Hidden Cameras 9/10 i samma nummer av »Sonic« som jag satte 7/10 på The Postal Service, så… Hur som helst. Junior Boys gick från klarhet till klarhet efter »Birthday« och jag var alltid övertygad om att de skulle vara ett klassiskt band på två fullängdare. Inget mer. De skulle aldrig göra sin »Sandinista«. Inte sin »Head Music« heller, för den delen. Det var därför med motvilja jag tryckte play på »Begone Dull Care«. Det var med insikten att något rent höll på att fläckas. Farhågorna besannades... Han sjöng ju annorlunda. Jag gillade inte tilltalet. Jag gillade inte låtarnas air. Jag sökte upp felen och pekade på dem. Det här kändes ju inte kul, eller? Två dagar senare har jag spelat albumhelvetet om och om igen. Om och om. Och precis som den där Paul Auster-boken som bara blev bättre för varje gång den gavs ut under annat namn så har »Begone Dull Care« vid varje spelning överraskat mig över hur fulländat det är. Det har slagit mig i huvudet, om och om igen, och kallat mig idiot för att jag trodde att ett bra album till var för mycket att kräva. Junior Boys har utvecklats utan att förändras. De är fortfarande Junior Boys men utan upprepning, varken lyckad eller misslyckad. De är fortfarande den gemensamma nämnaren för att köra nedcabbat i en solnedång i Florida och att stänga dörren mot kylan i ett mörkt januaristockholm. Det känns bra. ... (Min intervju med Jeremy Greenspan finns här på bloggen.)

Det föregående inlägget kan, om man vrider och vänder på det ut och in, uppfattas som kritik mot Markus Krunegård. Det var det inte. Tvärtom är han en artist som jag applåderar varje uns av framgång för. Varför? Popaganda 2006. Jag hade spelat inne i Allhuset och jag antar att Markus hade spelat med sitt Laakso. Eller så hängde han bara runt. Vi hade träffats första gången några månader tidigare när han uppträdde i pianobaren på Bombens Dansklubb och nu kom det sig så att vi, som bara växlat några ord som hastigast på Dansklubben, hamnade vid samma bord i Popaganda-kvällen och drack dålig öl. Vid det här tillfället var våra respektive situationer väldigt olika men samtidigt väldigt lika. Jag hade en bra månadslön men satt på ett kontor med sysslor jag avskydde och ville bort ifrån. Markus brann för musiken och skrev låtar hela dagarna men var å andra sidan totalt pank. Vi pratade där i fyllan om livet och hur knepigt det är att inte vara nöjd, att inte bara köpa att »det är såhär det är« och köra på utan att man alltid vill iväg, längre och högre, och att varje person okritiskt tror att just hon eller han ska lyckas med det. »Det är hoppet som förstör allt«, sa Markus. »Man fortsätter hoppas och tror att det ska gå men så blir man bara besviken. Hade det inte varit för hoppet...« Efteråt tänkte jag ofta på det han sagt. Att jag borde sluta hoppas. Att besvikelse över att något uteblir inte kan infinna sig om man inte hoppas på något från början. Och hur sorgligt det han sagt var när jag började tänka på det. Men på något underligt sätt löste det sig. Både för honom och mig. Jag kom iväg från kontoret. Han kom iväg ut på scenerna. Vi fick som vi ville och är nog båda väldigt mycket lyckligare än då. Och det är mer än vi rimligen kunnat hoppas på. Och varje gång jag hör »Ibland gör man rätt, ibland gör man fel« tänker jag att den är en fullständigt logisk fortsättning på konversationen som försvann där in i natten när ölen var urdrucken och någon ropade och vi irrade iväg åt var sitt håll och aldrig träffades mer igen.