En tv-series själ sitter i avslutningen

(Detta inlägg är fritt från spoilers.)

I helgen gick det näst sista avsnittet av »Battlestar Galactica«. Nästa vecka avslutas hela serien med en tvåtimmars final. Jag har inte varit ett BSG-head i någon större utsträckning. Jag kollade ikapp de första säsongerna halvvägs in i den förra och har sedan dess hängt med, men nu när vi börjar närma oss det sista crescendot, då pirrar det ordentligt i magen.

Kommer de lyckas? Kommer avslutningen bli något att ta med sig?

Jag brukar älta hur viktigt det är att sluta i tid, medan man fortfarande är relevant. Det finns tusen giltiga skäl att göra det man gör men vana är inte en av dem. Vi har sett oräkneliga exempel på skapare av olika slag som kör på tills det bara finns en urvattnad sörja kvar och extra kritiskt är det när det gäller TV-serier.

I ett tidigare inlägg tog jag upp »Millennium« som ett av paradexemplen på detta.

Men lika svårt som det kan vara att veta när man ska lägga av är det faktiskt att lägga av.

I en tv-serie har tittarna under flera år – ibland mer än ett decennium – lärt känna karaktärerna. Vad de älskar, vad de hatar, vilka deras svagheter är. Varje figur har ett mycel av relationer och intriger som går att spåra ända till seriens start och att försöka komma till ett bra avslut är omöjligt om man inte har haft en bra plan och facit ända sedan början.

Till en början gillade jag sättet som de lät »Sopranos« hänga kvar i luften. I den sista självande minuten av serien, när vi kände i hela kroppen att upplösningen skulle komma, blev bilden bara svart. Som för så många karaktärer i serien var vi där ena ögonblicket och borta nästa.

Efter ett tag, när jag fått smälta det, var jag inte lika upprymd. Att inte våga sätta punkt definitivt utan låta slutet hänga i luften är ett fegt grepp. Det kan vara effektivt i filmer eller romaner som bara skildrat en kort tidsperiod från en liten begränsad värld eftersom det ger känslan av att karaktärerna fortsätter agera även utanför det lilla fönster som vi fått blicka in i.

Men när det kommer till tv-serier har däremot alla stenar vänts på, vi har fått detaljinformation om de mest triviala saker som det aldrig finns tid att ta upp i filmer. Att inte unna tittaren att ta del av det sista kapitlet är då helt meningslöst.

Historier som inte kan få ett naturligt avslut kan ändå avrundas snyggt.

»The Wire« var en tv-serie som inte kunde få ett slut. Hur skulle det göras? Trovärdigheten för att alla skulle leva lyckliga i resten av sina dagar kanske inte var så hög. Regissörerna löste det på ett perfekt sätt.

De individuella karaktärernas historier avrundades utan att avslutas. Knarkaren blev ren, skolpojken blev knarkare. Vi fick se hur riktningen för framtiden såg ut just då men i slutscenen så nollades ändå alla förutsättningar. Kameran panorerade länge, länge över Baltimore, liksom för att stryka under att det var staden som varit huvudperson, inte de stackarna som bara råkat hamna i den. I den sekvensen var det också underförstått att staden aldrig kan få en avslutning.

»Battlestar Galactica« har sedan dag ett varit ute på ett uppdrag. Att överleva. När de klarade sig undan de mest direkta farorna trodde man att det skulle bli lite lugnare, lite mer relationsdrama, och att slutet skulle kunna bli gott. Resan skulle avslutas.

Under den sista säsongen har det blivit allt mer uppenbart att det aldrig skulle hända och när vi nu går in i den två timmar långa finalen är serien mörkare, suggestivare och mer episk än kanske någonsin.

Kommer de att lyckas? Kommer vi efter fredagens rysare känna att det under den här perioden var värt att lägga vårt engagemang och medkänsla i karaktärernas situation eller kommer vi skaka på huvudet och känna oss lurade för att vi togs med på en resa som hade ett förljuget mål?

Det är ju ändå det allt handlar om. En tv-serie är bara så bra som sin avslutning.