Ingenting får en film eller serie att braka så hårt i golvet och gå i tusen bitar som när man försöker göra fejkade dokusåpa-moment. Jag undrar om det ens är teoretiskt möjligt att genomföra? En skådespelare - jag minns inte vem - sa en gång att den absolut svåraste rollen man kan göra är att spela en dålig skådespelare. Kanske är detta problemet med fejkade dokusåpa-moment. Intervjusnuttarna inifrån bekännelserummet kräver antingen aningslösa (salongsberusade) Big Brother-deltagare eller exceptionellt lysande skådespelare för att få trovärdighet. En skriptad TV-produktion har inget av detta och därför så faller de platt. Jag såg fram emot Ronald D. Moores nya skapelse »Virtuality« med hopp om en bra, snygg sci-fi. Förra veckan sändes vad som var menat att bli pilotavsnittet men som efter att serien inte kommer att produceras istället sköts iväg som en långfilm. Jag såg den igår och blev uttråkad nästan direkt. Den har många problem. Historien utspelar sig på jordens första stjärnfarkost, »Phaeton«, som ska åka till närbeläget solsystem för att leta efter beboeliga planeter. För att besättningen ska överleva tristess och hemlängtan finns ett system för virtuell verklighet inbyggt på skeppet. Varje besättningsmedlem kan därför ta på sig ett par glasögon och fly den bistra verkligheten inne i stålskrovet med att åka och surfa i Australien, vara med i slag under amerikanska inbördeskriget eller ha virtuell sex med andra besättningsmedlemmar. Det låter som en uttjatad och trist plot men »Virtuality« faller faktiskt inte främst på klichéer. Tvärtom har faktiskt miljön ombord sin potential. Men... Det konsortium som har finansierat resan vill tjäna extra pengar och producerar därför en dokusåpa från resan, komplett med bekännelserum och scener det inte är meningen att vi ska se, filmade från takkameror. Vad det här skapar, förutom en orgie i skådespelare som försöker vara »naturliga« och misslyckas, är en riktig röra. »Virtuality« berättas i tre olika lager: • En nivå av historien utspelar sig i the really real world, med dramat på skeppet och problemen som besättningen står inför. • En nivå av historien är den polerade dokusåpa-versionen, producerad för dem som sitter på jorden och prenumererar på klippen. • En nivå av historien utspelar sig inne i skeppets virtuella verklighet, där något uppenbarligen inte stämmer eftersom besättningsmedlemmarnas programsimulationer börjar uppföra sig konstigt. Jag är helt för lager-på-lager-historier och meta-berättande. Absolut. Men problemet är att när alla dessa läggs ovanpå varandra - och där dokusåpa-delen dessutom faller eftersom det inte går att göra skriptad dito trovärdig - så faller allt. Jag förstår varför Fox inte går vidare och gör TV-serie av »Virtuality«. När ett manus vill göra tusen saker samtidigt så blir det till slut bara... ingenting.

Allt som kan gå att skriva om Tim Hecker borde vara skrivet vid det här laget. Jag har knackat alldeles för långa texter om honom ända sedan den där dagen för nästan exakt sex år sedan när jag kom in i en skivaffär i Amsterdam och hörde »Radio Amor« för första gången. Drabbades av »Radio Amor« kanske jag ska säga, för allt sedan dess har jag försökt att hitta anledningen till varför jag gillar, dyrkar och hänförs så av en man med en laptop. Jag har sugit på hans senaste släpp, vårens »An Imaginary Country«, i väntan på att jag skulle ha något vettigt att säga. För tidigare slutade det ju mest i långa, pretentiösa utläggningar. Oftast slutade det i associationer. Mina texter om Tim Heckers sprakigt ambienta ljudlandskap har handlat så gott som uteslutande om vilka bilder de framkallar, vilka minnen som dyker upp, vilka miljöer som den skulle passa perfekt som soundtrack till. Och avstånd. Texterna har handlat om avstånd. Och vidsträckthet. Och avlägsenhet. Och omätlig rymd. Men som jag skrev i en text efter hans förra album, »Harmony In Ultraviolet«:

"Detta är den bra ambientens gåva och förbannelse: Samtidigt som de här associationerna är ett kvitto på musikens kvalitet är det ju också en cue för såna som mig att falla tillbaka på naturromantik och tjatiga bilder om avstånd."

