Även (fin)kulturen måste börja tagga sig

Följande text publicerades i söndagens Nerikes Allehanda. Om du är flitig läsare på bloggen kanske vissa av resonemangen går i repris. Med sista sidan läst lägger jag ifrån mig Jerker Virdborgs roman »Försvinnarna«. Det är en ljuvlig försommardag i juni 2009, jag har inte kunnat lyfta blicken från boksidorna på flera timmar och barn leker glatt nere på gården. Det låter som ett idylliskt litteraturögonblick men jag är förvirrad och vet inte i vilken ände jag ska börja nysta. Virdborg har tagit mig in i sin värld och jag känner att jag på många sätt inte är klar med boken bara för att jag har läst ut den. Problemet är att jag inte vet om jag ska läsa om den helt, analysera väl valda delar, om jag ska bära med mig frågetecknen eller om jag helt enkelt ska lägga ifrån mig den och ta en öl istället. Virdborg skrev en fantastisk roman, men såväl han som förlaget glömde bort att göra det som jag kommit att förvänta mig av dagens informationsdistributörer: de glömde bort att tagga den. Överförandet av information från den gamla analoga miljön till den nya digitala har bland annat inneburit ett genombrott på ett område som är extremt viktigt för människan: Att sortera grejer. Vi är alla våra egna Carl von Linnés och vill kategorisera, märka och etikettera, men tidigare har det stora problemet varit att en pryl bara kan höra till en kategori. Att digital information numera taggas och därmed kan sorteras in i inte bara en men hur många kategorier vi vill förändrar helt vad sortering är. När jag var liten hade vi tre separata avdelningar av fotoalbum. Ett för semesterbilder, ett för släkt och familj samt ett för bilder på mig. Där denna uppdelning på många sätt kan ses som naturlig och given innebär den vissa problem. Var skulle exempelvis ett fotografi av mig på sommarstranden med farmor och farfar sorteras? Idag skulle den bilden ha laddats upp på Flickr eller annat digitalt fotoalbum och taggas med samtliga av dessa tre kategorier. »Semester«. »Familj«. »Billy«. Dessutom kan man slänga in »sommar«, »strand«, »vatten«, »sand«, »himmel«, »sol« och »prickiga badbyxor« så att en annan användare som bara är intresserad av, säg, prickiga badbyxor kan hitta bilden utan att behöva bry sig om vilket av de tre fotoalbumen som bilden godtyckligt hamnat i. Hur jag sorterar mina fotografier är av trivial betydelse för den stora världen, men samma problematik förekommer överallt där någon har försökt att kategorisera information. Den amerikanske författaren Franklin Foer använder i sin bok »Fotboll förklarar världen: en (osannolik) teori om globaliseringen« den internationella fotbollen för betrakta och beskriva olika politiska och ekonomiska ideer om det globala samhället. Ponera att du glad i hågen traskar in på ett svenskt bibliotek och använder SAB-systemet som det klassificerar sina böcker med för att hitta den i hyllorna. Letar du under »Rbbaa« som är koden för fotbollsböcker? Eller kanske »Oc« där litteratur om statskunskap och politik står? Eller sticker du ut hakan och tittar under »Qaa« som är för ekonomisk teori? Foer kan argumenteras passa in under samtliga dessa men hyllutrymmet är begränsat och det är inte troligt att biblioteket har flera exemplar under olika kategorier. I en digital databas, däremot, skulle boken kunna taggas för att hittas i alla dessa kategorier. Dessutom kunde den taggas med »amerikansk författare«, »AC Milan«, »huliganism« och andra mer exakta beskrivningar. Den som därefter söker litteratur om huliganism hittar då inte bara redogörelser för holmgångar i en gränd i östra London 1985 men också Foers socialpolitiska analys kring stammentalitet. Den ökning av producerad information, från privata festfotografier till doktorsavhandlingar, som skett under de senaste årtiondena har skapat ett behov av att så precist som möjligt beskriva innehållet. Vi gör det hela tiden med bloggpostningar, fotografier och andra digitala brödsmulor vi lämnar efter oss på internet. Vi gör det för att vi ser behovet: om jag inte taggar mitt fotografi så kommer det aldrig att hittas av någon annan. En sfär som däremot helt ignorerat efterfrågan av ökad tydlighet och innehållsförteckning är de stora kulturdistributörerna som förblir diffusa. Trots att även mängden utgiven litteratur och musik också har ökat hänger förlag och skivbolag kvar vid gamla paraplyklassifikationer som »deckare« eller »rock/pop«, vilka fått ungefär lika stor relevans som bibliotekens SAB-system. Inte bara distributörerna men också producenterna är motvilliga. Under tio år som musikjournalist har jag inte träffat en enda artist som vill ta med tång i begrepp som genres, referenser eller