Jag var nere i en svår Berlin-period. Flyget gick till Tegel lite för ofta än vad som var nyttigt och jag hade ingen plan utan åkte dit själv, bodde på ett hostel som hette Die Fabrik och drog bara runt på klubbar och ställen på måfå. Jag tyckte väl att det var lagom dekadent och smutsigt och hemma väntade trygga jobbet som jag kunde krypa tillbaka till när galenskapen var över. En slags socialturism. Det var i slutet på nittiotalet och det är väl sånt man ska göra antar jag. Oavsett hur klädsamt eller inte det känns idag (hej kliché) är människorna jag träffade där det jag har tagit med mig. Galningarna. Originalen. TeBe Berlin-fansen. Storstadshippiesarna. Den sista resan - och jag tror inte det var en tillfällighet att det kom att bli den sista resan - var jag i någon slags bunker där Photek spelade. Söndagkvällen blev måndagsmorgon och efterfest i en stor vindsvåning som jag aldrig riktigt fattade vad det var men som jag tror var ett konstnärskollektiv. Jag satt i ett fönster på sjunde våningen och snackade med en snubbe som hade det osannolika turk-tyska namnet Özlem Fuß (jag minns det för jag tyckte det var så bra att han fick skriva ner det i mitt pass eftersom jag var övertygad om att jag någon gång skulle ha en karaktär i en roman eller nåt som var tvungen att ha det namnet). Han var… någonting som hade med kultur att göra. Jag pekade ut mot morgontrafiken och ljuset och slängde ur mig en svada om hur mycket bättre Berlin är på natten när det är smutsigt och skumt och staden lockar till förförelser av olika slag. För så var Berlin för mig. I dagsljus fanns alls inte samma mystik och myt. Sällan har jag känt mig så dum som när Özlem svarade. Eller, jag känner mig rätt ofta ganska dum eftersom jag är expert på att säga korkade saker, men det här var lite extra. Özlem började prata om att jag var sjukt förutsägbar som tyckte att en mörk och skum stad ruvade på hemligheter och att vilken byhåla som helst kan skapa sådan mystik genom att bara vilja spara pengar och släcka gatljusen i några gränder. Han sa dessutom att Berlin per default inte kan vara spännande eftersom dagsljuset bara avslöjar hur fult det är, hur lite som ligger bakom den första känslan. För att hitta den verkliga utmaningen, menade han, behövde man åka till Wall Street, till Shinjuku eller München. Hans personliga favorit var Singapore. »Disneyland with a death penalty.« Att gå på sådana ställen i dagsljus och se all denna fasad, fina yta och välklädda människor och försöka se bortom det, se smutsen som polishen försöker dölja, det är enligt Özlem att möta riktigt tuggmotstånd. Han namedroppade en ung japansk författare som skrev om ett mörkt, mörkt Tokyo i alla sina böcker, ett Tokyo som ingen vill kännas vid och som fått författaren att bli hatad för bilden han framställer. Den författaren, som jag aldrig kom ihåg namnet på men som jag gärna skulle vilja bli tipsad i kommentarsfältet om, såg Özlem som en enorm förebild. Att gå på natten i Berlin, däremot, vari fanns det någon mystik där? Det är ju skitigt, fattigt och depressivt redan vid första anblick. Som sagt, det var nog ingen slump att det kom att bli mitt sista besök på väldigt länge. Stockholm, 10 år senare. Allt är rent och fint. Det har kommit godisautomater till tunnelbanestationerna. Oönskade affischer tas ner varje timme. Väktare och övervakningskameror håller oss lugna mellan gallerian och nybyggda lägenheter med stora fönster. Vårvärme, joggare och cykeln till jobbet. Glättigt och ofarligt, eller? Jag lyssnar på Dead Letters Spell Out Dead Words på bussen. En liveinspelning från undergångskvällen på »Ny musik för hållbar utveckling«. Jag drar upp volymen så mycket att jag inte hör tjattret på de där bakom, inte hör damen som pratar lite för högt i sin mobiltelefon, inte hör reklamradions morgonshow som chauffören har på. Precis som Aphex Twins »On« råkade tilta min verklighet en försommareftermiddag 1994 slår Dead Letters till på precis det sätt som jag tror att Özlem försökte förklara för mig. Ett ruffigt industriområde med dimma som i en »Beck«-långfilm är egentligen