Helt enkelt: I brist på att kunna sätta fingret på vad det är som händer när jag lyssnar på Heckers makalösa trilogi med albumen »Radio Amor«, »Mirages« och »Harmony In Ultraviolet« faller jag tillbaka på drömsk association. Jag tror jag har knäckt det nu. Förra året promenerade jag regelbundet genom Bromma Industriområde. Jag var tvungen att gå igenom detta föga vackra ställe under min timslånga promenad från hemmet ut till studion där jag satt och pysslade med »Frauds«. Det är mycket betong. Och långa gator med verkstäder. Men förutom att Hell’s Angels bor där har stället en annan speciell egenskap: de märkliga sakerna som sticker upp ur marken. I början märker man dem inte. De är bara ytterligare industriella inslag bland korrugerade plåtstängsel och förfallande fasader. Men om man funderar lite så känns de fel. De stämmer inte. När vi plåtade omslagsbilderna till »Guidelines For An Emerging Century« och var nere i atombunkern i Sollentuna berättade mannen som tog oss ner en massa saker. Han beskrev Stockholm som en »schweizerost«, fylld av håligheter och dolda rum. Han berättade om skyddsrum och gångar och underjordiska anläggningar som vi inte hade en aning om. Efter det blev ögonen vana att se sådant som de tidigare hade ignorerat. Den stora plåtdörren in i berget med luftintaget ovanför. Oförklarliga ventilationsschakt ute i skogen. Banvallen där det aldrig går några tåg. Efter hans berättelser av vad som finns där under började jag se detaljer i stadsbilden i ett annat ljus. Jag såg tingen i Bromma varje dag när jag gick förbi, men glömde alltid bort att kolla upp dem när jag kom hem efter »Frauds«-pysslandet. Så småningom kom jag ihåg att googla och häpnades när jag hittade ett gäng fotografier från under marken. Med start på 30-talet började en militär provanläggning för flygteknik byggas där. Med stora vindtunnlar. Och helt, helt enorma utrymmen under markytan för forskning. Efter att ha sett fotografierna från denna märkliga plats har jag aldrig kunnat promenera genom det där området igen utan att tänka på det. Det här slog mig när jag lyssnade på Tim Heckers senaste album, »An Imaginary Country«. Först tyckte jag kanske inte att det var så speciellt. Mer sakralt än tidigare. Mer starkt ljus än gotiskt grottmörker. Men inte så himla speciellt. Bra, visst, men inte speciellt. Ju mer jag lyssnade på det så började däremot saker att hända. Efter ett tag var »An Imaginary Country« inte bara ännu ett i raden av Tim Hecker-album utan en självständig upplevelse. Att ge en passning till titeln och säga att det blev som en egen fantasivärld skulle vara rätt risigt så jag skippar det. Som med allt Hecker gör är »An Imaginary Country« en helhet som man måste låta sig sugas ner i. Ju mer tid man ägnar det, ju mer ger det tillbaka. Låter man sig bara nöjas med det som är självklart så ser man inte vad som finns där under. På ytan är knastrig ambientmusik egentligen bara knaster och distade harmonier. Spela ett album 20 sekunder och det är omöjligt att säga om det är bra eller dåligt. Lika intetsägande som förfallande verkstäder bakom plåtstängsel. Allt handlar, i ambient musik precis som i Bromma Industriområde, vad som finns där under. När man börjar skala av lager efter lager, vågar föreställa sig vad ytan döljer, så når man någon slags aha-upplevelse. I den fysiska världen tar den sig uttryck i att jag, när jag går genom industriområdet, känner mig skitnöjd med att jag till skillnad från gubben med hunden vet vilka bisarra rum som finns där nere. För mig är platsen inte längre bara öppna asfaltsytor och petroleumdoftande verkstäder. Jag går ju på taket till en helt annat universum, uppdrömd under krig och hemligstämpel. I den ambienta musikens värld tar aha-upplevelsen sig uttryck i att det som för en flyktig lyssnare bara är oväsen, knaster eller kakofoni börjar tilltala och inspirera mig på ett personligt plan som ger något helt annat än en treminuters poplåt (inte bättre eller sämre, bara något helt annat). Musiken bjuder på motstånd och utmaning och blir något man måste vara aktiv med för att det ska få betydelse. Det är en väsentlig skillnad på vad ögat möter och vad som verkligen finns där. I båda dessa världar. Jag har sugit på Tim Heckers senaste släpp i väntan på att jag skulle ha något vettigt att säga. För tidigare slutade det ju mest i pretentiösa utläggningar. Jag tror mig ha knäckt koden nu. Jag tror att jag fått reda på varför jag tilltalas så starkt av riktigt bra ambient musik. Önskan att lyfta på locket, att skala bort lager av yta och hitta vad som dols. Men jag tror ärligt talat att det inte spelade så stor roll. Det verkar ju som att det fortfarande är oundvikligt att hantera ämnet utan långa, pretentiösa utläggningar.

