Utveckling utan förändring

Jag brukade älska boken som Paul Auster skrev. Om och om igen. Det var en väldigt bra bok. Han lyckades länge nå kulturens El Dorado, den där magiska platsen där en författare, artist eller annan skapare kan göra samma sak hela tiden utan att det blir tråkigt.

Vem som hittar in i denna zon (som vi kan etikettera den lyckade upprepningen) står aldrig hugget i sten. Vissa få, få skribenter och musiker hamnar där men jag kan inte påminna mig om någon som kunnat klamra sig kvar där hela sin karriär.

Det slutar alltid med att det blir för mycket. Blåskissen blir till slut även för sådana som Paul Auster uttjatad, trött och oinspirerad (även känt som den misslyckade upprepningen). Alternativet är att personen åker på sökarresa till Indien, »hittar sig själv« och dränker allt i sitar (den omotiverade förändringen).

När jag började lyssna på Junior Boys nya fullängdare »Begone Dull Care« visste jag inte riktigt vilket jag skulle föredra för att min nära nog idoliserade mytbild av Jeremy Greenspan skulle bestå, den misslyckade upprepningen eller den omotiverade förändringen?

Jag lutade åt det sistnämnda. Dels för att de hade en aningen tveksam livetrummis sist jag såg dem spela vilket skulle ha gett mig alibi för att säga att jag såg det komma. Dels för att jag inte ville att min bild av deras förra släpp skulle sänkas genom något mediokert som lät likadant.

Hösten 2003 knockade Junior Boys debuttolva »Birthday« mig fullständigt till marken. Det var musik från en annan planet. Jag tänkte slänga in ett passande citat ur min recension för att belägga det, men när jag läser den upptäcker jag att jag var förvånansvärt sval med trött musikjournalistsnack om Toronto som ny musikstad trots att de inte ens kommer från Toronto. Förstår inte hur det gick till. Jag älskade ju »Birthday«. Jag förstår i och för sig inte heller hur jag kunde ge The Hidden Cameras 9/10 i samma nummer av »Sonic« som jag satte 7/10 på The Postal Service, så…

Hur som helst. Junior Boys gick från klarhet till klarhet efter »Birthday« och jag var alltid övertygad om att de skulle vara ett klassiskt band på två fullängdare. Inget mer. De skulle aldrig göra sin »Sandinista«. Inte sin »Head Music« heller, för den delen.

Det var därför med motvilja jag tryckte play på »Begone Dull Care«.

Det var med insikten att något rent höll på att fläckas.

Farhågorna besannades… Han sjöng ju annorlunda. Jag gillade inte tilltalet. Jag gillade inte låtarnas air. Jag sökte upp felen och pekade på dem. Det här kändes ju inte kul, eller?

Två dagar senare har jag spelat albumhelvetet om och om igen. Om och om. Och precis som den där Paul Auster-boken som bara blev bättre för varje gång den gavs ut under annat namn så har »Begone Dull Care« vid varje spelning överraskat mig över hur fulländat det är. Det har slagit mig i huvudet, om och om igen, och kallat mig idiot för att jag trodde att ett bra album till var för mycket att kräva.

Junior Boys har utvecklats utan att förändras. De är fortfarande Junior Boys men utan upprepning, varken lyckad eller misslyckad. De är fortfarande den gemensamma nämnaren för att köra nedcabbat i en solnedång i Florida och att stänga dörren mot kylan i ett mörkt januaristockholm.

Det känns bra.

…

(Min intervju med Jeremy Greenspan finns här på bloggen.)