Hur skapar man en värdig avslutning för den allra mest komplicerade av superhjältar? Hur kan man resa ett monument över hans gärning i Gotham City samtidigt som alla fasetter av hans djupt problematiska känsloliv visas? Man låter Neil Gaiman författa och Andy Kubert teckna. Jag har just läst klart »Whatever Happened To The Caped Crusader«, en dödsmässa i två delar. Det är ett kärleksfullt dokument, en hyllning lika mycket till hjälten själv som till de som under alla år gjorde honom levande över serietidningssidorna. Fylld av referenser, svart humor och mörka puns ger den ett sista intryck lika ståtligt som tinnarna på de gotiska byggnaderna i Gotham. Kan man outa sig själv att vara helt tagen av en serietidningsupplevelse? »Whatever Happened To The Caped Crusader« är stark. Oerhört stark. När jag var liten visades den gamla Batman-serien från 60-talet med Adam West i huvudrollen. Att den var töntig spelade ingen roll, för det fanns bara två kanaler att titta på och allt som hade lite action i sig var per definition coolt. När jag blev lite äldre drogs jag med i den enorma marknadsföringshype som föregick premiären av den första Batman-filmen, då filmindustrin abonnerade hela Kungsgatan och spelade mot molnen med the batsignal. Däremellan hade jag läst Frank Millers mörka tolkning. Hjältens reboot och återkomst som filmkaraktär på senare tid har naturligtvis varit helt fantastisk. När Gaiman och Kubert nu stänger kistlocket (och samtidigt startar om) med sådan stil och på ett så magnifikt sätt gör blir jag lycklig, stolt och ledsen på samma gång. Så mycket värdigare kunde det inte bli. Jag har just läst de båda delarna långsamt, långsamt, med lika mycket uppmärksamhet på de förföriska teckningarna som den kittlande berättelsen. Den får mig att vilja börja om från ruta noll. Den första delen av »Whatever Happened To The Caped Crusader« publicerades i »Batman« nr 686 (februari) och avslutningen i »Detective Stories« nr 853 (april). De båda kommer att släppas som inbundet album i sommar men går naturligtvis att ladda hem. Intervju med Neil Gaiman om projektet finns på länken.

Jag tog en promenad för ett par veckor sedan. Alla podcaster var spelade och all musik var hörd. Jag behövde något annat och bestämde mig därför att tanka ner något gammalt och oväntat i min iPhone. Eftersom jag är mitt i processen att rippa hela skivsamlingen finns en hårddisk som är full av musik jag aldrig aktivt hade orkat plocka ner från hyllan och lyssnat på men som nu kändes... lockande. Promenaden var ungefär två timmar. Jag ville göra ett konceptuellt val. Jag funderade noggrant och markerade filerna. Under de närmaste kilometrarna kom jag så att lyssna på Smashing Pumpkins »Mellon Collie & The Infinite Sadness« från första till sista anslag. Det var omtumlande. Min spontana reaktion var enkel: Hur i helvete kom de undan med det här? När dubbelskivan släpptes 1995 fick den hyllningar överallt. Oavsett om det var hårdrocksfrisyrer eller popsnören som recenserade blev det högsta betyg och plötsligt var teatraliskt, bombastiskt konceptrocktänkande det som hela världen älskade (igen). Där singlarna »Tonight, Tonight« och »1979« var poppärlor av finaste kvalitet var albumet i helhet en orubblig granitklump. Tillsammans med producenten Flood hade Smashing Pumpkins blandat sina nedstämda gitarrer med trummaskiner, stråkorkestrar och en ohyggligt ambitiös produktion. De två delarna av denna popkulturella opera, »Dusk to Dawn« och »Twilight to Starlight«, var totalt 28 låtar på 121 minuter. Till och med Billy Corgan själv beskrev albumet som »en 'The Wall' för Generation X«. Och jag undrade nu: Hur i helvete kom de undan med det här? När jag började närma mig hemmet igen efter promenaden i sällskap med Porcelina, Lily och de andra av Corgans fantasi- och mardrömsfoster kände jag att det var dags att gå all in. Det fanns ett annat nittiotalsalbum med samma proportioner, med samma nerdrogade hybris. Året innan, 1994, hade Suede släppt »Dog Man Star«, ett kokaindrivet album utan förmåga till självkritik. Så långa låtar som möjligt, så storslagna låtar som möjligt, så yviga gester som möjligt. Ingenting var för litet. Suede var i alla avseenden ett av de viktigaste banden på 90-talet. Brett Andersons lugg var som en ren enhörningsman i det smutsiga grungeträsk som täckte västvärlden. Länge sa jag reflexmässigt »Dog Man Star« när någon frågade mig vilket som var det bästa albumet som spelats in (korkad fråga, bra svar). Jag har inte gjort det på några år nu men promenaden med »Mellon Collie & The Infinite Sadness« fick mig åtminstone att vilja lyssna på det igen. Så där satt jag. Vi har vant oss med Death Cab For Cutie, Junior Boys, The Embassy och whatnots. Vi har vant oss vid att den bästa musiken ofta är »platt« rent rumsligt, och jobbar med intrikata popdetaljer snarare än symfoniorkestrar. Att lyssna på »Dog Man Star« igen och fråga mig varför jag inte gör det oftare och inse att det i storslagenheten finns en tilltalande aspekt gjorde att jag började formulera ett blogginlägg i huvudet. Det är inte det här blogginlägget. Jag drog upp en tes som gick ut på att »Dog Man Star« och »Mellon Collie & The Infinite Sadness« var peaken på en svulstkurva som vi knappt sett innan och aldrig får se igen eftersom Radioheads »OK Computer« tog luften ur alla de ambitiösa jättealbumen. I den ekvationen tänkte jag få in Cornershops (var det väl?) 17 minuter långa singel som de gjorde i tröttsam protest mot kommersialiseringen i radio också. Men tesen gick ut på att det var slut. Att den stora posen efter crescendot när publiken kastar upp blommor på scenen inte längre fungerar i popkulturell kostym. Men det gör den tydligen. För strax därpå fick jag höra The Decemberists »The Hazards of Love«. Med risk för att den här bloggposten blir lika eländigt lång som »Mellon Collie & The Infinite Sadness« så måste konstateras, som jag gjort förut: Colin Meloy i The Decemberists är ett geni. Han är en pretentiös, teatral kulturman som skrivit helt fantastiska texter på album som »Picaresque« och »Her Majesty: The Decemberists«. Dessutom har han en syster som är en underbar författare (Maile Meloy, läs hennes »Liars & Saints« från 2003). Det är klart att Meloy någon gång ska gå över gränsen. Brista. Spricka ut i den där sista akten när det blir lite. för. mycket. Kanske är »The Hazards of Love« det. Kanske är det albumet som en gång för alla gör att gränsen mellan Meloys geni och dårskap suddas ut. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Uppenbart är i alla fall att »The Hazards of Love«, med låttitlar som »The Prettiest Whistles Won't Wrestle The Thistles Undone«, med spår som flyter in i varandra både musikaliskt och dramaturgiskt plan, med Hendrixt grötrockande och barockt cembaloklinkande i en och samma låt, med en progression som i ande påminner om Genesis »The Battle of Epping Forest«... Det är uppenbart att den skjuter min tes i sank. Jag hade tänkt teckna en minnesbild av att det här uttrycket var dött, men tydligen är det fortfarande legitimt att släppa rockoperor och pretentiösa konceptalbum 2009. Mellan »Tonight, Tonight«, Bretts ungdomliga bilkraschar och Meloys djupa bugning efter sista akten vet jag inte om det är bra eller dåligt. --- »The Hazards of Love« finns bland annat på Spotify.

Det jag gillar mest med internet är inte de stora megaprojekten om att digitalisera alla världens böcker eller koordinera datorkraft för hitta liv i rymden. Jag älskar dem också, jag älskar hela internet, men långt mycket mer gillar jag de små men väldigt nödvändiga siterna. Små startups eller hobbyprojekt som bara syftar till att fylla ett mycket konkret, nischat tomrum. Folket bakom Sound of oo frågade sig varför det bara finns kackiga ringsignaler till mobiltelefoner. Varför ska man kunna ha snygga sneakers, läsa en smart bok och lyssna på grym musik men inte kunna ha en vettig ringsignal till sin telefon, liksom? De har satt ihop paket med komponerade ringsignaler, alarmsignaler och sms-signaler under parollen »Ljuddesign till din mobil«. Det är så bra att man kan filtrera efter stil (ambient eller rytmisk), känsla (analog eller digital), tempo och sen nörda in ordentligt och välja vilka syntar den ska vara gjord med. Mycket smakfullt. Mycket bra. Personligen har jag fallit för paketet »oopoesi« (nummer 15). Dess alarmsignal är så vacker att man egentligen inte vill stänga av, så bra är den. Kolla in på soundofoo.se.

