Så nära får ingen gå

Igår kväll var det en sån där riktig rysare. En nattmangling där varenda stöt är en nervpärs, där varenda sänkt boll får åskande applåder och där två av världens bästa spelare slet varandra i stycken.

Det var kvartsfinal, Mark Selby mot John Higgins i en av de bästa matcher jag sett. Och pressläktaren är inte direkt dåligt placerad.

“Läktare”, förresten. Det är bara en bänkrad. Slaskigt iPhone-photo ovan, men du hajar läget. Bara några meter från den svarta pricken. Man kan se repriserna i TV-kamerornas sökare.

Den första matchen jag såg igår var eftermiddagspasset mellan Stephen Maguire och Neil Robertson. Jag hade precis kommit dit, kände mig helt vilsen på presscentret bland alla ärrade snookerjournalister som satt och diskuterade (på presscentret svarar de förresten i telefonen med orden »snooker nerd centre«). På vägen ut till matchen – irrande runt i katakomberna, letande efter vägen till arenan – sprang jag ihop med Ken Doherty och bara det gjorde mig helt yr.

Upp på pressbänken. Bakom den sitter andredomaren och sköter protokollet. Bakom honom sitter BBCs kommentatorer. Sen är det inget mer. Därför sitter man lika mycket i publikens blickfång som spelarna på de platserna. Nervöst. Hur beter jag mig?

Stephen Maguire hade några dagar tidigare satt ett inte alltför smickrande rekord. Ett frame han spelade mot Mark King tog 75 minuter att avklara, vilket är det längsta i the Crucibles historia. Långa frame kan vara intensiva taktiska kamper men knappast något som är särskilt roligt rent publikmässigt.

Hur som helst.

Där sitter jag, fortfarande med darrande knän. Det första framet jag såg började dra ut på tiden. Såväl Maguire som Robertson spelade defensivt och duttade. Ingen vågade ta risken att blotta sig.

När framet började krypa upp mot en timme så ställde sig plötsligt Maguire precis bredvid mig istället för att gå och sätta sig efter hans tur. Jag hade kunnat välta hans kö genom en handvrickning, hade inte behövt lyfta armen.

Han vänder sig om och viskar skämtande, till domare Jan Verhaas som sitter bakom mig och för protokoll: “We’re going for a new record breaker”, syftande på det långa framet häromdagen. Sen går han ut för en ny defensivstöt. Jag vänder mig om mot Verhaas som skakar på huvudet och säger tyst: “This will take all night.”

Det är svårt att i text förklara vad sånt gör med en nörd som mig. Jag kan bara konstatera att det är såhär ett snooker-VM ska upplevas.

På samma plan som mig hit satt förresten Jan Gradvall och Per Sinding-Larsen. När jag försökte förklara mig varför jag skulle hit (jag ursäktar ju alltid vad jag tycker om, det ligger i min natur att inte kunna stå för saker) sa jag att i denna tid när alla kan allt om fotboll så måste man nischa in sig på något man får ha för sig själv.

Detta kommenterade Gradvall med ett kort konstaterande att snooker är jävligt indie. Och jag tror inte att det var syrligt menat. För det är ju jävligt indie. På ett bra sätt.