jämförelser. De vill alla »låta musiken stå för själv« och självklart förstår jag vad de menar. Ingen vill etikettera sitt eget verk. Ingen vill måla in sig i ett hörn och exkludera dem som står på andra sidan tröskeln. Problemet är bara att mängden av information börjar kräva det för att det över huvud taget ska vara möjligt för oss konsumenter att sovra och välja i vår kultur. Och det är där vi kommer tillbaka till ögonblicket på balkongen när jag når slutet av »Försvinnarna«. Författaren Jerker Virdborg tar i den med mig ner i bergsrummen under trottoarerna i Stockholm, han tar mig till de förbjudna platserna som jag personen lekte i under uppväxten utanför Göteborg, han irrar både i rum och tid i önskan att hitta en gammal vän som spårlöst har försvunnit. Kasten är snabba, gränsen för vad som är verkligt och inbillning, minne och nutid, är hela tiden suddig. Det finns många mysterier som på många sätt är större än det övergripande mysteriet med vad som hänt hans vän. Om det varit en bok av Edgar Allen Poe så skulle jag ha gått ut, kokat en kopp kaffe och sedan börjat om från början, lagt större vikt vid detaljerna och försökt formulera en egen idé om vad som pågår mellan pärmarna. Jag erkänner utan omsvep att det rimliga kanske skulle vara att göra det även nu eftersom det är det litteratur ska göra: utmana läsarens uppfattning. Problemet är att jag inte vet om det är värt det. I det utbud av litteratur, film och musik som idag är tillgängligt för alla några minuter bort har jag vant mig vid en innehållsdeklaration. Exempelvis kommunicerar TV serier som »Lost« och »Fringe« tydligt ut att de innehåller mer än vad ögat möter. De säger »titta på detaljerna, titta lite extra, du kommer ha behållning av det«, medan en serie som »C.S.I.« är tydlig med att den är 43 minuters underhållning och sen är det slut. Jag som tittare vet därmed vad jag har att vänta och kan hantera det jag ser rätt. Inom litteraturen är förlag inom specialgenres duktiga på att göra detta. I den stora kategorin »science fiction« (lika precis som begreppet »deckare«) har förlagen lärt sig att de tjänar på om att vara tydliga med om en bok handlar om filosofisk och vetenskaplig teori förklädd till en berättande handling eller om det är lättsmält intergalaktisk pang-pang. Den klassiska skönlitteraturen har däremot hamnat i etiketteringsskugga där jag som läsare inte får några ledtrådar alls till hur jag ska förhålla mig till verket. Visserligen ska litteratur och konst ur det rent spirituella perspektivet inte behöva ha en instruktionsbok. I en perfekt värld står den för sig själv, drabbar betraktaren som upplever den och får olika betydelser för olika uttolkare. Men i en perfekt värld så skulle man inte behöva marknadsföra kultur eftersom det bara skulle vara att släppa tillräckligt bra innehåll så skulle det hitta sina lyssnare/läsare/tittare på egen hand. Det som gör detta ideala synsätt omöjligt i dagens värld är den förkrossande volymen av information som finns tillgänglig. Varför ska jag ta upp en bok där jag inte vet vilken utmaning jag får? Det är bekvämt för författare och förlag att inte tagga sina verk eftersom de då är öppna för tolkning, för att överraska och för att många som inte gillar verket köper det som grisen i säcken. Men det leder oundvikligen in i en situation med mig på balkongen och Jerker Virdborgs »Försvinnarna« precis utläst. Vad ska jag göra med den? Ska jag läsa om den och försöka utröna vad det är som linjärt händer mellan hans fragment av barndomssomrar och våt betong? Eller finns där ingen linjär historia? Kanske är det meningen att jag ska betrakta romanen som konst och bara ta in de olika nedslagen i olika känslor och platser för att finna något om mig själv? Möjligen ska hela handlingen betraktas som en metafor. Jag är öppen för alla dessa möjligheter. Ingen av dem gör det till en bättre eller sämre bok. Tack, det var en fantastisk läsupplevelse men jag har inte tid att vänta innan jag går vidare till nästa. Jag lägger i från mig boken och dröjer med att ta beslutet. Istället går jag för att laga lite mat. Öppnar en kall Oppigårds. Stereon i köket spelar The Housemartins klassiska »London 0 - Hull 4«. Med den här texten i åtanke går jag in på Amazon och tittar på hur den är taggad. Inte alls. Jag skriver in »pop«, »Christian«, »marxist«, »sunny«, »summer«, »hope« och klickar på spara. Kanske kan det få någon som letar efter religiös eller politisk musik att hitta ett album de inte vet om att de kommer att älska. Om du vill förkovra dig i ämnet och läsa smartare teorier än vad som ges här rekommenderas David Weinbergers »Everything Is Miscellaneous: The Power of the New Digital Disorder«.