"The bell ring of bicycles, the honking of horns, the shouts of children, the laughter, conversation, and songs of life no longer existed. Instead, Varanasi hissed with the constant crackle of the fires and the buzz of flies, the only life teeming in the hot, hellish city. For a while, there had also been the screams and sobs of grief, but they had stopped weeks ago. There was no way for the living to possibly mourn or perform rites for all the dead. The great wheel was turning, here and now." Janine Ellen Young, »The Bridge«

På tunnelbaneperrongen hostar en dam med lysande rött hår ljudligt. Hon harklar sig, slemmar upp och tar fram en näsduk för att bli av med klägget, men innan hon har fått upp den har en neutral zon bildats runt henne av medresenärer som artigt skingrar sig. Inne i vagnen. En man säger med sprucken röst i mobiltelefonen att han har ont i halsen och ber att få maila när han kommer till kontoret. När han lagt på snyter han sig och innan rörelsen är klar sitter han själv på en plats för fyra. De andra börjar gå till närmaste dörrpar men när tåget stannar och dörrarna öppnas viker de snyggt av och söker sig längre in i vagnen. De låtsades för att han inte skulle känna sig som smittohärd. På nyårsafton för snart två år sedan gjorde jag en BASS-mixtape med temat »undergång«. I inlägget då skrev jag:

"Vi lägger ett nytt år till handlingarna i natt. 2007 var alarmismens år. Det var Damoklessvärdets år. Vi tittade åt höger, åt vänster, upp, ner, inom oss, inom andra, desperat sökande efter vad som skulle förstöra oss. Nyckelfraser stod att finna i uttryck som »slutet på vårt sätt att leva«, »ett hot mot vårt livsstil« eller något liknande aggressivt och farligt. 2007 var året när vi minsann skulle inse att vi är dömda. Att skymta vargen blev en väckelserörelse"

Om jag bara visste vad som väntade. Det slog mig när såväl Florence Valentin som Markus Krunegård på Popaganda sa att det officiellt var sommarens sista kväll. Det lät olycksbådande, som att också var den sista sommarens kväll. En fest till innan hälften av oss läggs på vagn och bränns. Och på tunnelbanan hostas och snörvlas det som i vilka skolstartstider som helst, med skillnaden att folk kvickt ryggar bort från dem som råkat få en bakterie. Under spetälskan fick sjuka ringa i klockor där de gick så att friska kunde undvika dem. Behöver vi ta oss tillbaka till sådan 1300-talspraktika eller kommer en iPhone-app som löser den biten? Den här bloggen har ju inte direkt stuckit under stol med fascinationen för VIRUS och PANDEMI. Filmerna om det. De postapokalyptiska miljöerna. Katastrofkartan. Atomvinterbergrummet. Herregud, jag har till och med gjort ambienta livespelningar på temat. När man börjar lista kan man tro att Beneath a Steel Sky inte har handlat om något annat. Men så en dag står man där. Tidningen jag läser innan jag går från jobbet handlar om det första svenska dödsfallet och på tunnelbanan hostar människor och man tänker »är det nu det kommer?«. Plan B i Göteborg är att göra om Scandinavium till ett massvaccineringscenter. På Twitter meddelar någon att fem på deras redaktion redan är insjuknade. Det där Damoklessvärdet hänger verkligen över huvudet. Influensan är på gång och jag vet inte... Det känns liksom så självklart att den kommer att träffa mig. När jag har sjungit virusepidemiernas lov i populärkulturen under så många år är det klart att det är dags att betala priset. »Kolla, så här kul är det på riktigt.« Det är så låga odds på det att jag blir skrämd. Om inte… Om inte också svaret står att finna i populärkulturen. Om inte jag gör som Frank Black i »Millennium«. Han tog sin dam och åkte till en isolerad stuga uppe i bergen och sköt varenda jävel som kom i närheten. Precis som de gjorde under pesten. Och han klarade sig (även om damen i och för sig dog). En sådan stuga skulle jag kunna tänka mig. Odla den egna maten, dricka ur bergsbäcken. Bara det finns en uppkoppling. Och om internet försvinner så tar jag det som en signal på att samhället faller sönder. Då startar jag klockan och väntar fem år. Sedan sätter jag mig i bilen och kör mot närmaste stad som ligger ett par dagars körning bort. På vägen lyssnar jag på Pan-Americans »Lights of Little Towns«, som förmodligen är det bästa postpandemi-soundtracket någonsin. Men jag har ingen stuga. Vi får hoppas att det här går bra ändå.