ofarligt för skenet bedrar, men en vårljus buss i en städad innerstad är desto farligare av precis samma orsak: skenet bedrar. Dead Letters skalar bort lager för lager av den yta som lagts för att allt ska se perfekt ut. Innan spelningen tändes ett levande ljus på scenen och när sista tonen ekade bort så blåstes det ut. När jag lyssnar på inspelningen nu så är det så uppenbart att ljuset fortfarande är släckt. I mörk miljö på Lava, bland likasinnade, med kalla blåa spotlights, med »undergång« tydligt markerat som tema var musiken närmast upplyftande och peppande, men då använd som soundtrack till den ljusa vardagen avslöjar den smutsen. Den »tiltar verkligheten«, en egenskap som bara verkligt briljanta kompositörer har. Jag är helt såld på inspelningen av Dead Letters Spell Out Dead Words. Jag är övertygad om att Özlem hade varit det med. Ladda ner inspelningen med Dead Letters här eller här. EDIT: Jävlar, innan jag publicerade glömde jag att tacka Joakim på Intuition Told Me som först tipsade om inspelningen och givetvis Dead Letters själv för att det var lugnt att posta mp3an här. Tack hörrni.

De flesta väljer ett band- eller artistnamn som är kort, klatschigt och som funkar bra. Britpopen tog det där till sin spets. Pulp och Blur, liksom. Jag har alltid varit betydligt mer fascinerad av de som lägger ner lagen bara i och med sitt val av namn. Och nej, då menar jag inte ...And You Will Know Us by the Trail of Dead, som inleder sitt namn med en ellips. Det är inte ok. Förvisso kan det vara problematiskt, för ett långt och komplicerat namn riskerar begränsa de kreativa ramarna. Kallar du dig vid egennamn eller tar ett kort, simpelt bandnamn så är alla dörrar öppna men vid ett längre, mer programdeklarerande namnval så kan det bli som att du förväntas låta på ett visst sätt. Men oavsett denna reservation så finns det ändå något alldeles underbart med de som vågar ta till något som kittlar tanken, inte bara tar ett enstavigt ord som ligger bra i munnen. Den här listan är till dem. 5. They Came From The Stars, I Saw Them Dimmiga berg, liten stuga, mörk natt. Mellan flöjtexperiment, bandekon och en spräckt basförstärkare går en vitklädd trio ut över daggen i gräset. Om det faktiskt är någon som kommer från stjärnorna eller om synen är frukten av för många år på konstskolan och dåliga droger spelar i det läget ingen roll. De är vad de heter. Och det är ett fantastiskt namn. Lika fantastiskt som deras 24 minuter långa flumepos »The Holy Mountain« (spotify) 4. Everything But The Girl Ben Watt och Tracey Thorn tog namnet från en butik som sa sig kunna erbjuda allt till bröllopet utom just flickan. Hade i många sammanhang kunnat ses som ett konstruerat och oinspirerat namn men faller här på rätt plats. Lyssnar man igenom parets diskografi och vältrar sig i den olyckliga, eländiga kärlek som går som den röda tråden igenom så får namnet en ny betydelse. Tårtan, klänningen och inbjudningarna var lätta att ordna, men flickan... Ja, hon gick ju aldrig att hitta. 3. We Were Promised Jetpacks Den underbara Glasgow-kvartetten gör inte bara de finaste skrammelpop-dängorna på den här sidan midnatt men tar också ställning i det stora sveket mot såväl vår föräldrageneration som mot oss: vi skulle ju få jetpacks. Det var den stora drömmen. Med OS-invigningen 1984 lät de oss tro och drömma och så ryckte de bara skiten ifrån oss. Lysande namn, vilket inte alla skottar lyckas med (se Glasvegas). (myspace) 2. God Is My Co-Pilot Fullständigt gräslig musik. Fullständigt klockrent namn. Snacka om att positionera bara genom att presentera sig. 1. Huntkillbury Finn I normala fall har jag svårt för ordlekar. Det blir sällan bra (se Glasvegas). Pluxus-låten »Molltolerans« och Huntkillbury Finn från brittiska hiphop-kollektivet Katch 22 är undantagen. Huntkillbury Finn är så genomtänkt, så snyggt, så kaxigt och dessutom låter det som Mark Twains litterära förlaga när man säger namnet. Även om »Burial Proceedings In The Coarse Of 3 Knights« inte låter lika farlig nu som 1991 så är Huntkillbury Finn det hårdaste namnet någon kan ha.

