Den skriptade dokusåpan kan aldrig bli bra

Ingenting får en film eller serie att braka så hårt i golvet och gå i tusen bitar som när man försöker göra fejkade dokusåpa-moment. Jag undrar om det ens är teoretiskt möjligt att genomföra? En skådespelare - jag minns inte vem - sa en gång att den absolut svåraste rollen man kan göra är att spela en dålig skådespelare. Kanske är detta problemet med fejkade dokusåpa-moment. Intervjusnuttarna inifrån bekännelserummet kräver antingen aningslösa (salongsberusade) Big Brother-deltagare eller exceptionellt lysande skådespelare för att få trovärdighet. En skriptad TV-produktion har inget av detta och därför så faller de platt. Jag såg fram emot Ronald D. Moores nya skapelse »Virtuality« med hopp om en bra, snygg sci-fi. Förra veckan sändes vad som var menat att bli pilotavsnittet men som efter att serien inte kommer att produceras istället sköts iväg som en långfilm. Jag såg den igår och blev uttråkad nästan direkt. Den har många problem. Historien utspelar sig på jordens första stjärnfarkost, »Phaeton«, som ska åka till närbeläget solsystem för att leta efter beboeliga planeter. För att besättningen ska överleva tristess och hemlängtan finns ett system för virtuell verklighet inbyggt på skeppet. Varje besättningsmedlem kan därför ta på sig ett par glasögon och fly den bistra verkligheten inne i stålskrovet med att åka och surfa i Australien, vara med i slag under amerikanska inbördeskriget eller ha virtuell sex med andra besättningsmedlemmar. Det låter som en uttjatad och trist plot men »Virtuality« faller faktiskt inte främst på klichéer. Tvärtom har faktiskt miljön ombord sin potential. Men... Det konsortium som har finansierat resan vill tjäna extra pengar och producerar därför en dokusåpa från resan, komplett med bekännelserum och scener det inte är meningen att vi ska se, filmade från takkameror. Vad det här skapar, förutom en orgie i skådespelare som försöker vara »naturliga« och misslyckas, är en riktig röra. »Virtuality« berättas i tre olika lager: • En nivå av historien utspelar sig i the really real world, med dramat på skeppet och problemen som besättningen står inför. • En nivå av historien är den polerade dokusåpa-versionen, producerad för dem som sitter på jorden och prenumererar på klippen. • En nivå av historien utspelar sig inne i skeppets virtuella verklighet, där något uppenbarligen inte stämmer eftersom besättningsmedlemmarnas programsimulationer börjar uppföra sig konstigt. Jag är helt för lager-på-lager-historier och meta-berättande. Absolut. Men problemet är att när alla dessa läggs ovanpå varandra - och där dokusåpa-delen dessutom faller eftersom det inte går att göra skriptad dito trovärdig - så faller allt. Jag förstår varför Fox inte går vidare och gör TV-serie av »Virtuality«. När ett manus vill göra tusen saker samtidigt så blir det till slut bara... ingenting.