Rök. Ljus. Ljudet av malande rundgång och de stenhårda trummorna från introt till »Spring Ricco«. I sommarens sista kväll gör Love Antell entré och drar ner södermalmsungdomens jubel. Det går fortfarande att ana en mörkblå nyans på himlen men inte ens den mest generösa av beskrivningar skulle säga att det är »ljust«. En tjej bredvid mig pratar i mobiltelefon. Jag tror hon får frågan av en kompis som funderar på att komma dit om hur vädret är. »Det är helt okej«, svarar hon, »lite kräftskivekallt« och så får jag ett nytt favoritord. Jag minns Florence Valentin som ett inte mer än okej liveband men herregud vilken energi och publikkontakt de levererar. Jag är den första att erkänna att det säger mer om hur längesen det var jag såg dem än om deras utveckling. Love deklarerar att sommaren officiellt är slut och att det bara är arbetslöshet och svininfluensa som väntar nu. Han säger det så att det låter som en självklarhet snarare än nyhet. Ett dygn tidigare stod jag på ungefär samma plats och såg MGMT i ösregn. En timme senare ska jag stå och stirra när gästande Mauro Scocco lägger fantastiska gitarrgrejer på Markus Krunegårds »Hela livet var ett disco«. Och få ytterligare ett kvitto på varför »Sarah« är en av de bästa svenska låtarna som gjorts. När Popaganda släppte årets band så kan jag väl inte säga att jag hoppade högt precis. Jag älskar hela Popaganda men jag visste så sent som i början av veckan inte ens om jag ville gå. För en gammal, mätt och svårimponerad som mig kändes uppställningen mer som en »best of recent buzz« anpassad för gymnasiehipsters som inte får gå på lokal. Att jag ändrade mig var minst sagt ett bra beslut. Jag plockar fortfarande upp bitarna av mig själv efter två långa kvällar och nätter. Sorterar minnen. Alla väntade och oväntade vänner och bekanta som jag sprang på. Alla konstiga grejer som hände (varför händer alltid konstiga grejer på Popaganda?). Det jag är säker på är tre saker: 1. Det är tryggt att gå på festival där man ser tunnelbanorna jaga över Skanstullsbron i bakgrunden. 2. Jag älskar (bra) stadsfestivaler eftersom folk är välklädda och vackra. Campingplatsernas gravitation drar till sig träskpunkare. Det är bara Lollipop som kunnat konkurrera med Popaganda när det kommer till stil. 3. Nästa år ska jag inte tänka över om jag ska gå. De tre band jag redan nämnt var förvisso de enda jag såg. På riktigt såg, framför en scen. Men det allmänna hänget kräver ingen spektakulär line-up egentligen. Och, helt ärligt, man går väl inte på festival för att se spelningar?

Från en person jag följer i Twitter-flödet:

"Funderar på att lista sånt som irriterar mig i vardagen. Tror att 140 tecken inte räcker. Blir blogginlägg i så fall. Långt."

Jag har inte kunnat släppa »nyheten« som kom förra veckan om att 40% av allt twittrande är »meningslöst babbel«. Mitt argument då var att det ändå är en låg siffra jämfört med det vanliga sociala kallpratet. Det handlar, som i vanliga livet, att välja vilka man twittrar med. Men jag har också kommit på en ny anledning: Mikrobloggen är en oas av välmående. Jag har blivit svårt beroende av tjänsten. Och beroendet handlar inte om de »tomma« statusuppdateringarna om vad folk gör utan främst om nyhetsflödet. Eftersom folk postar sina bästa länkar så är de dryga 300 jag följer det bästa möjliga filtret som gör att jag slipper sitta och kolla tidningarnas förstasidor eller drunkna i RSS-flöden. Från kultur via samhällsnyheter till sport och tech-prylar får jag det mesta jag behöver därigenom. Jag skulle nästan gå så långt som att påstå att jag skulle klara mig enbart på en Twitter-diet när det gäller länkar. Men följandet innebär naturligtvis också att man läser statusuppdateringar, diskussioner och roliga kommentarer om saker som händer. Och en sak som är väldigt speciell med detta är frånvaron av negativitet. De som är bittra säger att internet är ventil för hat och att man måste vada i skit därute. När jag läser i mitt flöde så kan jag tvärtom ibland nästan bli knäpp på feelgood-stämningen. Folk lagar egen müsli till sambos, lyckas med problemlösning, hittar goda viner, åker på picnic, dyker från klippor och chillar i hotellfoajéer. Om något går åt skogen förmedlas det med ett självdistanserat skratt:

"Nu välte jag omkull ett 12-pack vinglas precis vid kassorna på IKEA. Kul!"