En av de första kvällarna då klubben Smet huserade på Halv Trappa (när är det? 2004?) ställde Sebastian Suarez-Golborne en retorisk fråga: Varför kan musikjournalistik inte vara på samma allvar som sportjournalistik? Jag kommer ihåg att det var just den kvällen för jag skrev ner frågan i min anteckningsbok och strök under den på tunnelbanan på vägen hem. Jag har sedan dess funderat på ett svar. Frågan rymmer nämligen en ganska märklig företeelse. Låt oss ta fyra exempel på artiklar: Artikel 1: En modedesigner har gjort en helt knäckande snygg klänning. I en artikel berättar hon om den speciella hitech-segelduk som användes för att få till vissa detaljer. Artikel 2: Ett fotbollslag vinner en taktisk seger mot ett på pappret bättre lag. I intervjun berättar tränaren efteråt om draget att byta plats på kantspringarna i halvtid och dra ner en av anfallarna för att ge bättre understöd till målskytten. Artikel 3: En restaurang har öppnat och får lysande recensioner. Den nya stjärnkocken berättar om den exklusiva kryddan som är hemligheten bakom smakupplevelsen som importeras exklusivt från en liten pakistansk bergsby. Artikel 4: En artist släpper en skiva som älskas. I en intervju berättar han i detalj om hur det karaktäristiska soundet i hiten kommit av att spelade ljudet med en halvtrasig System 100, att detta ljud fick en pianobotten som stod i rummet bredvid att vibrera och att han mickade upp pianobottnen och spelade in denna för att använda som delay. Det är bara en av de här artiklarna som känns nördig och oskrivbar, nämligen den om musikproduktionen. I alla andra ämnen går det att grotta ner sig på detaljer, avslöja »hemligheter« och tips och tricks, men så fort man pratar om den bakomvarande processen i musik så blir det en nischartikel som bara hör hemma i musikermagasin. Eller, rättare sagt, så fort man pratar om den bakomvarande processen i popmusik blir det så. För när det gäller andra uttryck, exempelvis klassisk musik, så är det kittlande och spännande att ett Sjostakovitj-verk ska framföras genom att klubba på pianosträngar med gummihammare. Jag själv är absolut inget undantag. Under mina år som musikjournalist så skrev jag så vitt jag minns aldrig om ljudnörderi. Jag ställde givetvis frågorna för egen del men de hamnade inte i artiklarna. Där höll jag mig till att prata om stämningar, referenser från andra fält än musik, känslor och uttryck. Flummeri, helt enkelt. Även fast jag på någon nivå har både intresset av och till viss del kunskapen om att skriva om och kanske till och med förklara vad det är som gör en viss produktion så spännande så har det alltid känts otänkbart att göra det. Jag har egentligen inget svar på varför det är så. Det bara känns inte rätt, fast det kanske är en av de mest relevanta sakerna att skriva om. När jag en gång luftade tanken om att börja vinkla texter åt det här hållet sa en kvinnlig kollega till mig att det skulle vara »sjukt grabbigt« att skriva om popmusik och vinkla på produktionen. Att sitta och snöa in tre timmar på hur en effektbox funkar för att få perfekt ljud skulle vara en manlig egenskap alltså. Jag gav henne rätt då men så här några år senare så måste jag ogiltigförklara det påståendet eftersom det indirekt antyder att Ellen Allien, Hanna Lovisa eller valfritt annat kvinnligt elektroniskt popgeni inte sitter och grottar ner sig för att få till ljuden som de vill ha dem. Det vore ju otänkbart, eftersom bra musik kräver ett visst mått av rattande och pillande. Så, med argumentet att det är grabbigt att snacka musikproduktion således avfärdat så återstår ändå frågan: Varför känns det så ointressant att ta upp själva skapandet i en vanlig artikel om ett band eller en artist? Är det bara för att musikjournalistik aldrig har gjort det som det känns konstigt att börja nu?

