Eskilstunas finaste för 14 år sen och i fredags

I fredags kväll var jag i Eskilstuna och såg Yvonne spela på stadens 350-årsjubileum. Jag har tjatat så mycket om dem att det kanske är läge att inte säga så mycket nu. Det enda jag kan konstatera är att det faktiskt är makalöst att de hittat tillbaka till den där nerven och energin nu när de egentligen inte finns längre. Och att det var helt rätt låtlista med de gamla, spretande låtarna. Jävligt bra, kort sagt.

Jag säger inte att »allt är som förr« för det är inte så, det är ett självsäkrare och ståtligare band nu. De står stadigare på jorden. Men de är fortfarande lika rastlösa. Djupt imponerande!

Kanske är modellen med en spelning om året det som gäller för att ett avsomnat band ska klara av att göra sitt förflutna rättvisa?

Jag har i många år planerat att restaurera ljudet på inspelningen från Gino, den där sanslösa kvällen i december 1995 då stjärnorna stod rätt. Men jag tror det är lika bra att konstatera att det inte kommer att hända. Vi kan väl säga att skitighet är autenticitet.

Yvonne – Live på Gino 1995-12-13 (mp3)

Och jo, Tobias är fortfarande coolast.