I fredags kväll var jag i Eskilstuna och såg Yvonne spela på stadens 350-årsjubileum. Jag har tjatat så mycket om dem att det kanske är läge att inte säga så mycket nu. Det enda jag kan konstatera är att det faktiskt är makalöst att de hittat tillbaka till den där nerven och energin nu när de egentligen inte finns längre. Och att det var helt rätt låtlista med de gamla, spretande låtarna. Jävligt bra, kort sagt. Jag säger inte att »allt är som förr« för det är inte så, det är ett självsäkrare och ståtligare band nu. De står stadigare på jorden. Men de är fortfarande lika rastlösa. Djupt imponerande! Kanske är modellen med en spelning om året det som gäller för att ett avsomnat band ska klara av att göra sitt förflutna rättvisa? Jag har i många år planerat att restaurera ljudet på inspelningen från Gino, den där sanslösa kvällen i december 1995 då stjärnorna stod rätt. Men jag tror det är lika bra att konstatera att det inte kommer att hända. Vi kan väl säga att skitighet är autenticitet. Yvonne - Live på Gino 1995-12-13 (mp3) Och jo, Tobias är fortfarande coolast.

Marcus Birro slutar blogga. Det känns på många sätt onödigt, men jag förstår att han inte är peppad med tanke på vad han skriver i sitt sista inlägg på bloggen:

"Jag tycker det är en märklig demokratisk rättighet att anonymt sitta förbannad bakom ett tangentbord och hata en människa som står där med sitt ansikte och sitt namn, med hela sitt liv."

Det är väl just det sista som är problemet i hans fall. Att han står där med hela sitt liv. Alla som skriver nyheter, krönikor eller bloggar tar på sig en roll och den rollen skiljer sig från personen bakom den. Robert Laul på Aftonbladets sport är ett bra exempel. Folk stör sig på honom, tycker han är dryg och fyller kommentarsfälten när han kallar Manchester Uniteds sydkoreanske kantspringare Park Ji-Sung för »kinesen«. Självklart var det ordvalet ingen tillfällighet. Självklart var det, och allt annat han gör som drar lika mycket kommentarer, bara en del av spelet där skribenten Robert Laul gjorde sin roll som den anti-intellektuella ölhävaren som kompletterar den sofistikerade Simon Bank och den statistiknördige Erik Niva. Han har lön för det. För att inte vara personen Robert Laul. Liksom de båda andra har det. Så funkar det lite här med. Förutom att jag inte får lön, då. Ni ser bloggversionen av mig. Eller, skribentversionen kanske jag ska säga eftersom det är samma persona jag använt i andra media. Utifrån den är det säkert lätt att tro att jag ägnar kvällarna åt att sitta och fundera ut teorier på hur jag kan knyta samman ett minimalt Plastikman-beat till H3N1-viruset och det är helt okej med mig. Jag projicerar här en väl vald del av mig, en del som handlar om saker jag är intresserad av och kan formulera mig hyfsat vettigt kring. Men du som läsare vet egentligen inte så mycket om mig som människa. Jag har valt att inte »står där med hela mitt liv« av den enkla anledningen att det inte är nyttigt. Som författare och poet är Marcus Birro van att blotta sig, att stå naken och utlämnad. Som författare och poet måste han vara Marcus Birro. Om han har gjort samma sak i bloggform så har jag full förståelse att det blir jobbigt. Jag hade ett samtal härom dagen om anonyma kommentarer och näthat. Av någon anledning har det aldrig varit ett problem för mig, vilket på ett sätt är märkligt eftersom osäkerhet, brist på självförtroende och oändlig känsla av att aldrig räcka till (även känd som »the shame of being imperfect«) är problem jag måste slåss mot varje dag. När signaturer som sågen härjat i kommentarsfältet här på BASS så har det mot alla odds aldrig rört mig ryggen, snarare gjort mig mer inspirerad eftersom jag gillar när det är lite tumult. I diskussionen jag hamnade i så resonerade jag mig fram till att jag tror att det är just för att det inte är min person som kritiken i ett kommentarsfält riktar sig mot utan mitt bloggalterego som jag kan hantera det smärtfritt. De två rollerna har många gemensamma beröringspunkter, men bloggalteregot är så kraftigt förenklat och nischat att jag inte på något sätt kan se kritik mot det som en kritik mot mig. Alla som jobbat som journalister eller skribenter vet att det är nödvändigt att kliva in i en roll där man driver vissa agendor, formulerar sig på vissa återkommande sätt och skapar denna parallella personlighet. Det blir bättre texter då. Och den som försökte göra hela sin person rättvisa i skrift skulle bli galen på kuppen. Själv är jag nöjd om några av mina populärkulturella fäblesser får existera under bra förhållanden här på bloggen - och den önskan är inte att signaturen sågens påhopp ska exkluderas. De är tvärtom energi. Och friktion. (I klartext: Jag saknar dig, sågen, ge dig gärna till känna om du fortfarande läser.) Om till och med en så erfaren skribent som Marcus Birro mår dåligt av »näthatet« och har svårt att hantera det så kanske en grundkurs i hur man som människa distanserar sig från sitt bloggalterego kunde vara en bra idé att dra för alla redan i tidig skolålder. Det blir ju ändå så mycket roligare om alla vågar uttrycka sig utan att behöva bli ledsna om kommentarsfältet inte fylls av panegyri.