Joakim på bästa »Intuition Told Me« har postat ett inlägg om en sotsvart cdr utan omslagstext som innehåller en liveinspelning med Dead Letters Spell Out Dead Words. Munnen vattnas när jag tänker på den cdr:en, för om det är den spelningen jag tror det är så var den helt fantastisk. I inlägget passar Joakim på att dela ut en round-house:

"En annan sak jag har reagerat lite på är den oro som så många 30-plusskribenter hela tiden ger uttryck för i fildelningens/streamingens spår. Med fingret i luften känner de av vartåt vindarna blåser och är följaktligen väldigt noga med att i varannan krönika påpeka att skivsamlingen har avyttrats, eller gömts undan på vinden. Tänk att bli skälld för "skivsamlare", hiskeligt ju."

Här är det väl läge för mig att ta åt mig. Omedvetet verkar jag i och med tidigare inlägg här på bloggen ha sållat mig till en skara som - enligt de associationer jag får av ordvalet - också intresserar sig för öppna planlösningar, mat utan E-ämnen och material i löparkläder. Men, han ger mig tidigare i sin text också det jag kan använda till mitt försvar:

"MP3-filer är väl sånt där som fräcka och moderna människor i farten går loss på, själv har jag lite svårt att hitta rätt användningsområde för dem."

Jag tror faktiskt att användningsområdet är nyckeln. Kan man inte hitta det så är det helt rätt att stanna vid skivsamlingen. Själv var det med viss sorgsamhet som jag började rippa skivorna i bokhyllan men jag har hittat mitt sätt att hantera det. Vi människor är väldigt bra på att samla på oss saker. Gamla skolböcker, fotoalbum, skolkataloger, födelsedagskort, tidningsurklipp och alla möjliga saker lägger vi på hög och tar aldrig någonsin fram och tittar på. När man flyttar - eller möjligen när man druckit för mycket rödvin - tittar man på de sakerna och känslobanden gör det omöjligt att slänga dem, även fast år kan passera mellan man lyfter dem ur lådorna. Samma förhållande kom jag att ha till skivsamlingen. Sedan jag var 14-15 år var den det som stod mig närmast. I alla flyttar var den det första jag packade upp och sorterade. Hade jag en lugn söndag kunde jag sätta mig och bara plocka med den, utan att ha ett speciellt mål med den. Synen av alla de där skivryggarna var vad definierade lägenheten som mitt hem. Problemet med den var att jag med tiden slutade lyssna på skivorna. När min senaste cd-spelare gick sönder för ungefär fyra år sedan så köpte jag aldrig någon ny. Jag hade musik i datorn och upplevde den på ett ganska osentimentalt sätt. Varje vecka var ett dussintal nya album nerladdade som spelades, raderades och ersattes medan skivsamlingen mer och mer blev en symbolisk markering för besökare. »Det här är jag.