För fem månader sedan låg jag på ett hotellrum i Paris och skrev blogginlägg som ondgjorde sig över att det inte görs några snygga inledningsscener i filmer längre. Om några timmar åker jag till Paris igen, men denna gång utan möjlighet att posta något liknande. Jag har nämligen äntligen sett »Watchmen«. Förvisso är det inte en riktig inledningsscen. För just det jag klagade på i mitt blogginlägg (att det alltid måste till en riktigt fet actionscen innan förtexterna numera) stämmer förvisso också på »Watchmen«, men det gör inte så mycket i det här fallet. Det är ju inte vilken actionscen som helst. Det är ju scenen. Den där man drömt våta drömmar om att få se filmatiserad så snyggt hur länge som helst. Så det är okej. Men inledningsklippen medan förtexterna rullar är nästan det bästa med hela filmen. För någon som älskar seriealbumet har resten på sina ställen små skavanker som man aldrig riktigt kan komma över, men inledningen... Med start från 30-tal via världskrig och månlandningar och JFK-mord och sovjetiska parader och Andy Warhol och David Bowie fast-forwardas ett halvt århundrade till tonerna av Bob Dylan, med alla historier spunna kring Minutemen och Watchmen. Så. Precis så. Det var det jag egentligen efterlyste i mitt sura blogginlägg. Tackar. Läs även vad Intuition Told Me skrev i ämnet tidigare.

Det är märkligt hur sommaren kommer och så finns det ingenting att dryfta, ingenting att fundera på, ingenting att bryta ner och bygga upp. Det är som att man hamnar där i soffan med sin Malibu-drink och så är det lugnt med det. Och det kan ju vara just det. Helt lugnt. Inga problem. Och dä är det ju bra att ha bra musik att lyssna på. Kikar man in på last.fm-gruppen BASS-vänner (och fiender) så ser man att ni/vi under den senaste veckan lyssnat på: Det känns bra att The Radio Dept. och Pet Shop Boys ligger där uppe för få band sitter väl så mycket i den här bloggens DNA som dem. Att de intagit en sån topp beror väl i mångt och mycket också på att de är aktuella med ny EP respektive Sverige-spelningar. Däremot hajade jag till över att Dusty Springfield orkade in på toppen. »Vad är hon med för«, tänkte jag. Sen kom jag på att hon ju alltid är aktuell. Annars då? Har ni några givna sommarhits som man inte får missa? Tipsa högt och lågt om vad som gör er sommar 2009. Om ni inte vill bevara dem som pophemligheter, förstås. Det är också nobelt.

Det är lite för varmt för att tänka. Lite för varmt för att lyfta upp sig och få ur de där orden som egentligen borde skrivas. Istället ägnade jag helgen åt att noggrant testa mig fram i jakten på den optimala Malibu-drinken. Favoriten jag föll för blandade Malibu med Mountain Dew, Fanta Exotic och Champis. Dessutom hade jag krossad is gjord på Zingo som en extra touch. Win. För en fantastiskt somrig och allmänt svävande »blandskiva«, se till att ladda ner den mix av favorit-mp3or som John Airaksinen lagt upp här. En hänförande timme! I lördags var jag på den mycket sympatiska kulturföreningen Pluto i Gröndal och såg Skallberget, en indiesupergrupp med Kalle J på sång och gitarr, Parker Lewis på trummor, Mixtapes & Cellmates-Matilda på bas och Three Is A Crowd-Fredrik på synt och en för mig okänd men ändå bekant nuna på gitarr. Hur bra det var? De spelade Ratatas »TV-apparat«. Om du har pepp inför Tour de France-starten på lördag så är du välkommen in på Tour-bloggen »Les Poursuivants« som jag och Per kör här. Vi kommer att hånskratta åt Voeckler, Vogondy, Augé, Dessel och de andra tokiga fransmännen hela juli. Jag avfärdade Sarah Connor Chronicles redan från början för att den inte höll sig till Terminator-tidslinjen på ett vettigt sett. Det är lite så jag funkar. Men. Under den ack så hårda juni när man inte kan knarka TV-serier laddade jag hem hela klabbet och kollade igenom. Jag blev positivt överraskad. Bäst av allt var att Shirley Manson var ond nemesis. »Queer«!