Jag gick i taket (nåja) på det här i morse när jag dignade under en tjock to-do-lista på jobbet medan flödet glatt länkade och pratade. Jag röt (nåja):

"Tittar man i twitterflödet så kan man tro att alla får lön för att hitta intressanta länkar och/eller ha mysigt caféhäng. Alt inte jobbar."

Svaret lät inte vänta på sig:

"Gör en pivottabbel i excel, svarar på ett mejl, hämtar en kaffe, svarar på frågor från en säljare, uppdaterar webb, äter en kaka. Bättre?"

Ska man då dra slutsatsen att mina kontakter är posörer, att de också stressar och sliter och ibland bara känner för att ge upp men ändå försöker hålla någon snygg fasad på mikrobloggen där varje dag är som en Pripps Blå-sommar? Jagar de »Friends«-idealet där man bara hänger på fiket och skrattar åt situationskomiken som »vardagens små ljusglimtar« bjuder på och tiger ihjäl Excel-dokumenten? Nej. Inte alls. Till skillnad från skära-sig-i-armen-communities, bittra bloggar och kommentarsfält finns det helt enkelt inte utrymme för beklaga sig. På längre plats är det lätt att sitta och bre ut sig i ogenomtänkta rants om livet och dess jävlighet och ångra publiceringen dagen efter (jodå, jag skriver de inläggen också, men har som regel att alltid vänta över natten med att publicera saker som känns lite »nära« och då håller de aldrig utan raderas). Även om många 140-teckensinlägg kan adderas ihop till en image finns det heller inte plats att skapa ett internetalterego. På Twitter väljer folk helt enkelt att berätta om det som gör dem glada, som får dem att må bra och som de gärna vill dela med sig av. När de klantar till saker så väljer de att dela med sig av det till flödet och skratta åt det istället för att dö av skam på plats och krypa hem under en filt. Att det stundtals får oss att framstå som fånlyckliga Disney-karaktärer är en bieffekt som jag är beredd att bortse ifrån.

Bloggen Extra Allt har ett projekt på gång. Jonas har inte riktigt tid att skriva just nu så han har outsourcat bloggen:

Den här veckan kommer inläggen på Extra allt vara skrivna av signaturen "Dan". Han sitter i Phuket och jag betalar honom 3 dollar per artikel. [...] Jag lade ut en annons på Getafreelancer.com, där man kan hitta folk villiga att göra det mesta som går att göra på distans. Det är ju lätt att förstå att det finns mängder av indier som kan knacka webbkod, men svårare att förstå att det ska gå att hitta någon som kan skriva populärkulturblogg.

Hittills funkar det ganska fint tycker jag. Dan skriver själlösa re-writes om Arctic Monkeys, »Avatar« och Chris Brown och bloggens upphovsman har tid för annat. Förra året gjorde Twiggy Pop ett liknande experiment där en indiska författade Twiggys tankar. Detta inlägg borde kanske ta en djupare vändning från och med nu. Diskussionen borde kanske handla om begreppet »låglöneland« och om det verkligen finns något nedvärderande i att leja bort visst arbete. Men det kommer det inte att göra. Istället tycker jag det är på sin plats att fundera på vilket arbete som egentligen är möjligt att outsourca. Är det verkligen möjligt, annat än på plojnivå, att låta ett personligt uttryck som en blogg eller ett konstverk tolkas av någon annan? På många plan sker det hela tiden. På ett modehus eller en arkitektbyrå arbetar ju mängder av individuellt skickliga, kreativa människor inom ramen för den konstnärliga vision som någon annan står för. De skapar själva, men de gör det i strävan att uppfylla det ideal som designern eller byrån är synonymt med. Ett annat exempel är den massproducerade förnöjelselitteraturen (inte nödvändigtvis sagt med förakt i rösten, men lite). Om det på framsidan av en bok står »Tom Clancy's Op-Center: State of Siege« så står »Tom Clancy« högt upp med stort typsnitt. I själva verket är boken skriven av någon annan, som står längst ned med litet typsnitt, utifrån ett synopsis på några A4 som Clancy skrivit. I bästa fall. Inom musiken kommer jag direkt att tänka på Hans Zimmer, kompositören som blivit för actionfilmer vad McDonalds är för barnkalas. Sedan slutet av 90-talet har varenda blockbuster haft Zimmers musik och när han inte finns tillgänglig själv så levererar hans adepter soundtracks i samma anda. Bara det sker innanför väggarna i hans Remote Control Studios så är stilen garanterad. Nja, allt det här är naturligtvis olika former av outsourcing, men om man verkligen vill göra det till en konstform och ta det så långt det går, ja då måste man göra som AJ Jacobs. AJ var en frilansande redaktör och journalist som tyckte alldeles för mycket tid gick åt till research, administrativa sysslor och sånt som inte handlade om skrivande. Och han upplevde stress över att tiden inte räckte till i privatlivet. Således skaffade han en indisk assistent, Honey, som gjorde ett jättejobb. Allt han tyckte var jobbigt flöt helt plötsligt perfekt. Så han anlitade en till, Asha, som skulle ta hans om hans personliga ärenden. Köpa födelsedagspresenter till barnen och liknande. En dag var hans fru Julie sur på honom för att han glömt att ta ut pengar från bankomaten. Han blev jävligt irriterad eftersom hon hackade på honom för det men själv inte var särskilt bättre, för bara någon vecka tidigare hade hon glömt ett ärende och dessutom lagt bort sin plånbok. Men han visste att det inte var någon idé att ta upp det med henne eftersom han inte kan vinna diskussioner mot henne. Istället skrev han en rant till Asha och beklagade sig över det inträffade.

