Nugget #8: Nicolas Makelberge

Idag läste jag på Twitter att Annika Marklund från och med fredag är kolumnist i Aftonbladet. Genast kom jag att tänka på en klassisk krönika (klassisk, i min värld) hon skrev 2006 för Ondskan (även postad här).

Den skrevs efter gratisfestivalen »Haute Culture« i Norrköping och i krönikan diskuterade hon Nicolas Makelberges estetik och omoral med tanke på de osedliga filmprojektionerna han haft bakom sig under spelningen där.

Ett nyckelutdrag:

“Johan Tuvesson, ena halvan av electrohouseduon Nicolas Makelberge, står på en mörk scen i Norrköping och framför låtar från relativt nysläppta fullängdaren “Dying in Africa”. Bakom honom dansar en vacker kinesisk flicka av sig plagg efter plagg framför birollskungen William H Macy.

Strippshowen projiceras stort på väggen och dess sken låter Johans ansikte vila i motljus, förvandlar honom till en silhuett med rödskimrande gloria. Jag sneglar roat besvärat mot barnfamiljerna till vänster om mig i publiken medan strippan för in handen under trosorna och Johans silhuett dansar långsamt till de inledande tonerna av “So Young”.”

Annika sneglade på barnfamiljerna. Johan dansade långsamt till “So Young”. Jag kallsvettades, hjärtat rusade och jag undrade vad fan jag hade ställt till med.

»Haute Culture« var en del av Norrköpings kulturnatt. Gratis inträde, öppet hus och folk av alla sorter och åldrar gled igenom lokalerna. Evenemanget hade (som alltid) en väldigt trevlig line-up och jag var glad över att få spela där som Mr.Suitcase eftersom det var så gott sällskap. I en minibuss från Stockholm åkte så jag, Johan Tuvesson, Andreas Tilliander och the usual suspects ner för att frossa i elektronisk musik, pilsner och gemytlig stämning.

Det fanns två scener, en för ambient och en för pop. Allt var bra rakt igenom, förutom att publiken kanske inte riktigt var på plats som den borde.

Jag spelade näst sist på pop-scenen och hade i sedvanlig ordning kört lite videoprojektioner. Eftersom det var dåligt med folk och det riktiga draget inte ville infinna sig frågade Johan, som spelade efter mig, om jag inte kunde låta datorn stå kvar och dra på någon film som kunde rulla medan han körde.

Snabbt bläddrade jag igenom videokatalogen och ögonen föll direkt på långfilmen »Edmond« som jag sett de första tio minuterna på dagen innan. Huvudkaraktären i den får av en spådam beskedet att han kommer att dö och beger sig ut i de smutsiga kvarteren i någon slags destruktiv eskapism. Han tjafsar med knarklangare, går på sjabbiga hak, pratar med prostituerade och bara driver runt i förödelsen.

Jag drog den här sammanfattningen. »Kör på det«, sa Johan. Jag startade filmen. Konserten började.

Nå, hade jag druckit ett par pilsner färre eller åtminstone hade haft någon sorts tanke på konsekvens så hade jag ju kunnat försöka komma ihåg att jag faktiskt bara sett de första tio minuterna och inte hade en aning om vad som hände efter det.

Inledningen funkade bra. Edmond drev omkring och blev misshandlad och nedslagen och såg deprimerad ut och det var den sortens dekadens som går bra ihop med Nicolas Makelberges pop.

Men sen…

Sen stod den kinesiska flickan där med handen innanför trosorna. Och Annika sneglade på barnfamiljerna. Och Johan dansade mot den projicerade strippan. Och jag började svettas, hjärtat rusade. »Snälla, snälla, inte all the way…«

Det gick okej. En och annan sjuåring i lokalen fick kanske några frågor att ställa till mamma och pappa, men det gick inte helt åt helvete. Precis när, så att säga, det verkligt intima skulle börja fick Edmond kalla fötter och försvann springande ut på de regniga gatorna. Jag var blott en vågad regissörs våta fantasi bort från att ha projicerat smutsporr över små barn på en Makelberge-spelning.