Dagen efter Eurovisionsgrejen så såg jag en hobbit med fiol och frikyrkligt hysteriskt leende överallt. Jag fattade ingenting förutom att jag kände en djup och instinktiv avsky. Jag har ändrat mig nu. Jag tror han kommer bli en fantastisk avantgarde-knaster-producent om inte alltför länge. Känn på de här två citaten, direkt från en TV-intervju:

»Jag kommer väl vara en fjortisfavorit i något år och sen är det slut.« »Jag lyssnar själv inte på popmusik för jag är så trött på rytmer.«

Ni ser var det här leder väl? Ge det ett album. Möjligtvis två, men på det andra kommer han vilja »ha eget inflytande« och skivbolaget släpper det utan promotion och tiger ihjäl kontraktet. Efteråt kommer han komma desillusionerad ut ur turnésvängen, våldtagen av fotografer som ber om det hysteriska leendet och ointresserade promotionfolk som bokat 27 intervjuer med Frida. Då kommer han gå in i en dimma av effektboxar och seriekopplade laptops och fasfelad violin. Det kan bli bra.

Jag var yngre. Inte lika säker på var jag stod. Ville desperat försöka passa in i någon slags musikjournalistisk mall, bli accepterad, få bekräftelse. Men det var svårt, för jag hade ju hook-ups på lite för mycket saker som gick utanför mallen. För ett nummer av Sonic skrev jag en text som kretsade kring omslaget och temat på Donald Fagens »The Nightfly«. Innan tidningen ens hade kommit ut i butikerna fick jag ett mail om den. Avsändaren berättade att han plockat fram »The Nightfly« på grund av min text, givit den en ny chans men att tyvärr, han fann den fortfarande olyssningsbar. Avsändaren hette Lennart Persson. När jag fick reda på hans tragiska bortgång var den händelsen naturligtvis det första jag kom att tänka på eftersom det mailet - och en gång i hans skivaffär i Malmö när vi pratade två minuter om just det mailet - var enda gången jag hade kontakt med honom. Jag tänkte på det där mailet, och på hur många gånger jag själv har läst texter om musik och bara tänkt »äh, den där fattar ju ingenting« och avfärdat när de skrivit om något jag ogillar. Och jag tänkte på hur landets största skribent plockade fram en skiva och gav den en ny chans på grund av vad någon liten spoling skrev, och hur han tog sig tid att maila och berätta om det, och hur det gjorde en ung musikskribent i jakt på bekräftelse mycket, mycket glad. Det fanns en anledning till varför ordet »nyfiken« förekom i alla vackra texter som Lennarts vänner publicerade dagarna efter det dystra beskedet.

Jag är trött idag. Jag skulle kunna ha haft tusen vettiga skäl att skylla på. Att jag varit ute. Att jag druckit öl i vänners sällskap. Att jag satt och skrev på en banbrytande roman. Allt detta skulle ha varit lögn. Igår kväll svensk tid försökte Steve Wiebe att slå världsrekordet i »Donkey Kong«, livestreamat från E3-mässan. Alla som har sett den fantastiska dokumentären »King of Kong« vet vilken stolthet, prestige och möjlighet att ge den korrumperade världen ett finger ett sådant försök innebär. En kamera på Wiebe. En på spelet. I bakgrunden en loopad inspelning från publik på något rave. En mikrofon plockade upp de oerhört enerverande ljudeffekterna från det 28 år gamla arkadspelet och de små klicken från joysticken när hjälten manövrerade bräda för bräda. I chatfönstret bredvid streamen blandades hat mot Billy Mitchell, grillsåsförsäljaren som är Wiebes stora nemesis, med ivrigt påhejande och »OMFG THAT WAS CLOSE« när en flygande fjäder kom för nära. Men mest var det hat mot Mitchell. Någon postade en oväns telefonnummer och sa att det var Mitchells och uppmanade alla att skicka sms. Till vänster bakom Wiebe syns Walter Day i domartröja. När han dök upp på skärmen så blev hälften av chatrummet avstängda på grund av ovårdat språk. När Wiebe kom till level 18 började chatrummet ivrigt citera Brian Kuh från filmen. »Guys, there's a possible kill screen coming up if anyone wants to see.« »I just thought I'd mention there's a possible Donkey Kong kill screen coming up.« Signaturen albedo skrev: »Hell, I think I'll don my orange button-down«. Det var över 8000 som tittade då. Men Steve klarade inte världsrekordet. Två och en halv timme efter början nådde han the kill screen, där spelet flippar ur av minnesbrist och dödar ens gubbe, men hans poäng var »bara« 989,400 vilket inte slog Mitchells gällande världsrekord på 1,050,200. Han hade gjort två tidigare försök under dagen men då dött innan han nådde the kill screen (jag såg dem också *skäms*) så bara att få se den grejen live var lite stor. Chatten blev tyst för en sekund. Sen fullkomligen flödade den över med pepp och välgångsönskningar. »Next time, Steve!« »You can do it Steve!«. Han vann inte denna gången heller, men efter »King of Kong« har han för alltid vunnit folkets hjärtan. Och fick en liten kille i Sverige att vara väldigt, väldigt trött på kontoret.