The next morning, Asha CC’d me on the e-mail she sent to Julie. "Julie, Do understand your anger that I forgot to pick up the cash at the automatic machine. I have been forgetful and I am sorry about that. But I guess that doesn’t change the fact that I love you so much…. Love AJ P. S. This is Asha mailing on behalf of Mr. Jacobs. " As if that weren’t enough, she also sent Julie an e-card. I click on it: two teddy bears embracing, with the words, “Anytime you need a hug, I’ve got one for you…. I’m sorry.”

Om inte det är ett exempel på lyckad outsourcing så vet jag inte vad som är. AJs berättelse var en del av grymma The Moths podcastserie. Den är verkligen värd att lyssna på. Men delar av den finns också transkriberad om du hellre läser.

Utmärkta magasinet Novell har under sensommaren bett kreti och pleti lista de 100 bästa låtarna från 00-talet. De ska ta och koka ner alla listor till en definitiv och på sajten nollnolltalet.se räkna ner med start den 22 september. Ett mycket trevligt initiativ! Nu börjar de som varit inblandade i detta hårslitande arbete att berätta om sina personliga listor så jag tänkte att jag inte skulle vara sämre. Först, en liten bakgrund: Att göra en rangordnad lista över 100 låtar från ett decennium är egentligen en omöjlighet. I mitt första urval fanns över 200 låtar och egentligen vara bara ettan självklar. För att kunna gallra behöver man ha en metod med regler. De regler jag satte upp för mig själv var: • Alla låtar måste vara på listan av egen kraft, inte för att de är i ett bra sammanhang. Således finns inget knaster eller ambient på listan eftersom de är mer att betrakta som konceptalbum. Starkt hitbetonat, med andra ord. • Alla låtar måste på något sätt vara kopplade till en personlig kick, en stark upplevelse som går att relatera till dem. Om jag skulle göra en objektiv lista skulle Outkasts »Hey Ya« vara väldigt högt upp eftersom det är en av årtiondets bästa hits, men eftersom jag själv inte har någon koppling till den annat än som soundtrack på tusen klubbnätter när den kom så platsade den inte på min lista. • En låt per artist/konstellation. Först tänkte jag att mina platser 1-13 skulle vara de tretton spåren på Daft Punks »Discovery«, men sen kändes det lite synd att sabba Novells poängräkning så jag skippade det. • Man måste ta det för vad det är. Jag hade blivit galen om jag försökt göra en komplett lista. Efter att ha skickat denna till redaktionen har jag kommit på att jag helt glömde Dot Allison, Róisín Murphy, The Killers »When You Were Young«, Iron & Wines »Flightless Bird, American Mouth« och - kanske mest allvarligt - att Jay-Zs »The Blueprint« kom på 2000-talet. På sistnämnda skiva finns väl egentligen 4-5 låtar som skulle platsa på en sådan här lista. Lägg därtill ångesten när jag läser de andras listor och inser att jag missade Frankes »Aldrig förstå«, Out Hud, Action Biker och remixen på Mariah Careys »We Belong Together«... Då fattar man att man måste ta det för vad det är. Av mina 100 låtar finns 73 på Spotify (underkänt!) så jag har gjort en playlist där. Så blev min lista: 01 Daft Punk - One More Time 02 Phoenix - Everything Is Everything 03 Nicolas Makelberge - Dying In Africa 04 The Radio Dept. - Pulling Our Weight 05 R. Kelly - Ignition (Remix) 06 The Avalanches - Since I Left You 07 Doves - There Goes The Fear 08 Junior Boys - In The Morning 09 The