Följande text publicerades i söndagens Nerikes Allehanda. Om du är flitig läsare på bloggen kanske vissa av resonemangen går i repris. Med sista sidan läst lägger jag ifrån mig Jerker Virdborgs roman »Försvinnarna«. Det är en ljuvlig försommardag i juni 2009, jag har inte kunnat lyfta blicken från boksidorna på flera timmar och barn leker glatt nere på gården. Det låter som ett idylliskt litteraturögonblick men jag är förvirrad och vet inte i vilken ände jag ska börja nysta. Virdborg har tagit mig in i sin värld och jag känner att jag på många sätt inte är klar med boken bara för att jag har läst ut den. Problemet är att jag inte vet om jag ska läsa om den helt, analysera väl valda delar, om jag ska bära med mig frågetecknen eller om jag helt enkelt ska lägga ifrån mig den och ta en öl istället. Virdborg skrev en fantastisk roman, men såväl han som förlaget glömde bort att göra det som jag kommit att förvänta mig av dagens informationsdistributörer: de glömde bort att tagga den. Överförandet av information från den gamla analoga miljön till den nya digitala har bland annat inneburit ett genombrott på ett område som är extremt viktigt för människan: Att sortera grejer. Vi är alla våra egna Carl von Linnés och vill kategorisera, märka och etikettera, men tidigare har det stora problemet varit att en pryl bara kan höra till en kategori. Att digital information numera taggas och därmed kan sorteras in i inte bara en men hur många kategorier vi vill förändrar helt vad sortering är. När jag var liten hade vi tre separata avdelningar av fotoalbum. Ett för semesterbilder, ett för släkt och familj samt ett för bilder på mig. Där denna uppdelning på många sätt kan ses som naturlig och given innebär den vissa problem. Var skulle exempelvis ett fotografi av mig på sommarstranden med farmor och farfar sorteras? Idag skulle den bilden ha laddats upp på Flickr eller annat digitalt fotoalbum och taggas med samtliga av dessa tre kategorier. »Semester«. »Familj«. »Billy«. Dessutom kan man slänga in »sommar«, »strand«, »vatten«, »sand«, »himmel«, »sol« och »prickiga badbyxor« så att en annan användare som bara är intresserad av, säg, prickiga badbyxor kan hitta bilden utan att behöva bry sig om vilket av de tre fotoalbumen som bilden godtyckligt hamnat i. Hur jag sorterar mina fotografier är av trivial betydelse för den stora världen, men samma problematik förekommer överallt där någon har försökt att kategorisera information. Den amerikanske författaren Franklin Foer använder i sin bok »Fotboll förklarar världen: en (osannolik) teori om globaliseringen« den internationella fotbollen för betrakta och beskriva olika politiska och ekonomiska ideer om det globala samhället. Ponera att du glad i hågen traskar in på ett svenskt bibliotek och använder SAB-systemet som det klassificerar sina böcker med för att hitta den i hyllorna. Letar du under »Rbbaa« som är koden för fotbollsböcker? Eller kanske »Oc« där litteratur om statskunskap och politik står? Eller sticker du ut hakan och tittar under »Qaa« som är för ekonomisk teori? Foer kan argumenteras passa in under samtliga dessa men hyllutrymmet är begränsat och det är inte troligt att biblioteket har flera exemplar under olika kategorier. I en digital databas, däremot, skulle boken kunna taggas för att hittas i alla dessa kategorier. Dessutom kunde den taggas med »amerikansk författare«, »AC Milan«, »huliganism« och andra mer exakta beskrivningar. Den som därefter söker litteratur om huliganism hittar då inte bara redogörelser för holmgångar i en gränd i östra London 1985 men också Foers socialpolitiska analys kring stammentalitet. Den ökning av producerad information, från privata festfotografier till doktorsavhandlingar, som skett under de senaste årtiondena har skapat ett behov av att så precist som möjligt beskriva innehållet. Vi gör det hela tiden med bloggpostningar, fotografier och andra digitala brödsmulor vi lämnar efter oss på internet. Vi gör det för att vi ser behovet: om jag inte taggar mitt fotografi så kommer det aldrig att hittas av någon annan. En sfär som däremot helt ignorerat efterfrågan av ökad tydlighet och innehållsförteckning är de stora kulturdistributörerna som förblir diffusa. Trots att även mängden utgiven litteratur och musik också har ökat hänger förlag och skivbolag kvar vid gamla paraplyklassifikationer som »deckare« eller »rock/pop«, vilka fått ungefär lika stor relevans som bibliotekens SAB-system. Inte bara distributörerna men också producenterna är motvilliga. Under tio år som musikjournalist har jag inte träffat en enda artist som vill ta med tång i begrepp som genres, referenser eller jämförelser. De vill alla »låta musiken stå för själv« och självklart förstår jag vad de menar. Ingen vill etikettera sitt eget verk. Ingen vill måla in sig i ett hörn och exkludera dem som står på andra sidan tröskeln. Problemet är bara att mängden av information börjar kräva det för att det över huvud taget ska vara möjligt för oss konsumenter att sovra och välja i vår kultur. Och det är där vi kommer tillbaka till ögonblicket på balkongen när jag når slutet av »Försvinnarna«. Författaren Jerker Virdborg tar i den med mig ner i bergsrummen under trottoarerna i Stockholm, han tar mig till de förbjudna platserna som jag personen lekte i under uppväxten utanför Göteborg, han irrar både i rum och tid i önskan att hitta en gammal vän som spårlöst har försvunnit. Kasten är snabba, gränsen för vad som är verkligt och inbillning, minne och nutid, är hela tiden suddig. Det finns många mysterier som på många sätt är större än det övergripande mysteriet med vad som hänt hans vän. Om det varit en bok av Edgar Allen Poe så skulle jag ha gått ut, kokat en kopp kaffe och sedan börjat om från början, lagt större vikt vid detaljerna och försökt formulera en egen idé om vad som pågår mellan pärmarna. Jag erkänner utan omsvep att det rimliga kanske skulle vara att göra det även nu eftersom det är det litteratur ska göra: utmana läsarens uppfattning. Problemet är att jag inte vet om det är värt det. I det utbud av litteratur, film och musik som idag är tillgängligt för alla några minuter bort har jag vant mig vid en innehållsdeklaration. Exempelvis kommunicerar TV serier som »Lost« och »Fringe« tydligt ut att de innehåller mer än vad ögat möter. De säger »titta på detaljerna, titta lite extra, du kommer ha behållning av det«, medan en serie som »C.S.I.« är tydlig med att den är 43 minuters underhållning och sen är det slut. Jag som tittare vet därmed vad jag har att vänta och kan hantera det jag ser rätt. Inom litteraturen är förlag inom specialgenres duktiga på att göra detta. I den stora kategorin »science fiction« (lika precis som begreppet »deckare«) har förlagen lärt sig att de tjänar på om att vara tydliga med om en bok handlar om filosofisk och vetenskaplig teori förklädd till en berättande handling eller om det är lättsmält intergalaktisk pang-pang. Den klassiska skönlitteraturen har däremot hamnat i etiketteringsskugga där jag som läsare inte får några ledtrådar alls till hur jag ska förhålla mig till verket. Visserligen ska litteratur och konst ur det rent spirituella perspektivet inte behöva ha en instruktionsbok. I en perfekt värld står den för sig själv, drabbar betraktaren som upplever den och får olika betydelser för olika uttolkare. Men i en perfekt värld så skulle man inte behöva marknadsföra kultur eftersom det bara skulle vara att släppa tillräckligt bra innehåll så skulle det hitta sina lyssnare/läsare/tittare på egen hand. Det som gör detta ideala synsätt omöjligt i dagens värld är den förkrossande volymen av information som finns tillgänglig. Varför ska jag ta upp en bok där jag inte vet vilken utmaning jag får? Det är bekvämt för författare och förlag att inte tagga sina verk eftersom de då är öppna för tolkning, för att överraska och för att många som inte gillar verket köper det som grisen i säcken. Men det leder oundvikligen in i en situation med mig på balkongen och Jerker Virdborgs »Försvinnarna« precis utläst. Vad ska jag göra med den? Ska jag läsa om den och försöka utröna vad det är som linjärt händer mellan hans fragment av barndomssomrar och våt betong? Eller finns där ingen linjär historia? Kanske är det meningen att jag ska betrakta romanen som konst och bara ta in de olika nedslagen i olika känslor och platser för att finna något om mig själv? Möjligen ska hela handlingen betraktas som en metafor. Jag är öppen för alla dessa möjligheter. Ingen av dem gör det till en bättre eller sämre bok. Tack, det var en fantastisk läsupplevelse men jag har inte tid att vänta innan jag går vidare till nästa. Jag lägger i från mig boken och dröjer med att ta beslutet. Istället går jag för att laga lite mat. Öppnar en kall Oppigårds. Stereon i köket spelar The Housemartins klassiska »London 0 - Hull 4«. Med den här texten i åtanke går jag in på Amazon och tittar på hur den är taggad. Inte alls. Jag skriver in »pop«, »Christian«, »marxist«, »sunny«, »summer«, »hope« och klickar på spara. Kanske kan det få någon som letar efter religiös eller politisk musik att hitta ett album de inte vet om att de kommer att älska. Om du vill förkovra dig i ämnet och läsa smartare teorier än vad som ges här rekommenderas David Weinbergers »Everything Is Miscellaneous: The Power of the New Digital Disorder«.