« Den blev en markör på samma sätt som någon annan har en designad lampskärm. I motsats till detta slit-och-släng-beteende så har rippandet av skivsamlingen och det digitala sorterandet av den gamla musiken faktiskt fått mig att vända bakåt, att sluta jaga nya prylar hela tiden och återupptäcka godbitar. Jag är ännu inte klar med rippningsprojektet, men redan nu märker jag resultaten. Jag streamar musiken från min dator till min iPhone vilket betyder att jag på jobbet har tillgång till allt. Därför kan jag ägna en morgon som denna åt att återupptäcka exempelvis Infrastrukturs »Revolutionen«, det makalösa 18-minuterseposet som släpptes i en liten cdr-utgåva och sedan försvann in i historiens skuggor. Som skiva lyssnade jag aldrig på den dels eftersom jag inte hade cd-spelare och dels att det liksom inte var ett släpp som direkt skrek »spela mig« de gånger jag svepte med blicken över hyllkanten för att plocka ner några godingar. Som streamad finns den inte att få tag på nånstans. Som rippad och anpassad i mitt digitala bibliotek, däremot, har »Revolutionen« återfått sin plats som uppskattad nugget. Den har gjort sig påmind, krävt närvaro och tagit plats. Och den är inte ensam i det. För min del har överförandet av musiken från fysiska cds till mp3 inneburit ett jättelyft i mitt lyssnande. Från obeständigt tankande, lyssnande och raderande har det digitala biblioteket blivit samma slags selektiva urval som skivsamlingen i bokhyllan en gång var. Visserligen strider detta beteende helt mot den underbara förgänglighet och ständiga genomströmning av information som är en del av internets anatomi, men för någon som under så många år lät bokhyllorna med skivor stå som monument över en livsstil antar jag att det är ett helt naturligt beteende. Så för mig är »skivsamlare« inget hiskeligt skällsord. Det är bara inte den form som jag kan få mina popupplevelser på längre.

Bilden är utsikten från mitt hotellrum i Sheffield. Körd genom fuskad tiltshift så att det ser ut som ett miniatyrlandskap (eller, det är ett försök i alla fall). Jag är ganska trött på den effekten. En konsekvens av internet och alla dess memes är hur kort livslängd vissa speciella uttryck får. När en person gjort en remake av »Star Wars« genom stop motion-filmat Lego så ska alla göra remakes av sina favoritfilmer i Lego, typ. Det är grymt när folk skapar, men det får också uttrycket att devalveras fort. Jag var rätt hooked på tiltshiftade foton. Det finns ju en del rätt fantastiska. Som den spanska poolen. Den läskigt tågmodellsliknande Honduras-gatan. The marching band. Och inte att förglömma: det kalla vinterljuset över industrilandskap i Göteborg. Hell, det finns till och med en snubbe som filmat ett monster truck-event med tiltshift-lins och det är otroligt (destruction derbyt från 1:41 och framåt är helt knäppt). Men frågan är... När folk börjar använda varenda fågelperspektiv-på-stad-bild till att leka med tiltshift-effekten, blir det inte som att använda autotune i musikproduktion då? Kul i början men med tiden tröttnar man. Det finns en gräns när man känner, ungefär som med Photoshop-lensflares på mitten av nittiotalet, att det är nog, att man bara vill se ett schysst vanligt foto. Eller kanske slutar det inte förrän någon har slutfört projektet med att fota en hel stad med tiltshift? För någon kommer ju att göra det, såklart, eftersom det alltid finns någon som är beredd att gå all in. »Nörden vinner alltid, den är kackerlackan som överlever kärnvapenkriget«, som Emil Arvidson så träffande beskrev det. De häpnande stadsmiljöerna från Novosibirsk är väl i så fall en bra början.