Streets - Weak Become Heroes 10 Justus Köhncke - So Weit Wie Noch Nie 11 Highwon - Känn Igen 12 Felix Da Housecat - Ready 2 Wear 13 Beth Orton - Concrete Sky 14 Pet Shop Boys - Minimal 15 Jaheim - Diamond In Da Ruff 16 Digitalism - Zdarlight 17 Ladytron - Destroy Everything You Touch 18 Tough Alliance - Take No Heroes 19 Unai - Oh You And I 20 Ellen Allien & Apparat - Jet 21 Usher - Burn 22 The Field - Sun & Ice 23 Embrace - World At Your Feet 24 Gorillaz - Dare 25 The Embassy - It Pays To Belong 26 Flow Flux Clan - Fascination Street 27 Âme - Rej 28 Otur & Johnny - Additional Love 29 Glasvegas - It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry 30 The Postal Service - Such Great Heights 31 Parker Lewis - Hjältar 32 The Elected - Greetings In Braille 33 International Pony - Our House (Ada remix) 34 Le Sport - Your Brother Is My Only Hope 35 Styrofoam - Couches In Alleys 36 Mauro Scocco - Solblekt Super 8 37 The Thrills - Big Sur 38 Alyoa - It's Been Too Long 39 Spearmint - The Flaming Lips 40 t.A.T.u - All About Us 41 FischerSpooner - Just Let Go (Thin White Duke mix) 42 Robyn - Be Mine 43 Oasis - Stop Crying Your Heart Out 44 Fattaru - 100:- 45 Figurine - Miss_Miss 46 Saint Etienne - Action 47 Florence Valentin - Allt ni bygger upp ska vi meja ner 48 The Decemberists - The Engine Driver 49 The Game - Hate It Or Love It 50 Darin - Step Up 51 Defender - Bliss 52 The MFA - The Difference It Makes 53 Dominik Eulberg - Potzblitz Donnerwetter 54 Annie - Heartbeat 55 Gwen Stefani - What You Waiting For 56 Minilogue - The Girl From Botany Bay 57 Röyksopp - What Else Is There (Trentemöller remix) 58 Ciara - Like A Boy 59 Ne-Yo - Miss Independent 60 M83 - Don't Save Us From The Flames 61 The Chemical Brothers - Star Guitar 62 Tiefschwarz feat Tracey Thorn - Damage 63 Lustans Lakejer - Allt vi en gång trodde på 64 Baxendale - We Built This City (Michael Mayer remix) 65 Säkert! - Och jag grät mig till sömns efter alla dar 66 Squarepusher - Tetra-Sync 67 Lifelike & Kris Menace - Discopolis 68 Marit Bergman - This is the year 69 Kings of Convenience - I'd Rather Dance With You 70 Destiny's Child - T-Shirt 71 Chelonis R Jones - One & One 72 Kylie Minogue - Red Blooded Woman 73 Jens Lekman - Maple Leaves 74 Cassie ft Lil Wayne - Official Girl 75 Kalle J - Vända allt 76 Death Cab For Cutie - Summer Skin 77 Ada - Cool My Fire (I'm Burning) 78 Ison & Fille - 127 stil 79 Basement Jaxx - Hush Boy 80 Benjamin Diamond - Let's Get High 81 Justin Timberlake - My Love 82 Aril Brikha - Leaving Me 83 Justice - D.A.N.C.E. 84 Marc Romboy & Stephan Bodzin - Phobos 85 Badly Drawn Boy - You Were Right 86 Markus Krunegård - Ibland gör man rätt ibland gör man fel 87 Stars - Your Ex-Lover Is Dead 88 Cassie - Long Way 2 Go 89 Superpitcher - Happiness 90 Milosh - The City 91 Hidden Cameras - Ban Marriage 92 Thieves Like Us - Drugs In My Body 93 Paragon - Ta Det Till Skyn 94 Jonas Bering - Behind This Silence 95 Booka Shade - Mandarine Girl 96 Einmusik - Devotion 97 Fragma and Kirsty Hawkshaw – Radio Waves 98 Freeform Five – No More Conversations (Mylo remix) 99 Mathew Jonson - Return of the Zombie Bikers 100 Ingenting - De svåraste orden

Jag var ute på landet i några dagar. Det är skönt att få perspektiv. När jag fick lite distans och funderade över vad den här bloggen står för så insåg jag själv att jag inte har en aning om vad den egentligen är. