Har jag fel, eller ligger det något i luften? Vi har nyligen pratat på bloggen om svenska pophits med Montt Mardié, Kalle J och Florence Valentin och nu kommer det mer... • Höstlöven, som det puffades för här i oktober, har nu släppt EPn »Fast jag saknade allt då«. Läs mer på Höstlöven-bloggen och ladda ner här. • Om Höstlöven är Ratata så väcker den mörka, vackra, stundtals lite skrämmande »Fåglarna« av Skriet liv i alla gamla Reeperbahn-drömmar. Ladda ner här.. Dessutom ryktas om att lysande nytt svenskspråkigt med Parker Lewis ska vara i något stadie av »på gång«... Det blir en bra vår.

När jag efter lunchen gjorde ett svep på några av sidorna jag hänger på så upptäckte jag att en bekant postat bilder på en Tetris-filt som hon precis virkat klart. Alltså, det här är helt enkelt så himla bra på så väldigt många nivåer. För en gångs skull ska jag inte breda ut mig utan bara vara tyst och låta bilden tala för sig själv. Applåder!

För ett år sedan la jag en massa tid på att skriva en låttext som sedan aldrig spelade in. Jag kunde inte ens hitta den nu när jag letade. Lite surt. Titeln var »Götgatan bara log« och det var en översättning av Ryan Adams »La Cienega Just Smiled«. Ihopskriven lite slarvigt från minnet här och nu gick den ungefär såhär:

"Åh natten, nu kör vi igen På med jeansen, jackan och bootsen Hur kunde det bli en så stor grej Av en sån liten tjej? När jag blundar så håller jag dig hårt Det känns så bra men jävlar vad jag mår Jag vågar inte ens tänka på Vad jag känner för dig nu Men Götgatan bara log, 'vi ses igen' När jag blundar håller jag dig hårt Och höjer glaset för det är ändå kört Ingen av er vill längre mitt väl Den ena sabbar kroppen och den andra tar min själ Götgatan bara ler, vinkar adjö"

Den spelades som sagt aldrig in (men vem vet, du kanske vill ta tag i den nu? att texten kommer till användning uppmuntras) men tanken jag hade var... Jag tänkte göra ett arrangemang som var lite mer »Götgatan« än Ryan Adams lågmälda singer/songwriter-grej och be någon bekant lägga sång och sen bara läcka ut den som mp3a under valfritt artistnamn. Om vi lyckats, det vill säga. Om vi lyckats träffa den där nerven när en engelsk låt som är bra i grunden men som själsligt är avlägsen oss plötsligt blommar ut i en lokal tappning. Det händer ibland. Inte ofta, men ibland. När Montt Mardié spelade in »Paraply« hände det. I Rihannas megahitversion var den mäktig och gungande, men den kan inte ha berört så många fler än möjligtvis de som precis blivit dumpade. »Det står om oss i tidningen, det står så mycket skit i den« sjöng nu Montt över naket pianokomp som om det var de viktigaste orden som skrivits. Och de kanske var det, också. Nu har han släppt EPn »Direkt till svenska« med den och fyra andra låtar i samma tema. En samling engelska hits på hemspråk framstår naturligtvis som ett självmordsuppdrag, för i teori och tanke blir det ett plojprojekt. Förlåt, Montt, men det var så jag kände. Kul en gång men inte fler, liksom. Det ska bara inte fungera, det är mot alla regler. Men när jag lyssnar nu så händer det. Jag tror han har träffat rakt på nerven som jag diffust försökte sätta fingret på inledningsvis. Montt Mardié sjunger på fullt allvar varenda storvulet ord, varenda megalomanisk frasering ur R.Kellys »The World’s Greatest«, nu avskalad som »Det bästa i världen«. Och som sagt… Det ska liksom inte gå. Världens mest svulstiga låt i en oblyg översättning!? Jag sitter här med varma kinder och ett leende över hela munnen. På svenska blir texten så banal att det bara borde vara att dra fram skämskudden och begrava huvudet djupt. Men någonting händer och det är därför det här inlägget blir så långt. Vi måste reda ut det här. Om det här hade varit en egen låt av Montt Mardié hade jag trott att han blivit galen. Men någonstans mellan associationerna av R.Kelly i boxningsoutfit, Montt Mardié ensam i sin stuga på Värmdö och Mauro Scocco i plastkostym under hans R&B-period så växer »Det bästa i världen« till att bli en varm klapp på axeln, en knuff framåt för den som tappat tron. »När det skymmer ska jag lysa« sjunger Montt och jag tror på honom. I en kulturdebatt skulle det vara läge att spela ut post-ironi-kortet nu, men på Kungsholmen en blaskig februarinatt tog vi det ur leken samtidigt som jokrarna så glöm det. Jag har tidigare på bloggen pratat om vikten av att ha peppande inspiration i YouTube-klipp, mantran eller låtar som man kan ta till när allt verkar oöverstigligt. Just nu, här i kväll, tror jag att »Det bästa i världen« kan bli en sån. Peter Gabriels »Solsbury Hill« blir i Montt Mardiés händer till »Saltarö Berg« och Simon & Garfunkel finns representerade med »Den enda levande pojken i New York«. Och det funkar. Utmärkt. Det är så långt ifrån plojprojekt man kan komma. Kanske är det helt enkelt så att det blir så bra därför att Montt själv tror på vartenda ord i låtarna. »Mitt hjärta slår boom boom boom« sjunger han i »Saltarö Berg« och det finns liksom ingen distans mellan ord och sång. Därför klarar han av att rycka de här engelskspråkiga låtarna, som är så bra i grunden men som är oss själsligt avlägsna, ur sina sammanhang och betydelser och istället släppa ner dem rakt i en sörjig senvinterstad där bussarna kommer för sent och där de får helt ny relevans. Melodier från hits som borde vara så uttjatade att det inte skulle kunna sluta som något annat än spex får en nyfödelse i den svenska popmyllan och jag är mycket imponerad. Osannolikt. Och osannolikt bra. Ladda ner »Direkt till svenska«