Youtube-filmer, Twitter-meddelanden och bloggar. Protesterna och övergreppen i Iran syns bara på nätet. Annan media måste visa vad som händer online i brist på eget material. Med hjälp av engagerade personer utomlands knackas små hål i den censurmur som regimen försöker bygga (censur som är möjlig med hjälp av Siemens och Nokia och kanske Ericsson). Glimtar av det som sker där innanför kan läcka ut. Jag satt hemma i mitt safe european home och följde händelserna intensivt i lördags. Polisens våld började hetta till. Och samtidigt som jag kände mig djupt skakad inför det som utspelade sig så kunde jag inte hjälpa att också känna mig lite... smutsig.

Many people Wounded At Haft Hooz SQ, No Clinic Is Open! #iranelection #gr88

URGENT!! Liquid dropped from helicopters is burning skin. Use Caution. Liquid is Gas, Water, Chem solution. #iranelection

DO NOT WASH IT WITH SOAP AND WATER THE CHEMICAL HAS AN ALKALI BASE.SOAP& WATER MAKES IT WORSE. wash w/ lemon juice or vinegar. #iranelection

Små pusselbitar lägger en fruktansvärd helhetsbild. Husmorstips för attackerade demonstranter. Jag får SMS från en bekant som suttit inne hela midsommarhelgen och knackat de där små hålen i censurmuren. »Jag ser iranier på internet igen. Det är stort.« Jag skäms lite för att jag inte kan göra annat än att betrakta. Det finns en djupt störande aspekt av att följa de protesterandes samordning över Twitter och ögonblicksbilderna på Youtube. Å ena sidan borde man inte behöva känna så, för att bli sedda (och för att få våldet mot dem sett) är ju precis det som demonstranterna vill. Att jag skriver det här inlägget och kanske åskådliggör för någon som inte förstått omfattningen är ju en del av deras syfte med rapporteringen. Men jag gillar ändå inte mitt eget förhållande till det. När helikoptrarna sveper in över demonstranterna, när säkerhetspolisen går loss med batongerna och när människor kastas misshandlade i smutsiga celler så sker det inte i 1920x1080 full-HD. Det sker i skakiga mobiltelefonfilmer och oklippta, oredigerade 25-sekunderssnuttar. Människorna blir skådespelare mot en fond av eld och kravallpolis. Det blir en spektakulär närhet. De skrivna rapporterna kommer inte i krönikeform från någon korrespondent som kan ge en »helhetsbild« utan i små, personliga 140-teckensfragment med läskigt kalla fakta. Visst, ett sådant kan vara långt mycket mer uttömmande än reporterns helsida, men tillsammans med filmklippen leder twittrandet till en oundviklighet: Vi får inte hela bilden. Människan älskar att inte få hela bilden, att tvingas pussla med fragment för att försöka tyda mönster. Istället för att känna empati blir följandet av händelserna i Iran en jakt på nya pusselbitar. Det finns många populärkulturella exempel som blev framgångsrika med samma sorts narrativ. »Lost«, »Blair Witch Project«, allt av David Lynch, »Da Vinci-koden«, »Cloverfield«... Alla dessa handlar för betraktaren att ta små ledtrådar och knyta samman till en helhet. Och jag kommer på mig själv att undra: När slutar jag bry mig