Såhär: Jag pratar kanske om någon slags tagg-utopi där taggandet inte missbrukas för att dra uppmärksamhet till sig, och där mer eller mindre allt faktiskt är taggat med kloka, genomtänkta saker. Det är en utopi, för inte ens i ett slutet system som den här bloggen funkar taggandet särskilt bra. Jag kan skriva ett inlägg som jag tycker är klockrent ska taggas med en term och räknar då iskallt med att ett gammalt inlägg ska komma upp som relaterat inlägg. Men när det inte gör det så går jag tillbaka till det gamla inlägget och tittar och inser att det var taggat med 5-6 närliggande ord men inte just det som jag tänkte på.

Så visst, jag ger dig rätt i stora delar.

Men: Går man in exempelvis på Flickr och söker på “blue”, “grass” eller “bluegrass” så får man faktiskt bilder som är de man vill ha. Där har det först taggats och sen sorterats på relevans enligt någon algoritm, antar jag. För rimligtvis finns det skräp även inom dessa taggar.

Det jag är ute efter är väl lite såhär…

Om man tänker filmer… Alistair MacLeans “Örnnästet”, John Carpenters “The Thing” och Coens “Fargo” har ett antal saker gemensamt. Vinter. Snö. Kyla. Bisterhet. Spänning. I traditionella världen sorteras de väl under typ Äventyr, Skräck och Drama respektive (möjligtvis Action för alla, men det är ju en inte helt liten genre). Om jag vill ha filmer där det är bister snö och kyla så borde det inte vara ogörbart.

Ännu mer relevant blir den diskussionen när det gäller “finkultur”. För den vägrar ju låta sig sorteras in i subgenres som den rena nöjeskulturen. Klas Östergrens “Gentlemen” har många gemensamma nämnare med en konspirationsthriller, varesig Östergren vill det eller inte. I min taggningsutopi (hur den nu ser ut) vågar även den sortens romaner etikettera sig som något mer än “skönlitteratur”.

Klart överlägset för större databaser av text, som i generell mening även själva Internet kan kallas, är ren sökning – fritextsökning. Eller i vissa fall någon form av automatisk ”taggning”, vilket brukar kallas autoklassificering.

För någorlunda bred kultur, såväl fin- som ful-, finns det ju faktiskt ett väletablerat och välfungerande system för ”taggning” av homogena agenter, nämligen recensioner. Med någorlunda kännedom om en eller en grupp av recensenter kan man hitta vad man söker. Det är ett långt mycket pålitligare system än att låta upphovsmän och förlag tagga i egen sak. Även med ”användarrecensioner” som på Amazon fungerar, eftersom man av tonen och referenserna i texterna ganska väl kan avgöra deras relevans för en själv. Detsamma kan inte sägas om taggarna.

sanda: Tack! Tror jag.