En kö och en dröm

»Anyone can pick up a cue and go out chasing the dream.«

Sheffield-konstnären Pete McKee har en utställning i närheten av the Crucible Theatre med snooker-motiv. Verket här heter »Future World Champion« och i en intervju i lokaltidningen pratar han om sin kärlek för sporten, hur han älskar tanken på att alla börjar på samma klart lysande gröna rektangel och att »the sky is the limit«.

Det är sista dagen i Sheffield. Om en timme börjar det näst sista av finalpassen. Om John Higgins spelar bra kan han lyfta bucklan redan i eftermiddag, men jag tror att Shaun Murphy kommer att slå tillbaka och vi får se ett tätt finalpass även ikväll.

Den romantik kring snooker jag som anglofil kände innan jag åkte hit har bara förstärkts under den här veckan. Jag har förstått att det mycket handlar om stolthet.

På åttiotalet var snookern större än fotbollen, spelarna var superstars som tjänade miljoner och miljoner medan en okej forward i fotbollens högstaliga fortfarande var tvungen att jobba halvtid på stålverket. Det var en gyllene era.

Sedan dess har mycket hänt. TV har gjort underverk för andra sporter medan det uppskruvade tempot och de snabba klippen inte alls passar snookerns långsamt utvecklande spänning. För den som bara zappar in i en snookermatch framstår det säkert som döden, men om man stannar på kanalen och förlikar sig med tanken på att inte byta på någon timme eller två kan det bli en kittlande thriller.

Snooker är därför ambient.

Snooker är ett Eluvium-album.

De snookeranoraks som hänger här ser tillbaka på den gyllene eran med ett lite för stort mått av nostalgi men de står väldigt stolta i sin nördighet. De ser snookern som osmutsad, som en slags genuin bastion som står stark och ärlig i en tid när fotboll handlar om Ronaldos frisyr och snygga programledare.

För mig är det befriande att vara i den här miljön, där företeelsen inte är en kuf-grej, där man inte behöver förklara varför man får rysningar av en perfekt spelad positionsstöt. Det är larvigt, men jag blev så glad när tjejen som tog min beställning i baren på hotellet där jag bor började diskutera finalen med mig utan att jag själv tagit upp ämnet.

När ett så nischat ämne är en naturlig del av vardagskonversationen så är man inte nörd längre utan en del av något större.

Och det väcker självklart frågan: Hur känns det? Är inte en av de kittlande egenskaperna att vara hooked på snooker i Sverige just att man får vara jävligt exklusiv med det? I en tid när alla kan allt om det mesta så måste man ju nischa in sig för att få ha något för sig själv. »Jävligt indie.«

Men det känns bra. Trots allt.

Det har varit en fantastisk vecka och jag har mött en del riktigt roliga människor, sådana som man gärna skissar fantasiporträtt av när man försöker föreställa sig hur något är men som man inte riktigt tror finns på riktigt. (Ungefär som när man gör reportage om techno i Tyskland.)

Ikväll är det stor fest för spelare, VIPs och journalister. Om jag överlever den så flyger jag imorgon tillbaka till Stockholm. Efter det lovar jag att bloggen inte kommer grotta ner sig i ämnet på länge.

Men om det är någon som är sugen på att spela så tycker jag du ska maila mig så kör vi. Jag är rätt kass, har bara 23 i högsta break, så du behöver ju inte precis vara bra för att det ska bli roligt spel. Kom ihåg… Anyone can pick up a cue and go out chasing the dream.