om vad som faktiskt händer och istället börjar följa fragmentflödet för att tillfredsställa mitt eget behov av att sätta samman klossar. Naturligtvis är tesen här inte att medborgarrapporteringen på något sätt skulle vara av ondo. Den senaste veckan har varit helt unik på det området och det blir hädanefter svårt för folk att med disträ ton påstå att Twitter är onödigt. Jag är full av beundran varje gång människorna på internet spänner musklerna och visar hur det kan se ut. Problemet är inte rapporteringen utan hur vi som tar del av den hanterar situationen. Hade jag suttit här proppmätt och följt händelserna med samma intensitet, samma aktiva letande efter nyheter om det var filmat i full-HD, live på CNN och med obegränsad bevakning från journalister? Jag är rädd att det ganska snabbt hade drunknat in i nyhetsskvalet. Bristen av information gör att den information som finns blir mer värdefull. Och tar jag då del av den för att jag är intresserad och bryr mig om människorna eller för att det tilltalar samma instinkt som gör att man gillar ett litterärt mordmysterium? Jag vill tro och hoppas att det är förstnämnda. Men det är svårt att se gränsen och nyttigt att ifrågasätta sig själv.

Okej, nu har »folket« talat och jag har egentligen bara en fundering: Hur kan tio personer som hänger här välja den tredje linjen och gå emot undergångstemat? Allvarligt talat: Om era röster var seriöst kastade så är det såklart väldigt smickrande att ni tror att det skulle komma något bra ur en sådan övning. Men det är väl inte helt höga odds på att många av ja-rösterna kom bara för att ni vill höra mig göra bort mig. Nåja, nu har förväntningarna piskats upp och världen håller andan för att se vart det här bär hän. Jag kommer väl inte undan utan att göra ett försök antar jag. Ska försöka hålla Pietro Maglios bevingade ord i minnet. »Det spelar ingen roll vad man gör, folk blir jätteglada bara över att man gör.« Fortsättning följer...

Idag läste jag på Twitter att Annika Marklund från och med fredag är kolumnist i Aftonbladet. Genast kom jag att tänka på en klassisk krönika (klassisk, i min värld) hon skrev 2006 för Ondskan (även postad här). Den skrevs efter gratisfestivalen »Haute Culture« i Norrköping och i krönikan diskuterade hon Nicolas Makelberges estetik och omoral med tanke på de osedliga filmprojektionerna han haft bakom sig under spelningen där. Ett nyckelutdrag:

"Johan Tuvesson, ena halvan av electrohouseduon Nicolas Makelberge, står på en mörk scen i Norrköping och framför låtar från relativt nysläppta fullängdaren "Dying in Africa". Bakom honom dansar en vacker kinesisk flicka av sig plagg efter plagg framför birollskungen William H Macy. Strippshowen projiceras stort på väggen och dess sken låter Johans ansikte vila i motljus, förvandlar honom till en silhuett med rödskimrande gloria. Jag sneglar roat besvärat mot barnfamiljerna till vänster om mig i publiken medan strippan för in handen under trosorna och Johans silhuett dansar långsamt till de inledande tonerna av "So Young"."

