Ett avslappnat förhållande till trollen

Marcus Birro slutar blogga. Det känns på många sätt onödigt, men jag förstår att han inte är peppad med tanke på vad han skriver i sitt sista inlägg på bloggen:

"Jag tycker det är en märklig demokratisk rättighet att anonymt sitta förbannad bakom ett tangentbord och hata en människa som står där med sitt ansikte och sitt namn, med hela sitt liv."

Det är väl just det sista som är problemet i hans fall. Att han står där med hela sitt liv. Alla som skriver nyheter, krönikor eller bloggar tar på sig en roll och den rollen skiljer sig från personen bakom den. Robert Laul på Aftonbladets sport är ett bra exempel. Folk stör sig på honom, tycker han är dryg och fyller kommentarsfälten när han kallar Manchester Uniteds sydkoreanske kantspringare Park Ji-Sung för »kinesen«. Självklart var det ordvalet ingen tillfällighet. Självklart var det, och allt annat han gör som drar lika mycket kommentarer, bara en del av spelet där skribenten Robert Laul gjorde sin roll som den anti-intellektuella ölhävaren som kompletterar den sofistikerade Simon Bank och den statistiknördige Erik Niva. Han har lön för det. För att inte vara personen Robert Laul. Liksom de båda andra har det. Så funkar det lite här med. Förutom att jag inte får lön, då. Ni ser bloggversionen av mig. Eller, skribentversionen kanske jag ska säga eftersom det är samma persona jag använt i andra media. Utifrån den är det säkert lätt att tro att jag ägnar kvällarna åt att sitta och fundera ut teorier på hur jag kan knyta samman ett minimalt Plastikman-beat till H3N1-viruset och det är helt okej med mig. Jag projicerar här en väl vald del av mig, en del som handlar om saker jag är intresserad av och kan formulera mig hyfsat vettigt kring. Men du som läsare vet egentligen inte så mycket om mig som människa. Jag har valt att inte »står där med hela mitt liv« av den enkla anledningen att det inte är nyttigt. Som författare och poet är Marcus Birro van att blotta sig, att stå naken och utlämnad. Som författare och poet måste han vara Marcus Birro. Om han har gjort samma sak i bloggform så har jag full förståelse att det blir jobbigt. Jag hade ett samtal härom dagen om anonyma kommentarer och näthat. Av någon anledning har det aldrig varit ett problem för mig, vilket på ett sätt är märkligt eftersom osäkerhet, brist på självförtroende och oändlig känsla av att aldrig räcka till (även känd som »the shame of being imperfect«) är problem jag måste slåss mot varje dag. När signaturer som sågen härjat i kommentarsfältet här på BASS så har det mot alla odds aldrig rört mig ryggen, snarare gjort mig mer inspirerad eftersom jag gillar när det är lite tumult. I diskussionen jag hamnade i så resonerade jag mig fram till att jag tror att det är just för att det inte är min person som kritiken i ett kommentarsfält riktar sig mot utan mitt bloggalterego som jag kan hantera det smärtfritt. De två rollerna har många gemensamma beröringspunkter, men bloggalteregot är så kraftigt förenklat och nischat att jag inte på något sätt kan se kritik mot det som en kritik mot mig. Alla som jobbat som journalister eller skribenter vet att det är nödvändigt att kliva in i en roll där man driver vissa agendor, formulerar sig på vissa återkommande sätt och skapar denna parallella personlighet. Det blir bättre texter då. Och den som försökte göra hela sin person rättvisa i skrift skulle bli galen på kuppen. Själv är jag nöjd om några av mina populärkulturella fäblesser får existera under bra förhållanden här på bloggen - och den önskan är inte att signaturen sågens påhopp ska exkluderas. De är tvärtom energi. Och friktion. (I klartext: Jag saknar dig, sågen, ge dig gärna till känna om du fortfarande läser.) Om till och med en så erfaren skribent som Marcus Birro mår dåligt av »näthatet« och har svårt att hantera det så kanske en grundkurs i hur man som människa distanserar sig från sitt bloggalterego kunde vara en bra idé att dra för alla redan i tidig skolålder. Det blir ju ändå så mycket roligare om alla vågar uttrycka sig utan att behöva bli ledsna om kommentarsfältet inte fylls av panegyri.