2009-04-30
Postad i Egoboost
Man kan lyckas i stort och smått här i livet. Alldeles nyss blev en av journalisterna här förvånad när han hörde att jag kom från Sverige och bara var en dude. “You look like someone in the industry”, sa han. Igår var det en annan som satt och hamrade en artikel som frågade mig vem som senast var en så ung semi-finalist som Mark Allen är i år. Jag sa att oj, så bevandrad i statistiken är jag inte. “It felt as if you’d know”, sa han. En gång är ingen gång, två gånger är egoboost. Nu måste jag bara hårdplugga lite kunskaper för att underbygga min image till nästa säsong.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
ego >
Egoboost >
sheffield >
snooker
Postad i Irrpostning
Igår kväll var det en sån där riktig rysare. En nattmangling där varenda stöt är en nervpärs, där varenda sänkt boll får åskande applåder och där två av världens bästa spelare slet varandra i stycken.
Det var kvartsfinal, Mark Selby mot John Higgins i en av de bästa matcher jag sett. Och pressläktaren är inte direkt dåligt placerad.
“Läktare”, förresten. Det är bara en bänkrad. Slaskigt iPhone-photo ovan, men du hajar läget. Bara några meter från den svarta pricken. Man kan se repriserna i TV-kamerornas sökare.
Den första matchen jag såg igår var eftermiddagspasset mellan Stephen Maguire och Neil Robertson. Jag hade precis kommit dit, kände mig helt vilsen på presscentret bland alla ärrade snookerjournalister som satt och diskuterade (på presscentret svarar de förresten i telefonen med orden »snooker nerd centre«). På vägen ut till matchen – irrande runt i katakomberna, letande efter vägen till arenan – sprang jag ihop med Ken Doherty och bara det gjorde mig helt yr.
Upp på pressbänken. Bakom den sitter andredomaren och sköter protokollet. Bakom honom sitter BBCs kommentatorer. Sen är det inget mer. Därför sitter man lika mycket i publikens blickfång som spelarna på de platserna. Nervöst. Hur beter jag mig?
Stephen Maguire hade några dagar tidigare satt ett inte alltför smickrande rekord. Ett frame han spelade mot Mark King tog 75 minuter att avklara, vilket är det längsta i the Crucibles historia. Långa frame kan vara intensiva taktiska kamper men knappast något som är särskilt roligt rent publikmässigt.
Hur som helst.
Där sitter jag, fortfarande med darrande knän. Det första framet jag såg började dra ut på tiden. Såväl Maguire som Robertson spelade defensivt och duttade. Ingen vågade ta risken att blotta sig.
När framet började krypa upp mot en timme så ställde sig plötsligt Maguire precis bredvid mig istället för att gå och sätta sig efter hans tur. Jag hade kunnat välta hans kö genom en handvrickning, hade inte behövt lyfta armen.
Han vänder sig om och viskar skämtande, till domare Jan Verhaas som sitter bakom mig och för protokoll: “We’re going for a new record breaker”, syftande på det långa framet häromdagen. Sen går han ut för en ny defensivstöt. Jag vänder mig om mot Verhaas som skakar på huvudet och säger tyst: “This will take all night.”
Det är svårt att i text förklara vad sånt gör med en nörd som mig. Jag kan bara konstatera att det är såhär ett snooker-VM ska upplevas.
På samma plan som mig hit satt förresten Jan Gradvall och Per Sinding-Larsen. När jag försökte förklara mig varför jag skulle hit (jag ursäktar ju alltid vad jag tycker om, det ligger i min natur att inte kunna stå för saker) sa jag att i denna tid när alla kan allt om fotboll så måste man nischa in sig på något man får ha för sig själv.
Detta kommenterade Gradvall med ett kort konstaterande att snooker är jävligt indie. Och jag tror inte att det var syrligt menat. För det är ju jävligt indie. På ett bra sätt.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
crucible >
john higgins >
mark selby >
sheffield >
snooker
2009-04-28
Postad i Irrpostning
Det är få företeelser som är så missförstådda som snooker. På ytan kan det framstå som en snobbig sysselsättning för de fina skarorna men egentligen finns ingenting som är längre ifrån hästpolo. Den är dess raka motsats.
Det brukar kallas »arbetarklassens schack« och liknelsen är inte så dum. Bakom skjortan, västen och flugan (kvarlevor från när männen kom hem från gruvan, käkade, klädde upp sig och gick ner på herrklubben och spelade) döljer sig smutsen, alkoholismen, misshandlarna.
På 80-talet när snooker blev megamega (de lite mer än 18 miljoner tittare som såg VM-finalen 1986 är fortfarande tittarrekord för sport i BBC2) var spelarna riktiga spillror. Alex Higgins skallade ner domare och knarkade, det var bookiefiffel och tjyvspel och pokermatcher som pågick i rökiga backstagerum långt in på nätterna trots att deltagarna hade match morgonen därpå.