»Anyone can pick up a cue and go out chasing the dream.« Sheffield-konstnären Pete McKee har en utställning i närheten av the Crucible Theatre med snooker-motiv. Verket här heter »Future World Champion« och i en intervju i lokaltidningen pratar han om sin kärlek för sporten, hur han älskar tanken på att alla börjar på samma klart lysande gröna rektangel och att »the sky is the limit«. Det är sista dagen i Sheffield. Om en timme börjar det näst sista av finalpassen. Om John Higgins spelar bra kan han lyfta bucklan redan i eftermiddag, men jag tror att Shaun Murphy kommer att slå tillbaka och vi får se ett tätt finalpass även ikväll. Den romantik kring snooker jag som anglofil kände innan jag åkte hit har bara förstärkts under den här veckan. Jag har förstått att det mycket handlar om stolthet. På åttiotalet var snookern större än fotbollen, spelarna var superstars som tjänade miljoner och miljoner medan en okej forward i fotbollens högstaliga fortfarande var tvungen att jobba halvtid på stålverket. Det var en gyllene era. Sedan dess har mycket hänt. TV har gjort underverk för andra sporter medan det uppskruvade tempot och de snabba klippen inte alls passar snookerns långsamt utvecklande spänning. För den som bara zappar in i en snookermatch framstår det säkert som döden, men om man stannar på kanalen och förlikar sig med tanken på att inte byta på någon timme eller två kan det bli en kittlande thriller. Snooker är därför ambient. Snooker är ett Eluvium-album. De snookeranoraks som hänger här ser tillbaka på den gyllene eran med ett lite för stort mått av nostalgi men de står väldigt stolta i sin nördighet. De ser snookern som osmutsad, som en slags genuin bastion som står stark och ärlig i en tid när fotboll handlar om Ronaldos frisyr och snygga programledare. För mig är det befriande att vara i den här miljön, där företeelsen inte är en kuf-grej, där man inte behöver förklara varför man får rysningar av en perfekt spelad positionsstöt. Det är larvigt, men jag blev så glad när tjejen som tog min beställning i baren på hotellet där jag bor började diskutera finalen med mig utan att jag själv tagit upp ämnet. När ett så nischat ämne är en naturlig del av vardagskonversationen så är man inte nörd längre utan en del av något större. Och det väcker självklart frågan: Hur känns det? Är inte en av de kittlande egenskaperna att vara hooked på snooker i Sverige just att man får vara jävligt exklusiv med det? I en tid när alla kan allt om det mesta så måste man ju nischa in sig för att få ha något för sig själv. »Jävligt indie.« Men det känns bra. Trots allt. Det har varit en fantastisk vecka och jag har mött en del riktigt roliga människor, sådana som man gärna skissar fantasiporträtt av när man försöker föreställa sig hur något är men som man inte riktigt tror finns på riktigt. (Ungefär som när man gör reportage om techno i Tyskland.) Ikväll är det stor fest för spelare, VIPs och journalister. Om jag överlever den så flyger jag imorgon tillbaka till Stockholm. Efter det lovar jag att bloggen inte kommer grotta ner sig i ämnet på länge. Men om det är någon som är sugen på att spela så tycker jag du ska maila mig så kör vi. Jag är rätt kass, har bara 23 i högsta break, så du behöver ju inte precis vara bra för att det ska bli roligt spel. Kom ihåg... Anyone can pick up a cue and go out chasing the dream.

