I väntan på den svartklädda mannen

Det är lustigt, hur det alltid är så att det man inte kan få är det man mest vill ha.

När Nick Cave under en intervju i Los Angeles Times berättade att han arbetade på musiken till filmatiseringen av Cormac McCarthys »The Road« så visste man ju att det skulle bli bra.

Inte bara bra, men väldigt bra. Något annat var liksom otänkbart.

I ett inslag om filmen som sändes på BBC nyligen spelades för första gången en snutt av filmmusiken. Runt 03:30 in i det här klippet (hittat via Quiet Earth)

Jag har lyssnat på de där sekunderna om och om igen. Och så har jag blivit sugen att spela Clint Mansells soundtrack till »The Fountain«. Men så har jag återkommit till »The Road«-klippet.

Det finns en air kring Nick Cave som när drömmen om den svartklädda mannen som kommer in i ens liv med en Bibel i ena handen och en flaska hemkört i den andra och liksom bara förklarar hur det är. Eller, som P.J. Harvey beskrev det, att han kommer »riding fast like a phoenix out of fire flames«. Och att allt blir bra efter det. Eller att man åtminstone får sitta vid ett piano på ett landsbygdsvärdshus och skriva sorgliga ballader.

Och därför vill jag ha filmmusiken. Nu. Jag vill ha allt.