Självdistansen

2009-03-02 - Postad i Irrpostning Visa kommentarer

På en födelsedagsfest i lördags hamnade vi framåt småtimmarna i en diskussion om hur man fortsätter vara relevant. Det är faktiskt en av de svåraste utmaningarna en människa kan ställas inför.

Det krävs inte mycket för att vara relevant i ett halvår. Det är ganska många som under en period av 2-3 år kan förbli relevanta. Men att vara det längre än så, för att inte tala om upp emot 10-15 år eller längre, är det väldigt, väldigt få som har kvalitet nog för.

“I think, the thing is to not think about it. You should not go through life worrying about ‘being cool’. All you do then is sheepishly follow fashion – which may be one way of staying relevant as well, to be honest.”

– Neil Tennant

På ett vis har de nya sätten att kommunicera lite gjort problemet irrelevant (no pun). Om du har en blogg som läses av dina nära och kära så förblir den ju alltid relevant, eftersom det är dig som person de läser bloggen på grund av snarare än ditt innehåll.

Allt som är hårt nischat (till ett ämne eller en person) och/eller en specifik plats förblir relevant så länge ämnet, personen eller platsen finns kvar. Men de som är dumma nog att tro att de har något att bidra utanför det… Hur ska de veta när det har gått för långt?

Jag tror inte att det är en absolut sanning som saknar undantag, men på något sätt känns det som att den som förlorar sin relevans också alltid blir en parodi på sig själv. Det första kan inte ske utan att det sistnämnda sker och vice versa.

Och därmed blir frågan kanske snarare: Hur ska man veta när man har blivit en parodi på sig själv?

Kanske relaterade inlägg:

Taggar:

BAKÅT/FRAMÅT

Föregående inlägg: Platsen där det börjar
Nästa inlägg: I väntan på den svartklädda mannen

  • anonym på internet

    Men är det verkligen det värsta som kan hända? De som kommer att säga att man blivit irrelevant är ju de som tycker att de själva är all that – och förutom att det är tveksamt om det är så mycket bättre så kan man bara luta sig tillbaka i all sin distanslöshet och mysa åt att de också kommer att hamna där en vacker dag. Om man ens orkar bry sig, vilket inte alls är säkert. Det är som när man var sexton år och satt på bussen och såg ett gäng fulla 30-åringar: Guuu va PINSAMMA de är, och när man är där själv kunde man inte bry sig mindre om vad några snorvalpar längst bak tycker. Man noterar dem inte ens.

    Det jag vill säga är att så länge man själv anser sig relevant, eller helt enkelt bara har kul, så ska man köra på. Who cares vad andra tycker? För det är ju det det handlar om, eller hur? Andras åsikter.
    (Och om man går så långt i sin distanslöshet att man blir haverist är det nog helt andra krafter i rörelse än eventuell ögonblicksrelevans.)

  • Billy R

    anonym: Självklart ska man köra på så länge man själv tycker det är kul och anser sig relevant, men frågan är om det ändå inte finns en gräns där det övergår till att bara bli jobbigt?

    Det blir lite som den där kompisen som upptäcker knark och är jätterolig i ett år och sen börjar bli risigare och risigare och slutar som bara trasig. Det är liksom inget som rasar över en dag utan allt ser bra ut och han är jättekul men sen blir det gradvis bara irrationellt och konstigt.

    Oavsett vad man gör och pysslar med så vill nog ingen hamna i en position där andra inom samma sfär ser på honom/henne som vi ser på typ… Paul Oakenfold.

  • http://www.monotoni.se/bass/2009/03/en-tv-series-sjal-sitter-i-avslutningen/ Beneath a Steel Sky » En tv-series själ sitter i avslutningen

    [...] brukar älta hur viktigt det är att sluta i tid, medan man fortfarande är relevant. Det finns tusen giltiga skäl att göra det man gör men vana är inte en av dem. Vi har sett [...]

blog comments powered by Disqus