Jakten på drömmen i South Yorkshire

Förlåt, men ge mig en chans att förklara här åtminstone. Jag har i ett svagt ögonblick lovat att det inte blir mer snooker här på bloggen eftersom sånt numera hålls till snookerbloggen 147. Men det är nödvändigt att ta upp ämnet här igen. Imorgon bitti sätter jag mig nämligen på ett flygplan. Destinationen är Sheffield, där snooker-VM just nu går av stapeln på klassiska, mytomspunna Crucible Theatre. Jag ska se resten av mästerskapet på plats och bloggen kommer nog att handla en del om det under den kommande veckan. Därför vill jag bara förklara mig. Snooker säger väldigt mycket om världen. »Arbetarklassens schack« är ett drama som rymmer de stora frågorna. Vid en första anblick är det en enkel idé: Slå i varannan röd (1 poäng) och varannan färgad (2-7 poäng beroende på färg) tills det inte är några röda kvar och ta därefter de färgade i valörordning. Det krävs ingen raketforskning för det. Det förtrollande börjar när man skrapar på ytan. För att kunna göra poäng så måste man blotta sig. Väljer du att gå på attack och misslyckas så kommer din motståndare till bordet och kan mycket väl bli kvar där. Du förlorar. Spelar du å andra sidan defensivt hela tiden så kommer du inte kunna göra några poäng. Således uppstår frågan: Hur mycket vågar du riskera för att vinna? Det finns få situationer så fyllda av intensitet som den stunden i ett frame-avgörande läge (frames funkar som set i tennis) när en spelare kommit ur position med köbollen och måste välja mellan två beslut: - Attackera, riskera att missa och därigenom släppa motståndaren till bordet. - Spela defensivt genom att lägga köbollen så att motståndaren inte kan sänka något men därmed riskera att han svarar med en defensivstöt som gör livet surt för dig tillbaka. Påminner det om något? När möjligheter presenteras, i livet som i snooker, så har man alltid dessa två val. Attackera och riskera att göra bort sig eller spela säkert och på sikt aldrig kunna vinna. De finns i varje jobbmöjlighet, kärleksaffär eller vägval. Varje stöt i en snookermatch behandlar den här problematiken. Procentchansen att lyckas kontra konsekvensen av ett misslyckande. Det finns de spektakulära, som unge Mark Allen från Nordirland som skiter i procentchanserna och attackerar med dragna revolvrar. Det går bra ibland, som när han skrällvann mot Ronnie O'Sullivan i helgen efter en riktigt svettig kämpamatch. Men i de stora matcherna, när skyttegravarna är djupt grävda, så vinner den med bäst omdöme. Och bäst nerver. Det spelar ingen roll om man är en gudabenådad spelare om man inte kan hålla demonerna borta. Ingenting är så påfrestande för nerverna som en lång VM-match där varje stöt betyder allt och där koordinationen mellan hand och ögon måste vara perfekt. På lilla, lilla Crucible Theatre (tar bara 900 personer) sitter publiken nära, nära och under TV-strålkastarna är även de enkla stötarna svåra, svåra. Allt detta leder till stort drama, men ett drama som vecklar ut sig och bekänner färg under flera timmar. I en tid där det blir allt svårare att hitta utrymme för att tänka garanterar en snookermatch möjligheten att slappna av, sjunka in och stressa ner men ändå med en intellektuell utmaning och intensiv spänning. De närmaste dagarna kan komma att handla rätt mycket om vad som händer på en liten teater i Yorkshire, på ett 3,6 x 1,8 meter stort bord, med mycket små hål. Det är på The Crucible Theatre som legender skapas. Det är dit jag är på väg.