Att skala bort lager av yta – Dead Letters live

Jag var nere i en svår Berlin-period. Flyget gick till Tegel lite för ofta än vad som var nyttigt och jag hade ingen plan utan åkte dit själv, bodde på ett hostel som hette Die Fabrik och drog bara runt på klubbar och ställen på måfå. Jag tyckte väl att det var lagom dekadent och smutsigt och hemma väntade trygga jobbet som jag kunde krypa tillbaka till när galenskapen var över. En slags socialturism.

Det var i slutet på nittiotalet och det är väl sånt man ska göra antar jag. Oavsett hur klädsamt eller inte det känns idag (hej kliché) är människorna jag träffade där det jag har tagit med mig. Galningarna. Originalen. TeBe Berlin-fansen. Storstadshippiesarna.

Den sista resan – och jag tror inte det var en tillfällighet att det kom att bli den sista resan – var jag i någon slags bunker där Photek spelade. Söndagkvällen blev måndagsmorgon och efterfest i en stor vindsvåning som jag aldrig riktigt fattade vad det var men som jag tror var ett konstnärskollektiv.

Jag satt i ett fönster på sjunde våningen och snackade med en snubbe som hade det osannolika turk-tyska namnet Özlem Fuß (jag minns det för jag tyckte det var så bra att han fick skriva ner det i mitt pass eftersom jag var övertygad om att jag någon gång skulle ha en karaktär i en roman eller nåt som var tvungen att ha det namnet).

Han var… någonting som hade med kultur att göra.

Jag pekade ut mot morgontrafiken och ljuset och slängde ur mig en svada om hur mycket bättre Berlin är på natten när det är smutsigt och skumt och staden lockar till förförelser av olika slag. För så var Berlin för mig. I dagsljus fanns alls inte samma mystik och myt.

Sällan har jag känt mig så dum som när Özlem svarade. Eller, jag känner mig rätt ofta ganska dum eftersom jag är expert på att säga korkade saker, men det här var lite extra.

Özlem började prata om att jag var sjukt förutsägbar som tyckte att en mörk och skum stad ruvade på hemligheter och att vilken byhåla som helst kan skapa sådan mystik genom att bara vilja spara pengar och släcka gatljusen i några gränder. Han sa dessutom att Berlin per default inte kan vara spännande eftersom dagsljuset bara avslöjar hur fult det är, hur lite som ligger bakom den första känslan.

För att hitta den verkliga utmaningen, menade han, behövde man åka till Wall Street, till Shinjuku eller München. Hans personliga favorit var Singapore. »Disneyland with a death penalty.« Att gå på sådana ställen i dagsljus och se all denna fasad, fina yta och välklädda människor och försöka se bortom det, se smutsen som polishen försöker dölja, det är enligt Özlem att möta riktigt tuggmotstånd. Han namedroppade en ung japansk författare som skrev om ett mörkt, mörkt Tokyo i alla sina böcker, ett Tokyo som ingen vill kännas vid och som fått författaren att bli hatad för bilden han framställer. Den författaren, som jag aldrig kom ihåg namnet på men som jag gärna skulle vilja bli tipsad i kommentarsfältet om, såg Özlem som en enorm förebild. Att gå på natten i Berlin, däremot, vari fanns det någon mystik där? Det är ju skitigt, fattigt och depressivt redan vid första anblick. Som sagt, det var nog ingen slump att det kom att bli mitt sista besök på väldigt länge.

Stockholm, 10 år senare. Allt är rent och fint. Det har kommit godisautomater till tunnelbanestationerna. Oönskade affischer tas ner varje timme. Väktare och övervakningskameror håller oss lugna mellan gallerian och nybyggda lägenheter med stora fönster. Vårvärme, joggare och cykeln till jobbet. Glättigt och ofarligt, eller?

Jag lyssnar på Dead Letters Spell Out Dead Words på bussen. En liveinspelning från undergångskvällen på »Ny musik för hållbar utveckling«. Jag drar upp volymen så mycket att jag inte hör tjattret på de där bakom, inte hör damen som pratar lite för högt i sin mobiltelefon, inte hör reklamradions morgonshow som chauffören har på.

Precis som Aphex Twins »On« råkade tilta min verklighet en försommareftermiddag 1994 slår Dead Letters till på precis det sätt som jag tror att Özlem försökte förklara för mig. Ett ruffigt industriområde med dimma som i en »Beck«-långfilm är egentligen ofarligt för skenet bedrar, men en vårljus buss i en städad innerstad är desto farligare av precis samma orsak: skenet bedrar.

Dead Letters skalar bort lager för lager av den yta som lagts för att allt ska se perfekt ut. Innan spelningen tändes ett levande ljus på scenen och när sista tonen ekade bort så blåstes det ut. När jag lyssnar på inspelningen nu så är det så uppenbart att ljuset fortfarande är släckt.

I mörk miljö på Lava, bland likasinnade, med kalla blåa spotlights, med »undergång« tydligt markerat som tema var musiken närmast upplyftande och peppande, men då använd som soundtrack till den ljusa vardagen avslöjar den smutsen. Den »tiltar verkligheten«, en egenskap som bara verkligt briljanta kompositörer har.

Jag är helt såld på inspelningen av Dead Letters Spell Out Dead Words. Jag är övertygad om att Özlem hade varit det med.

Ladda ner inspelningen med Dead Letters här eller här.

EDIT: Jävlar, innan jag publicerade glömde jag att tacka Joakim på Intuition Told Me som först tipsade om inspelningen och givetvis Dead Letters själv för att det var lugnt att posta mp3an här. Tack hörrni.