Det är lustigt, hur det alltid är så att det man inte kan få är det man mest vill ha. När Nick Cave under en intervju i Los Angeles Times berättade att han arbetade på musiken till filmatiseringen av Cormac McCarthys »The Road« så visste man ju att det skulle bli bra. Inte bara bra, men väldigt bra. Något annat var liksom otänkbart. I ett inslag om filmen som sändes på BBC nyligen spelades för första gången en snutt av filmmusiken. Runt 03:30 in i det här klippet (hittat via Quiet Earth) Jag har lyssnat på de där sekunderna om och om igen. Och så har jag blivit sugen att spela Clint Mansells soundtrack till »The Fountain«. Men så har jag återkommit till »The Road«-klippet. Det finns en air kring Nick Cave som när drömmen om den svartklädda mannen som kommer in i ens liv med en Bibel i ena handen och en flaska hemkört i den andra och liksom bara förklarar hur det är. Eller, som P.J. Harvey beskrev det, att han kommer »riding fast like a phoenix out of fire flames«. Och att allt blir bra efter det. Eller att man åtminstone får sitta vid ett piano på ett landsbygdsvärdshus och skriva sorgliga ballader. Och därför vill jag ha filmmusiken. Nu. Jag vill ha allt.

På en födelsedagsfest i lördags hamnade vi framåt småtimmarna i en diskussion om hur man fortsätter vara relevant. Det är faktiskt en av de svåraste utmaningarna en människa kan ställas inför. Det krävs inte mycket för att vara relevant i ett halvår. Det är ganska många som under en period av 2-3 år kan förbli relevanta. Men att vara det längre än så, för att inte tala om upp emot 10-15 år eller längre, är det väldigt, väldigt få som har kvalitet nog för.

"I think, the thing is to not think about it. You should not go through life worrying about 'being cool'. All you do then is sheepishly follow fashion - which may be one way of staying relevant as well, to be honest." - Neil Tennant

På ett vis har de nya sätten att kommunicera lite gjort problemet irrelevant (no pun). Om du har en blogg som läses av dina nära och kära så förblir den ju alltid relevant, eftersom det är dig som person de läser bloggen på grund av snarare än ditt innehåll. Allt som är hårt nischat (till ett ämne eller en person) och/eller en specifik plats förblir relevant så länge ämnet, personen eller platsen finns kvar. Men de som är dumma nog att tro att de har något att bidra utanför det... Hur ska de veta när det har gått för långt? Jag tror inte att det är en absolut sanning som saknar undantag, men på något sätt känns det som att den som förlorar sin relevans också alltid blir en parodi på sig själv. Det första kan inte ske utan att det sistnämnda sker och vice versa. Och därmed blir frågan kanske snarare: Hur ska man veta när man har blivit en parodi på sig själv?

Jag har tjatat om söndagens övning i domedagsambient i en hel vecka så jag ska vara tyst nu. Låt mig bara konstatera en sista grej: Bredvid Bambuser-sändningen finns en liten karta som visar sändningens ursprung. Jag vet inte hur dess geotaggning fungerar för själv fyllde jag inte i var jag befann mig när sändningen startade. Gick den på IP-nummer? På en generell plats som tillskrivs de som inte uppgivit något? På en central nod för den som äger wi-fi:t jag använde? Hur som helst känns det med tanke på kvällens tema rätt otäckt att den av någon anledning har blivit geotaggad i uppländska Herräng, bara ett stenkast från kärnkraftverket i Forsmark. Tillfällighet eller oundviklighet? (Och just som jag postar detta ljuder flyglarmets hesa testsignaler utanför.)

Klockan 18 går vi under. Jag försöker strömma den här när vi drar igång. Eftersom det är första gången har jag ingen aning om det kommer att funka eller vara lyssningsbart. Hålltiderna är ca 18:00-18:30 och sedan 19:00-20:00. EDIT 21:22: Kvällen - och världen som vi känner den - är över och det var en väldigt fin liten tillställning. Den rent tekniska uppsättningen blev inte riktigt som jag hade planerat (skam vore väl det) men jag är ändå nöjd med det lilla experimentet. Detta var första gången jag streamade direkt från lokal och när jag lyssnar på det inspelade nu så tycker jag att kvaliteten trots allt är helt okej. Liveströmmen finns sparad i två delar på länken (i en tredje del spelade jag musik samtidigt som en film visades och även om det fungerade visuellt kände jag att det inte var en klockren idé att dra ut ljudet på the internets utan kontext):