Dagens generation har växt upp lite mer polerade, lite mer mediatränade, inte fullt så vilda. Men börjar man titta bakom pressbilderna så finns fortfarande väldigt knepiga livsöden.
Och faktum kvarstår: För att kvala in till turneringarna måste alla utom de topp-16-rankade bo under lång tid på platser som Pontin’s i Prestatyn, Wales, en död gammal semestort som, har det sagts, »är fem timmar bort med bil var du än befinner dig«.
I vintras dök en kontrovers om uppgjord match upp när en match mellan de två Glasgow-kompisarna Stephen Maguire och Jamie Burnett slutade 9-3, ett resultat som vissa Glasgow-storspelare lagt in stora summor pengar på.
I en fantastisk krönika i The Guardian skrev Barney Ronay att han älskade det, oavsett om det var sant eller inte, eftersom det fick snookern att framstå som farlig igen. Det här stycket är poesi:
“Getting good at snooker involves an incredible amount of hanging around in darkened and semi-deserted provincial city centres. Snooker may turn its face towards that central rectangle of brilliant, blameless green. But on the fringes it seethes with the bunched and curdled flotsam of the night.
This was much clearer in the days before snooker tarted itself up. The players of the early 1980s looked as though they actually slept in those greasy evening trousers, that waxy bow tie, as though these were the only clothes they had. The players looked, not just unwell and tetchy, but dangerous. The cue itself seemed just a wrong-overcoat-pocket away from the cosh or the sawn-off. Even the early-model Steve Davis had a certain pale serial killer menace about him, a geeky slasher appeal.”
Bara en fel vald rockficka ifrån att plocka upp det avsågade istället för kön…
Jag vet att jag skulle förakta den blandning av autencitetshets och »jag vill vara farlig«-estetik som detta uttrycker om det skulle handla om popmusik. Jag vet att det är så, du behöver inte påpeka det.
Men nu är det inte popmusik. Det är snooker och jag är bara en turist i ämnet. Jag behöver inte upprätthålla några värderingar. Jag kan bara konstatera att det är otroligt fascinerande.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
alec higgins >
autenticitet >
sheffield >
snooker
Postad i Irrpostning
Förlåt, men ge mig en chans att förklara här åtminstone.
Jag har i ett svagt ögonblick lovat att det inte blir mer snooker här på bloggen eftersom sånt numera hålls till snookerbloggen 147. Men det är nödvändigt att ta upp ämnet här igen.
Imorgon bitti sätter jag mig nämligen på ett flygplan. Destinationen är Sheffield, där snooker-VM just nu går av stapeln på klassiska, mytomspunna Crucible Theatre. Jag ska se resten av mästerskapet på plats och bloggen kommer nog att handla en del om det under den kommande veckan. Därför vill jag bara förklara mig.
Snooker säger väldigt mycket om världen. »Arbetarklassens schack« är ett drama som rymmer de stora frågorna.
Vid en första anblick är det en enkel idé: Slå i varannan röd (1 poäng) och varannan färgad (2-7 poäng beroende på färg) tills det inte är några röda kvar och ta därefter de färgade i valörordning. Det krävs ingen raketforskning för det.
Det förtrollande börjar när man skrapar på ytan.
För att kunna göra poäng så måste man blotta sig. Väljer du att gå på attack och misslyckas så kommer din motståndare till bordet och kan mycket väl bli kvar där. Du förlorar. Spelar du å andra sidan defensivt hela tiden så kommer du inte kunna göra några poäng.
Således uppstår frågan: Hur mycket vågar du riskera för att vinna?
Det finns få situationer så fyllda av intensitet som den stunden i ett frame-avgörande läge (frames funkar som set i tennis) när en spelare kommit ur position med köbollen och måste välja mellan två beslut:
– Attackera, riskera att missa och därigenom släppa motståndaren till bordet.
– Spela defensivt genom att lägga köbollen så att motståndaren inte kan sänka något men därmed riskera att han svarar med en defensivstöt som gör livet surt för dig tillbaka.
Påminner det om något?
När möjligheter presenteras, i livet som i snooker, så har man alltid dessa två val. Attackera och riskera att göra bort sig eller spela säkert och på sikt aldrig kunna vinna. De finns i varje jobbmöjlighet, kärleksaffär eller vägval.
Varje stöt i en snookermatch behandlar den här problematiken. Procentchansen att lyckas kontra konsekvensen av ett misslyckande.
Det finns de spektakulära, som unge Mark Allen från Nordirland som skiter i procentchanserna och attackerar med dragna revolvrar. Det går bra ibland, som när han skrällvann mot Ronnie O’Sullivan i helgen efter en riktigt svettig kämpamatch. Men i de stora matcherna, när skyttegravarna är djupt grävda, så vinner den med bäst omdöme.
