Nugget #7: Harri Mänty behöver inte vara rädd

Det är dags att avslöja något. Jag och vänner åkte som bekant till Eskilstuna i fredags och resan rörde fram en massa minnen. Ett av dem är faktiskt väldigt roligt. Även om stackars Harri Mänty i Kent kanske inte tycker det.

När boken »Kent – Texter om Sveriges största rockband« gavs ut var det ett avsnitt som fick oss att sätta kaffet i halsen. Det här är ett utdrag från när Martin Sköld och Harri pratar om kändisskapets baksidor:

Martin: En gång kom det upp nån här som tagit en massa foton, samlat massa grejer så där, nåt fan. Bland annat hade personen en bild av Harri när han går på Olof Palmes gata, där Jocke bodde förut, och läser en tidning.

Harri: Det är jätteobehagligt.

Martin: Men det värsta är ju flygbiljetten. Nån hade lyckats få tag i Harris flygbiljett när vi reste från Finland en gång. Harri slängde den i en papperskorg på Arlanda.

Harri: Sen spelade jag skivor på Lollipop. Då kommer det fram en snubbe som plastat in den, visar den för mig och sen bara går därifrån. Jag bara skakade.

Okej, vi får gå tillbaka några år för att hitta bakgrunden till det där.

I Eskilstuna hölls den 5 juli 1996 något som hette Vilstafestivalen. Det var inte så mycket mer än några korvstånd och en stor scen vid en skidbacke där många av stadens bästa skulle uppträda. MOL spelade på eftermiddagen, bara en sån sak. Och huvudnumrena hette naturligtvis Yvonne och Kent.

Vi var fyra stycken som hade åkt dit. Planen var att se spelningarna som slutade runt 01:00 och sen ta första bästa buss hem. Första bästa buss lämnade vid 03:00. Problemet var bara att vi tittat på vardagstidtabellen så när vi kom där på natten för att åka så fanns inga bussar och vi insåg att det bara var att vänta till 05:50 när första tåget gick. Vad gör fyra 19-åringar i second hand-kostymer som behöver döda en sommarnatt i Eskilstuna?

De hämtar stora rullar med isoleringsmatta från ett bygge, rullar ut på Myntverkets gräsmatta och lägger sig och sover, förstås.

När klockan ringde i bekväm tid innan tåget skulle gå vaknade vi upp där på gräsmattan. Managern såg då ett boardingpass som låg på marken någon meter från hans ögon. »Ska vi flyga nånstans via Heathrow London?« frågade han, anspelande på en textrad i Kents »Gummiband« som var B-sida till aktuella singeln »Halka«. Han gick fram, tog upp boardingkortet och det var – Harri Mäntys.

Just då och där var det nog det roligaste som hänt. Vi skrattade. Och skrattade. Det är, när man tänker på det så här i efterhand, så sjukt osannolikt att det inte finns på kartan. Hade man skrivit in en sådan händelse i en roman så skulle det ha varit ett av de sämsta dramaturgiska greppen på den här sidan filmatiseringen av »Johnny Mnemonic«. Boardingkortet plastades in som en trofé från en klassisk konsertresa.

Så, när Harri en månad senare (eventuellt ett år och en månad senare) spelade skivor på Lollipop var det helt enkelt bara en överförfriskad Managern som dansade fram, visade sin trofé och vinglade vidare in i natten. Inte tänkte han att han lämnade efter sig en Harri som »bara skakade«.

Händelsen föll i glömska, liksom boardingkortet, tills boken om Kent släpptes och ovanstående passage fick oss att börja skratta lika mycket igen. Den här gången dock med dåligt samvete för att Harri tagit så illa upp.

Förlåt, Harri. Jag går i god för att Managern inte är en stalker.

Hur biljetten tog sig från papperskorgen på Arlanda, som Martin Sköld hävdar att den slängdes i, in över staketet till gräsmattan hos Myntverket i Eskilstuna… Ja, det är en historia för någon annan blogg att berätta.