Annika sneglade på barnfamiljerna. Johan dansade långsamt till "So Young". Jag kallsvettades, hjärtat rusade och jag undrade vad fan jag hade ställt till med. »Haute Culture« var en del av Norrköpings kulturnatt. Gratis inträde, öppet hus och folk av alla sorter och åldrar gled igenom lokalerna. Evenemanget hade (som alltid) en väldigt trevlig line-up och jag var glad över att få spela där som Mr.Suitcase eftersom det var så gott sällskap. I en minibuss från Stockholm åkte så jag, Johan Tuvesson, Andreas Tilliander och the usual suspects ner för att frossa i elektronisk musik, pilsner och gemytlig stämning. Det fanns två scener, en för ambient och en för pop. Allt var bra rakt igenom, förutom att publiken kanske inte riktigt var på plats som den borde. Jag spelade näst sist på pop-scenen och hade i sedvanlig ordning kört lite videoprojektioner. Eftersom det var dåligt med folk och det riktiga draget inte ville infinna sig frågade Johan, som spelade efter mig, om jag inte kunde låta datorn stå kvar och dra på någon film som kunde rulla medan han körde. Snabbt bläddrade jag igenom videokatalogen och ögonen föll direkt på långfilmen »Edmond« som jag sett de första tio minuterna på dagen innan. Huvudkaraktären i den får av en spådam beskedet att han kommer att dö och beger sig ut i de smutsiga kvarteren i någon slags destruktiv eskapism. Han tjafsar med knarklangare, går på sjabbiga hak, pratar med prostituerade och bara driver runt i förödelsen. Jag drog den här sammanfattningen. »Kör på det«, sa Johan. Jag startade filmen. Konserten började. Nå, hade jag druckit ett par pilsner färre eller åtminstone hade haft någon sorts tanke på konsekvens så hade jag ju kunnat försöka komma ihåg att jag faktiskt bara sett de första tio minuterna och inte hade en aning om vad som hände efter det. Inledningen funkade bra. Edmond drev omkring och blev misshandlad och nedslagen och såg deprimerad ut och det var den sortens dekadens som går bra ihop med Nicolas Makelberges pop. Men sen... Sen stod den kinesiska flickan där med handen innanför trosorna. Och Annika sneglade på barnfamiljerna. Och Johan dansade mot den projicerade strippan. Och jag började svettas, hjärtat rusade. »Snälla, snälla, inte all the way...« Det gick okej. En och annan sjuåring i lokalen fick kanske några frågor att ställa till mamma och pappa, men det gick inte helt åt helvete. Precis när, så att säga, det verkligt intima skulle börja fick Edmond kalla fötter och försvann springande ut på de regniga gatorna. Jag var blott en vågad regissörs våta fantasi bort från att ha projicerat smutsporr över små barn på en Makelberge-spelning.

Länge var jag lite småsur över den klassiska uppdelningen mellan »Kultur« och »Nöje« i dagstidningarna och för att popmusik, oavsett hur djupa diskussioner den än inbjöd till, alltid var hänvisad till »Nöje«. Strax bredvid artikeln om Posh Spices nya skor. (Se även »Polarpriset«.) Jag har diskuterat det där många gånger, om man kan vara en kulturjournalist när man skriver om… säg… Glasvegas. Eller om man bara hör hemma under »Nöje«. Vad jag hela tiden missade, eftersom jag bara såg det från mitt perspektiv, var att det finns en väsensskillnad mellan de som är »kulturskribenter« i ordets normala bemärkelse och de som är det i någon slags okonventionell mening. Det här sättet att radikalt se annorlunda på världen gör att de tu aldrig kan dela plats, och jag förstod det först när jag i helgen läste en krönika av Dan Jönsson i Dagens Nyheter. I krönikan pratar han om sin egen syn på sambandet mellan kvalitet och beständighet, bland annat genom att göra följande reflektion:

"När jag som kritiker bedömer kvaliteten hos ett konstnärligt arbete frågar jag mig alltså inte främst: Är detta kul? Känns detta aktuellt? Utan: Kommer detta att betyda något om femtio år? Om fem? Om några veckor?"

