Med det avsågade en rockficka bort

Det är få företeelser som är så missförstådda som snooker. På ytan kan det framstå som en snobbig sysselsättning för de fina skarorna men egentligen finns ingenting som är längre ifrån hästpolo. Den är dess raka motsats. Det brukar kallas »arbetarklassens schack« och liknelsen är inte så dum. Bakom skjortan, västen och flugan (kvarlevor från när männen kom hem från gruvan, käkade, klädde upp sig och gick ner på herrklubben och spelade) döljer sig smutsen, alkoholismen, misshandlarna. På 80-talet när snooker blev megamega (de lite mer än 18 miljoner tittare som såg VM-finalen 1986 är fortfarande tittarrekord för sport i BBC2) var spelarna riktiga spillror. Alex Higgins skallade ner domare och knarkade, det var bookiefiffel och tjyvspel och pokermatcher som pågick i rökiga backstagerum långt in på nätterna trots att deltagarna hade match morgonen därpå. Dagens generation har växt upp lite mer polerade, lite mer mediatränade, inte fullt så vilda. Men börjar man titta bakom pressbilderna så finns fortfarande väldigt knepiga livsöden. Och faktum kvarstår: För att kvala in till turneringarna måste alla utom de topp-16-rankade bo under lång tid på platser som Pontin's i Prestatyn, Wales, en död gammal semestort som, har det sagts, »är fem timmar bort med bil var du än befinner dig«. I vintras dök en kontrovers om uppgjord match upp när en match mellan de två Glasgow-kompisarna Stephen Maguire och Jamie Burnett slutade 9-3, ett resultat som vissa Glasgow-storspelare lagt in stora summor pengar på. I en fantastisk krönika i The Guardian skrev Barney Ronay att han älskade det, oavsett om det var sant eller inte, eftersom det fick snookern att framstå som farlig igen. Det här stycket är poesi:

"Getting good at snooker involves an incredible amount of hanging around in darkened and semi-deserted provincial city centres. Snooker may turn its face towards that central rectangle of brilliant, blameless green. But on the fringes it seethes with the bunched and curdled flotsam of the night. This was much clearer in the days before snooker tarted itself up. The players of the early 1980s looked as though they actually slept in those greasy evening trousers, that waxy bow tie, as though these were the only clothes they had. The players looked, not just unwell and tetchy, but dangerous. The cue itself seemed just a wrong-overcoat-pocket away from the cosh or the sawn-off. Even the early-model Steve Davis had a certain pale serial killer menace about him, a geeky slasher appeal."

Bara en fel vald rockficka ifrån att plocka upp det avsågade istället för kön... Jag vet att jag skulle förakta den blandning av autencitetshets och »jag vill vara farlig«-estetik som detta uttrycker om det skulle handla om popmusik. Jag vet att det är så, du behöver inte påpeka det. Men nu är det inte popmusik. Det är snooker och jag är bara en turist i ämnet. Jag behöver inte upprätthålla några värderingar. Jag kan bara konstatera att det är otroligt fascinerande.