När VHS-bandspelaren kom i början av 1980-talet handlade den eldiga debatten för dagen om videovåldet. TV-programmet »Studio S« visade bilder ur »Texas Chain Saw Massacre« från 1974 och piskade upp massorna. Det här måste ju förbjudas. Den 1 augusti 1982 kom så en lag som förbjöd videobutiker att hyra ut våldsfilmer till barn under 15 år. Lagen sa också att även vuxna skulle hindras ta del av videofilmer med »närgångna och långvariga skildringar av rått och sadistiskt våld«. Censur alltså. Våldsscener skulle klippas bort. Filmer förbjudas. Men... Lagstiftningen gällde våld mot människor. Så, hur skulle zombiefilmer hanteras? Jag vet inte om det här är sant. Det behöver inte bekräftas för det är en tillräckligt bra historia ändå. Igår läste jag på ett forum om det första ärendet där en zombiefilm stod i fokus. De ansvariga kunde inte avgöra om den skulle gå att få in under censurlagstiftningen och en domstol tvingades pröva om våld mot zombies var vad lagstiftaren hade avsett. Domstolen ska i sitt domskäl ha konstaterat att zombies är att jämställa med levande människor. Jag vet tusentals offer som skulle ha bestridit det om de inte redan slitits i bitar och ätits upp.

Vi fortsätter vår sövande resa genom juli i det fantastiska, förlovade land som är lokaljournalistiken. Finns det någon allmänreporter på lokaltidning som läser bloggen? I så fall: Är det lika fantastiskt som det verkar? (Inte sarkasm. Inte på något vis.) Enligt uppgift! Ja, de där festerna med ögonbindel och sprit... Hur gick det i mörtklassen? Bildtexten! Bildtexten! Den tydliga vinkeln!

Jag bläddrar i El Pais och hittar en bild från en vanlig dag i parlamentet - eller? Vid en första anblick finns inget märkligt här. Män i kostymer. En lunta under armen. Ett vänskapligt närmande från killen till vänster som gärna vill vara kompis med den viktigare mannen till höger. Han med det bestämda uttrycket. Men, titta i bakgrunden. Okej, hur hemlig kan man bli? Mannen tittar inte på de två framför, inte in i kameran utan ovanför, på en punkt långt bakom kameran. Känslan av mannen är oundviklig. I sekunden efter brinner ett skott av och någon dör. När polisen sen sitter på kontoret och granskar bilder så zoomar de upp honom och inser, »Åh herre gud, han var där!« Lite som The Observer i »Fringe«. Eller när de restaurerar något okänt klipp från Elm Street och nya teorier om John F. Kennedy-mordet seglar upp. Han kanske inte är lika viktig som de två i förgrunden. Men han strikar den perfekta posen för ett svartvitt tidningsfotografi.

Jag har inte haft semester ännu men ändå kommit ner i ett halvfartsläge där det bara känns som att man såsar runt. Och egentligen är det väl inte så konstigt. Det är faktiskt helt otroligt hur Stockholm bara lägger sig ner och dör på sommaren. Tunnelbanan går helt plötsligt i tiominuterstrafik med korta tåg - och ändå är det inte särskilt mycket folk på morgonen när man åker. När man ska äta lunch ute på helgen så behöver listan på önskade ställen vara minst 4-5 namn lång eftersom varenda restaurang och fik har sommarstängt. Går man inte på turistställena så är det läskigt lite folk. Helt tomt. Överallt. Det jag har funderat mest på den senaste veckan är hur avslaget det känns. Och hur fel det är att beteckna det som avslaget. När vi beskriver något som »avslaget« så finns det en passiv underton i det. En läsk som stått framme för länge blir avslagen. En fest som aldrig kommer igång utan bara dör bort är avslagen. En stad som alla har lämnat mitt i sommaren beskrivs som avslagen. Men substantivet »avslag« står däremot för något högst aktivt. Där adjektivet betyder att det puttrar lite och sen långsamt försvinner är substantivet något definitivt. Det är en byråkrat med stor stämpel som dödar en livsdröm. Det är en domare med klubba som slår så att träet ekar mellan stenväggar. Det är någon som har läst ett vädjande och tar ett beslut. I denna betydelse skulle jag säga att Stockholm på sommaren är avslaget. Jag bestämmer här och nu att det inte är acceptabelt att allt är stängt och dött. Avslag! Och det är sånt här jag ägnar tiden åt när jag går på halvfart. Grattis.

Andreas, som brukar backa upp mig på Mr.Suitcase-spelningar, är i Barcelona och tog fantastiskt fina foton från målgången av Tourens etapp 6 igår. Jag tänkte bara att jag skulle tipsa om bilderna som du kan se här.

Det är något speciellt med Air Frances morgonflight mellan Paris-Charles de Gaulle och Milano-Malpensa. Den lämnar från gaten bredvid flighten till Stockholm och när jag skulle åka hem från Paris i februari så fångade jag de här grabbarna grus på bild: Magväskorna! Träningsbyxorna! Fotbollsskorna! »Italia«-tröjan! Och idag när jag skulle åka hem med samma flight så blev det en favorit i repris: Skäggen! Solglasögonen! Stålkäpparna! Den identiska posen! Min kollega började genast att formulera tankar kring att starta en blogg som bara handlar om morgonflighten till Milano-Malpensa.

När vi ändå pratar seriefilmatiseringar så kan det vara värt att ta upp G.I. Joe - Rise of Cobra som naturligtvis kommer att bli en av årets bästa filmer. För att höja stämningen lite inför premiären i augusti har jag börjat läsa mig igenom en rad årgångar av de gamla serierna. För att bekanta mig med karaktärerna igen (de har ju ett sånt djup) och för att den kommande filmen är en väldigt bra ursäkt för att köra igenom dem. Döm om min besvikelse när jag läste nummer 1 av »Special Missions« från 1988. G.I. Joe-folket är på Östersjön i »the Swedish trawler Christina out of Karlskrona«. Wetsuit, Deep Six och Torpedo håller på med en operation under vattnet och Cutter, förklädd till fiskare, styr båten. Givetvis så får de besök inte bara av Cobra utan också av sovjetisk flotta som tycker att de inkräktar på deras vatten. När ryssen kommer så gör Cutter sitt bästa för att lura dem: Försvann inte lite av coolheten där? »No smorgasbord Saab turbo«. Förväntar man sig ändå inte lite mer smooth skillz av sina hjältar? Notera också hur ivrigt påhejad han blir av Wetsuit. Jaja. Snake-Eyes kommer spöa Storm Shadow i filmen i alla fall. Behöver man mer?