Nyfikenheten

Jag var yngre. Inte lika säker på var jag stod. Ville desperat försöka passa in i någon slags musikjournalistisk mall, bli accepterad, få bekräftelse. Men det var svårt, för jag hade ju hook-ups på lite för mycket saker som gick utanför mallen. För ett nummer av Sonic skrev jag en text som kretsade kring omslaget och temat på Donald Fagens »The Nightfly«. Innan tidningen ens hade kommit ut i butikerna fick jag ett mail om den. Avsändaren berättade att han plockat fram »The Nightfly« på grund av min text, givit den en ny chans men att tyvärr, han fann den fortfarande olyssningsbar. Avsändaren hette Lennart Persson. När jag fick reda på hans tragiska bortgång var den händelsen naturligtvis det första jag kom att tänka på eftersom det mailet - och en gång i hans skivaffär i Malmö när vi pratade två minuter om just det mailet - var enda gången jag hade kontakt med honom. Jag tänkte på det där mailet, och på hur många gånger jag själv har läst texter om musik och bara tänkt »äh, den där fattar ju ingenting« och avfärdat när de skrivit om något jag ogillar. Och jag tänkte på hur landets största skribent plockade fram en skiva och gav den en ny chans på grund av vad någon liten spoling skrev, och hur han tog sig tid att maila och berätta om det, och hur det gjorde en ung musikskribent i jakt på bekräftelse mycket, mycket glad. Det fanns en anledning till varför ordet »nyfiken« förekom i alla vackra texter som Lennarts vänner publicerade dagarna efter det dystra beskedet.