Allt blir ju plötsligt så uppenbart. För mig är det här en vattendelare lika tydlig som en milslång pir i ebb. Och jag vill markera på en gång att den inte nödvändigtvis delar mellan bra och dåligt, bara mellan olika och olika. Popmusik ska vara flyktig. Den ska komma lika hastigt som en oväntad vårförälskelse, drabba en så svårt att man inte kan tänka på något annat i ett par månader och sedan försvinna som en bra historia, en förnimmelse om en period som berörde en starkt, medan man själv går vidare. Popmusik ska göra det. Film likaså. Och litteratur. TV-serier behöver jag väl inte ens nämna. Du anar en viss skillnad i förhållandesätt till kulturen här va? Från varje period av mitt liv finns ett par artister, ett par album, som jag fortfarande lyssnar mycket på, som fortfarande håller bättre än de någonsin gjort. Resten har varit tillfälliga som främlingarna man möter i natten. Ibland är det de oväntade som hänger kvar medan saker man kunde ta gift för då känns obetydliga nu. Ibland är det ingenting som håller till eftertiden. Tänk på all trip-hop 1996. Eller all 2-step 1999. Eller all electroclash 2001. Eller varför inte den upphackade Kitsuné-grejen 2006. Helt fantastiskt, alltihop - och väldigt kortlivat, vilket jag tycker talar till dess fördel. Jag skulle inte för mitt liv vilja ha några av de grejerna ogjorda, men det är inte så att jag sitter och blir sugen på Lambs »Cotton Wool« eller Tigas »Sunglasses At Night« idag, 2009. Kort hållbarhet är popmusikens själ. När jag ska provocera traditionalister brukar jag använda »tidlöst« som skällsord för det gör dem alltid arga. De klassar Bob Dylan och Nico som tidlösa - med all rätt, kan väl erkännas nu när jag inte är på provokationshumör - och tycker att min positiva syn på glöden som flammar upp, brinner intensivt och dör ut som något ointressant. Men jag brukar vidhålla det och i den efterföljande diskussionen säga att många band inte hade varit ett dugg intressanta om de varit tidlösa. För popmusik, hur smart den än är, handlar lika mycket om frisyrer och kläder som om verket. I många fall kanske till och med mer om det förstnämnda. Snygga människor gör snygg musik bättre. Om själva musiken är djup, tål att utvecklas, överlever att få ett intellektuellt resonemang applicerat på sig och utstår en analys spelar i det fallet inget roll. Själva dess förgänglighet gör att den blir diskvalificerad för den vanliga kulturdebatten. Jag hade inte tänkt på det sättet förut förrän jag läste Dan Jönssons krönika. Men nu är det ganska uppenbart. I boken »Words And Music« tar Paul Morley tag i Kylie Minogues »Can’t Get You Out of My Head« och utvecklar den för att skriva… Ja, jag vet inte vad det är han skriver egentligen, men han fyller ett par hundra sidor med Kylie som huvudperson baserat på den enkla pophiten. Med Jönssons infallsvinkel, där beständigheten alltid är en aspekt av kvalitetsbedömningen, kan den boken omöjligt vara relevant eftersom utgångspunkten är en topp-10-hit som redan är glömd. Jag har som sagt musik från alla möjliga perioder i mitt liv som är beständig, som överlever och får nya betydelser för varje år som går. Men håller jag den musiken högre än andra verk som var samtida med den men som jag inte lyssnat på sedan dess? Nej. Jag lyssnar fortfarande på Beth Ortons »Central Reservation« men kommer inte ens ihåg hur Metalheadz-tolvorna lät. Däremot så skulle jag aldrig avfärdas de sistnämndas plats i den tiden eftersom de var en del av en helhet. Min subjektiva helhet. Och det är därför som popmusik inte får plats på kultursidorna. Skillnaden mellan kick och kanon. Skillnaden mellan nu och alltid. Den grundläggande skillnaden i bedömningen av kvalitet. Det känns bra att ha fått det utrett.