Sauls stämning var kraftigare än C4

Bilden tonar in på en helikopter som susar fram över vattenytan. Mäktiga flygbilder i motljus med farkostens knappt synlig över ett solglänsande hav. Den slickar strandkanten, svänger in över Golden Gate och fortsätter in mot San Fransisco. Mer mäktiga flygbilder över en stad som aldrig tar slut och sedan där… Långt där borta tecknas mot klarblå himmel siluetten av en enorm byggnad. Vi närmar oss den. Helikoptern landar på taket.

Efter fem minuter av panoramavyer, förtexter och pompös musik börjar »The Towering Inferno«. Jag såg den i helgen för första gången på säkert 20 år och vad som blev smärtsamt uppenbart, förutom den osannolikt bra rollistan (Steve McQueen! Paul Newman! Faye Dunaway! Fred Astaire!), var hur mycket jag saknar riktigt bra inledningsscener.

Efter helikopterfärden som aldrig tog slut var det öppet mål för berättaren. Jag var öppen för allt. Den långa period av stundtals lite väl tilltaget karaktärsbyggande som följde innan katastrofen var ett faktum kändes helt okej med mig. Inledningsscenerna hade satt tonen.

Det slog mig igår kväll när jag låg med datorn på magen och såg en annan film från samma era, »Phase IV«.

»Phase IV« kom 1974 och är en av mina absoluta favoritfilmer på temat »isolerade människor på utsatt plats råkar ut för något okänt och de flesta av dem kommer att dö«. Det är en gravt underskattad genre.

Filmen handlar om två forskare som är ute i öknen och forskar på myror men som snart inser att något inte är helt rätt. Myrorna börjar agera efter en kollektiv intelligens och det hela utvecklar sig till ett ställningskrig.

Det intressanta för den här postningen är vem som har gjort filmen. »Phase IV« är nämligen den enda långfilmen som den legendariska inledningsscensregissören Saul Bass gjorde.

Bass var kungen av inledningsscener. Han var formgivare i botten (gjorde bland annat AT&Ts klassiska logotyp) men var title sequence man extra ordinaire. Från klassiker som »Spartacus«, »Psycho« och »It’s a Mad Mad Mad Mad World« till mer moderna filmer som »Cape Fear«, »The Age of Innocense« och »Casino« var det han som låg bakom de där första minuterna som satte nivån.

»Phase IV« var hans långfilm, hans baby. Kunde man gissa att inledningsscenerna i den skulle bli något utöver det vanliga?

Herregud. I åtta (8!) minuter får vi följa myrorna nere i deras gångar där de bygger, samlar saker, irrar runt, övermannar en stor spindel som de dödar och äter upp och ser allmänt onda ut. När kameran slutligen vilar mot en värmedallrande väg där våra huvudpersoner kommer i en jeep i fjärran så behövs ingen mer etablering av ondskan. Vi vet vad som gäller. De i bilen är på väg mot allt vi sett och skrämts av.

De flesta filmer börjar idag med en storslagen actionscen som har gasen i botten en millisekund efter att den sista logotypen från film- eller distributionsbolaget har visats. Pang pang pang vroooooom krasch rör dig inte då dör du och efter tio minuter av det börjar inledningsscenen med förtexter. Då blir jag bara irriterad. Gimme more of the good stuff, bro.

Jag undrar vem vi ska hänga för det? Efter lite fundering och diskussion med Mister Borelli tror jag att jag har svaret: James Bond. Han sabbade allt. Han var tvungen att spränga en mindre superdome, hoppa på en speedboat i farten och skjuta ett antal människor som motsvarar Guatemalas halva armé innan han kunde låta texterna gå på.

Det finns många av dagens regissörer som skulle må bra av att låta sig vaggas in till onämnbarheterna i »Phase IV« och inse att det är många gånger mer effektivt än ett halvkilo C4.

Självklart gör jag här en grov generalisering. Kan du nämna några filmer från nyligen med bra inledningsscen? Jag kommer ihåg att första »Men In Black« hade en mäktig, men det var ju knappast nyligen.