Det är 2009. Klockan är 04:00. Vi hade efter sponsorfester och snookerlounger hamnat i en hotellobby. Några bord bort satt Mark Allen och hans polare och krökade. En BBC-presentatör försökte plocka upp napp i en möhippa. Boxningsmatchen mellan Ricky Hatton och Manny Pacquiao ska snart börja. Alla är peppade på den. Alla utom jag för boxning är inte min grej. Betfred.com-mannen vill gå till casinot och titta på den. Vi andra orkar inte. En till runda. Matchen börjar snart. Folk blir rastlösa. Då dyker det upp en random dude med en radio. Det är 2009. Klockan är 04:30. Tio pers sitter kring ett litet bord i en slickt designad hotellbar och lyssnar på en radio med dålig mottagning. Old school. Snart är det dags att åka hem. Jag lovar att inte orda mer snooker här då. Titta in igen på onsdag så ska du se att allt är tillbaka till det gamla vanliga. (Slut på försök att stoppa besökstatistik i fritt fall.)

På presskonferensen med John Higgins nyss (som vann sin semifinal mot Mark Allen) ställde en kinesisk journalist frågan som kanske är den viktigaste hittills. Snooker är ju mega i Kina och från början var de ett 20-tal här men nu är de nere på några stycken (eftersom de kinesiska spelarna åkt ut). Journalist: Can you read other minds? Higgins: The opponents'? Journalist: Yes. Higgins: No, but I wish I could. Så himla bra. Snart börjar sista passet i den andra semifinalen mellan Shaun Murphy och Neil Robertson. Efter den ska jag fråga: Do you see dead people?

Okej, förra inlägget var väl jävligt omoget men kom igen, a boy must get carried away sometimes. Det är tredje dagen i Sheffield och jag har konstaterat att den som vinner VM ändå inte kommer bli älskad på riktigt. Mest påtagligt för mig hittills är hur annorlunda upplevelsen här är jämfört med att följa det hemifrån. Du vet hur det är när du har upptäckt en poplåt som då och där är den bästa i hela världen. Den talar rakt till dig och berättar sanningar för dig, du vill missionera den och spelar den för alla dina kompisar. Men ingen av dem förstår. De hör den i fel sammanhang, under fel omständigheter och bär inte på ditt känslokapital. Lite så är det att se snooker på plats jämfört med på TV. Det är helt andra intryck. Jag vet inte hur många timmar snooker jag sett på TV under de senaste fem åren. För många, antar jag. BBC har producerat snookersändningar i 40 år och är experter på kameravinklar, grafik och översikt. Själva företeelsen snooker har därför för mig blivit synonymt med BBCs TV-produktion. Deras vinklar och deras val av bild har blivit till mina vinklar och min bild av spelet. Jag har trott att det är så snooker ser ut. Jämför man exempelvis med fotboll, som jag sett både live och på TV sen jag var liten, så har jag en uppfattning om hur det ser ut på riktigt. TV-produktionen är bara ett sätt att förmedla den känslan in i vardagsrummet. Eftersom jag helt saknat referensramar för hur snooker ser ut på plats är det här en omvälvande erfarenhet. Det slog mig igår när jag i hotellbaren framåt natten såg ett sammandrag från gårdagens semifinalspass mellan Shaun Murphy och Neil Robertson. Det jag såg på TVn var väsenskilt från det jag upplevt i själva arenan. Stämningen, spänningen och dramat går inte förlorat på något sätt när man ser live. Tvärtom, Det blir förstärkt tack vara teaterns akustiska egenskaper där varje viskning blir ett skrik. Det är snarare så att det levande är den stora omställningen. Snooker har tidigare varit en isolerande sysselsättning för mig. När lamporna börjar släckas i husen och ingen är online så sitter man där själv och ser en defensiv match som tar långt in på småtimmarna att avgöras. Här är tvärtom snooker en social sysselsättning. Man ser matchen, lever med i reaktionerna med alla andra och sedan går man därifrån, tar en öl och snackar om matchen. Jag säger absolut inte att det ena är bättre än det andra. Bara väldigt annorlunda. Det bästa med pressplatserna är för övrigt att man får höra snacket mellan huvuddomaren och protokolldomaren i pauserna mellan framen. Jag vet inte om det är så att engelsk media underförstått inte tar upp det de säger och att de därför pratar fritt, men en del av det de pratar om är ju direkt olämpligt för en journalist att höra. Jag vill ju vara kompis med alla och är konflikträdd så jag skriver inget på det. Klapp-och-klang-journalistik. Synonymt med mig.