I september förra året så utlovade jag en komplett reboot av Beneath a Steel Sky. Jag vet inte hur det har gått med det egentligen. På många sätt är det väl samma gamla grejer som ligger och skvalpar här, men jag är nöjd med ambitionen i alla fall. På andra håll rebootas det däremot friskt. Senast i raden av historier som ska rebootas är Fantastic Four som enligt rykten ska få en mörk, mindre tuggummiaktig omstöpning. Snacka om innedrog. Att Batman skulle startas om med mörk inramning var väl egentligen ingen chock. Frank Miller gjorde en smutsig, nedgången tolkning av Batman-mytologin redan 1986 och visade vilken potential som fanns däri. Men Fantastic Four... Visst är de en aning dysfunktionella men hur kan man på något sätt tro att det finns mark att vinna på att ta dem in i gotisk emo? Vilken stor reboot som kommer härnäst? Låt mig så ett frö i synopsisform... Göta kanal - eller Vem drog roppen? Ett privat säkerhetsbolag från mellanöstern vill lägga en order på 1000 krigsbåtar. Det multinationella Bofors och den lilla lokala spelaren Goran Prodanović slåss om den stora ordern. Säkerhetsbolaget utlyser en tävling från Stockholm, genom Göta Kanal, till Göteborg och den som kommer först fram vinner ordern. Vad de inte vet är att Bofors 50 år tidigare fick i uppdrag av den svenska regeringen att minera kanalslussarna i händelse av invasion under kalla kriget och att blåskisserna för denna bestyckning just nu hämtas av en steroidmissbrukande kurir från ett bankfack i Bern. Å andra sidan består Prodanovićs besättning av samma män som han hade i sitt privata garde under Balkan-krigen och på resans gång kommer hans mörka förflutna att hinna i kapp honom. Samtidigt i norr har klimatförändringarna startat en smältningsprocess som får oanade konsekvenser för klappjakten mot Göteborg. Göta kanal - Det viktigaste är inte att vinna. Det är att överleva.

Bäste tech-savvy läsare... Jag behöver lite hjälp och blir väldigt tacksam om du kan knuffa mig i rätt riktning. På sidor här på bloggen där det inte är så mycket text, exempelvis den här postningen eller kontakta-sidan, så trillar högerspalten in i content-fältet där texten slutar. Det ser fördjävligt ut. Förvisso ett bra incitament för att skriva långt, men icke desto mindre irriterande. Jag har fulknackat ihop det här bloggtemat själv men har ingen aning om vart i stylesheetet jag ska felsöka för att få till det där. Jag har laborerat länge nog nu utan att lyckas men känner att det är dags att ta det i hamn. Tips eller idéer? EDIT: Problemet löst! Tackar för hjälpen!

Jag håller på med det oundvikliga men nästan oöverstigliga projektet att rippa ner hela cd-samlingen digitalt. Och... Jag hittar en del roliga grejer när de mer bortglömda delarna av den nu systematiskt gås igenom. Jag har fyra stycken återutgivna (2004) Brian Eno-album på cd som jag inte kan spela på grund av kopieringsskyddet (när jag skulle skriva recension lyssnade jag på mina vinyler istället). Det är inte direkt dåliga prylar. »Before And After Science«, »Another Green World«, »Here Come The Warm Jets« och »Taking Tiger Mountain (By Strategy)«. Episka album. Helt ospelade. Och istället för att slänga dem tänkte jag att det säkert är någon som vill hugga. Så... De är up for grabs. I denna tid av användargenererat material så känns det dumt att göra en tävling. Om du vill ha skivorna får du helt enkelt hitta på en egen tävling. Lämna en kommentar här om hur tävlingen var utformad och hur du genomförde uppgiften så deltar du i utlottningen. Om det är någon som vill ha inlåsta, kopieringsskyddade cd-skivor förstås. Tillåt mig tvivla. Men jag har i alla fall försökt vara en god medmänniska nu.

Jag förstår inte det här... Hur kan två band som i över 20 års tid stått för smak och elegans när det gäller färg och form plötsligt komma med varsitt album nästan samtidigt vars båda framsidor är som spottloskor? Nå, omslag är väl egentligen irrelevanta i denna post-CD-tid. Och Pet Shop Boys »The Way It Used To Be« gör mig väldigt lycklig/deppig (båda i positiv mening) att lyssna på.