Och bäst nerver.
Det spelar ingen roll om man är en gudabenådad spelare om man inte kan hålla demonerna borta.
Ingenting är så påfrestande för nerverna som en lång VM-match där varje stöt betyder allt och där koordinationen mellan hand och ögon måste vara perfekt. På lilla, lilla Crucible Theatre (tar bara 900 personer) sitter publiken nära, nära och under TV-strålkastarna är även de enkla stötarna svåra, svåra.
Allt detta leder till stort drama, men ett drama som vecklar ut sig och bekänner färg under flera timmar. I en tid där det blir allt svårare att hitta utrymme för att tänka garanterar en snookermatch möjligheten att slappna av, sjunka in och stressa ner men ändå med en intellektuell utmaning och intensiv spänning.
De närmaste dagarna kan komma att handla rätt mycket om vad som händer på en liten teater i Yorkshire, på ett 3,6 x 1,8 meter stort bord, med mycket små hål. Det är på The Crucible Theatre som legender skapas. Det är dit jag är på väg.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
ronnie o'sullivan >
sheffield >
snooker >
the crucible
2009-04-27
Postad i Irrpostning
Ur rent dramaturgisk synpunkt måste den här dagen vara den bästa på mycket länge.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
nyheter >
robotar >
science fiction >
sf >
smitta >
virus
Postad i Irrpostning
Förra veckan läste jag en artikel som jag inte kan hitta länken till nu. Jag tror det var i Svenska Dagbladet. Kanske Dagens Nyheter. Om du har den, lämna gärna länk i kommentarsfältet.
Tesen i den är att vi inte hinner tänka när vi är ständigt uppkopplade. Alla mail, statusuppdateringar och bloggpostningar som väntar på att läsas gör att det inte finns tid för någon reflektion. Självklart slängde den som slentriantantig konsekvens av detta in att dagens ungdom därför aldrig kommer att prestera bra litteratur.
Det är möjligt att dammiga kulturskribenter inte kan hantera det digitala informationsflödet men för mig är problemet ett helt annat. Problemet är AFK.
Jag tänker på en sak som Barack Obama sa under slutspurten av sin valkampanj. På frågan om vad han tyckte var värst med att vara ute på vägarna svarade han att det inte fanns utrymme för att tänka.
Under sådär fem år hade jag eget kontor på jobbet. Även om man hade en miljard saker på att-göra-listan innebar fyra väggar och tak ändå möjligheten för ostörda tankar. Lämplig musik kunde spelas och det var inga problem att f-o-k-u-s-e-r-a.
Miljön – och det faktum att jag inte trivdes särskilt bra, förstås – gav upphov till många bra idéer. Konceptfrön och teser kunde skissas och kluras på för färdigställande senare.
Idag jobbar jag i en öppen miljö där det ständigt är ett samtal som pågår. Och även om jag numera trivs strålande med vardagen har det fått ett följdproblem.
Det finns inte utrymme för att tänka.
Inte utrymme att koppla ihop ett och ett.
Och som lite småtrist konsekvens har det fått till följd att jag helst vill gå så lite som möjligt utanför dörren när jag inte jobbar. AFK är fördummande.
Det är inte den digitala informationsströmmen som är mitt problem utan den mänskliga interaktionsströmmen. Det spelar ingen roll hur trevligt folk man träffar, för om jag inte får tid att tänka så blir jag galen.
I den digitala världen finns alltid en opt-out. Om jag inte orkar lyssna på vad någon twittrar om så läser jag det inte. Är en bloggpostning inte intressant så skippar jag den. Det är oerhört svårt att vara lika selektiv i ett socialt sammanhang utan att vara sjukt otrevlig.
Kanske är det en bil man ska skaffa. När jag var yngre tyckte jag folk var dumma i huvudet som satt timmar i bilköer på väg till och från jobbet. Nu avundas jag dem. Att slippa fågelholkarna i tunnelbanan och bara få vara själv ett tag utan möjlighet att ta sig någon annanstans… Det låter lockande.
Men jag har hittat ett ställe som samlar det bästa av alla världar. Som inbjuder till lugn, till analys, till reflektion men också till storslaget drama. Meditation och spänning i samma paket
Det kommer handla en del om just detta ställe på bloggen de närmaste dagarna. Sorry, men det är oundvikligt. Jag återkommer till anledningarna.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
barack obama >
fokus >
fundering >
intellekt >
tankar >
tanke
2009-04-26
Postad i Irrpostning
För den beresta och världsvana stadsmänniskan. Jag undrar bara om de kommer i andra färger än ljusturkosblått? Det är ju jäkligt svårt att matcha dem på vettigt sätt såvida man inte kör Steve Zissou-look med vita sneakers och vinröd mössa till.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
katastrof >
mode >
pandemi >
stil >
trend >
virus
FEED