Innan jag åkte till Sheffield blåstes den nya influensan upp med stora mått. Jag såg framför mig ett scenario där Storbritannien isolerades och jag skulle få roama runt på landsbygden, »28 Days Later« style, letande efter en jaktstuga där jag kunde härda ut och skjuta alla som närmade sig. Sen dog hela hypen ut. Och nu verkar det inte ens som att vårens accessoar blir munskyddet. För att kompensera det är det idag virusfilmstema i Måndagslistan. Som »virusfilm« gäller inte de filmer som börjar precis när viruset härjat (och det är fullt av zombies) utan bara de som innefattar en »Patient Noll« eller allmänt bra katastrofuppbyggande. Observera att denna lista bara är giltig tills DVDn av »Kansen Rettou« (»Pandemic«) är släppt (titta bara på trailern och mys, lätt årets film) eller Janine Ellen Youngs »The Bridge« har filmatiseras. 5. »Quarantine« Ett bostadshus i Los Angeles sätts i karantän och när den lyfts finns inte ett spår av de som bodde där, förutom den kassett som satt i kameran hos det filmteam som gjorde en dokumentär om de brandmän som var först på platsen när larmet kom. »Quarantine« är den kassetten, plågsamt visande varje minut inifrån det dömda huset. Kanske inte den snyggast sjukdomsteckningen, men väldigt suggestiv. (imdb torrents) 4. »M-3 The Gemini Strain« Väldigt låg budget, 70-tal och regi av Ed Hunt. Okej, det är inte tidernas klassrulle men den har allt den behöver för att vara en minnesvärd virusfilm. Vid övertidsarbete en kväll på McNaughton Research Laboratory (namnet!) stängs strömmen av utifrån eftersom ingen visste att det var folk kvar och jobbade. Det sätter säkerhetsanordningarna ur spel och en bakterie som inte betyder goda tider för människan börjar spridas. Allt man behöver. (Titel utanför USA: »Plague«) (imdb) 3. »The Satan Bug« En topphemlig militär forskningsanläggning som kallas »Station 3« råkar ut för ett attentat och ett antal virus som tagits fram för bakteriologisk krigföring stjäls. Bland dem finns den fruktade Satan Bug, ett virus så dödligt att ett utsläpp av det skulle döda allt mänskligt liv inom bara månader. De som tagit behållaren hotar att släppa ut det och en vild jakt för att säkra innehållet börjar. Egentligen mer en klassisk thriller än en virusfilm, men den hypersnygga »Station 3« och annan sextiotalsestetik i filmen gör att den helt klart går in här (se bara labbet på bilden högst upp). (imdb torrents) 2. »Outbreak« Kanske den mest kända virusfilmen, och kanske också källan till pandemihysterikens början i the really real world. Att den lider av nittiotalets glättiga Hollywood-yta (kan man få en mörk reboot av »Outbreak« tror ni?) talar till dess nackdel, men det gör inte så mycket när man väl sitter där och ser Col. Sam Daniels med kollegor stå i labbet och dra gamla minnen från utbrott av Marburg-, Zaire- och Hanta-epidemier. Bra uppbyggd, väl genomförd, läskig karantän av amerikansk småstad. (imdb torrents) 1. »The Andromeda Strain« Snyggare film går knappt att hitta, även utanför pandemigenren. En satellit har kraschat i en liten stad och hela befolkningen är död på grund av ett virus den bar på. De skarpaste hjärnorna samlas i en underjordisk forskningsanläggning för att analysera och försöka hitta ett botemedel under de viktigaste 96 timmarna i mänsklighetens historia. Varje våning i anläggningen är färgkodad och det är en sån extrem närvaro, klaustrofobi och intensitet under de mer än två timmar de sitter och tittar i sina mikroskop. Undvik till varje pris den nyinspelade miniserien som gick på TV förra året. Den har inte ett uns av den magi som detta mästerverk från 1971 har. (imdb torrents)