»Ratatoulie« gjorde råttorna rumsrena och mysiga. »Harry Potter« gjorde magi till en trevlig sysselsättning för hela familjen. Nu har uppenbarligen vampyrerna gått samma öde till mötes. »Förr var vampyren ett illaluktande monster som spridde likmaskar omkring sig - i dag är den mycket mer mänsklig«, säger Inger Edelfeldt som skrivit en vampyrbok. »Och«, frågar sig då vän av oordning, »vad är det för fel på likmaskar?« I slutet av 2002 spreds ett rykte i södra Malawi att vampyrer attackerade lokalbefolkningen. Medborgargarden formades och en man stenades ihjäl. Tre katolska präster misshandlades och kedjades men hann styrka sina identiteter innan de fick pålen i hjärtat. Dåvarande president Bakili Muluzi kom till området från en utlandsresa för att bringa lugn. Han skyllde hysterin på oppositionen, som han menade spridit rykten om att regeringen kollaborerade med vampyrer i utbyte mot att få hjälpsändningar med mat. Muluzi besvarade anklagelserna: »No government can go about sucking blood of its own people - that's thuggery.« Han gick klokt nog inte i polemik om vad för onämnbarhet som faktiskt härjat där. Det är just så här moderna vampyrhistorier ska vara: Stenade misstänkta, fängslade präster, presidenter som lierar sig med nattens varelser. För det är ju så det är på riktigt. Bybor med facklor och träpålar som stormar gamla slott, liksom. Istället har vampyren förnedrats till att bli en sensuell främling med mörka ögon som man faller för, lite av en mytologiserad variant av massmördarna som får drivor av frieribrev i fängelset. Så simpelt. Så fantasilöst. Om jag vore nosferatu på våra breddgrader skulle jag fylla en bekväm låda med jorden från mitt hem, sova ett par hundra år och hoppas att vakna i ett samhälle som tar ondska på allvar.

Igår kändes det för första gången som att våren kommer att komma i år med. Solen skar in genom de smutsiga fönstren och något som kunde liknas vid en mildhet låg i luften. I morse när jag kom ut var det kallt, men vyn från busshållplatsen talade tydligt. Mina damer och herrar, det kan bli drägligare i år med. Och att det är nära är mest uppenbart på att det är den tiden på året då jag inte kan hålla fingrarna borta från fluffpoptranceskiten.

Om inte skratt hade gjort sig så dåligt i skrift så skulle jag ha skrivit »ahaahaaahaa« i början av detta inlägg. I kommentarsfältet på en post nedan har Kim osäkrat höghastighetsgeväret och klättrat upp i närmaste vattentorn...

"aktualiteter? google ads? innebär det här att det från och med nu kommer skrivas mindre om barrskogselectronica och dystopisk popkultur på bass? det är ju din rätt naturligtvis. men det är lite som när yvonne började göra hårdrock, för att dra en parallell till ett gammalt inlägg här som jag läste för ett tag sedan"

...och han träffar mig rakt mellan ögonen med den parallellen. Underbart och, som man brukar säga, klockrent. Mer effektiv avrättning får man leta efter. Men nej Kim, du siktar bra men det är ingen fara. Den röda nätbrynjan har jag ännu inte tagit på mig (för att fortsätta din liknelse). En intentionsförklaring kan dock vara på sin plats. Google-annonserna är ett litet experiment. Omkostnaderna för domännamnen, serverplats och allmänna webpysslet är inte stora men ändå lite småsura. Syftet med mitt experiment är tudelat: 1. Funkar Google-annonser i en sådan utsträckning att dessa omkostnader kan täckas (vilket jag är skeptisk till eftersom jag själv aldrig klickat på webannonser)? 2. Även om dessa omkostnader täcks, är det trots allt värt det med tanke på den allmänna sunkighet som de bidrar med genom sin blotta existens (vilket jag också är skeptisk till)? Jag hade mycket hellre sett en lösning med »handplockade« annonser som passar innehållet på bloggen men eftersom det är ogörbart så testar jag detta och ser. Kom gärna med feedback på om ni tycker det är helt genomuselt. Jag lyssnar. Postningar som relaterar till aktualiteter har däremot förekommit även tidigare, så där ser du nog bara spöken i och med att två sådana råkade sammanfalla med annonserna. (Här hade jag lagt in en smiley om det inte var för att de gör sig så dåligt i skrift.)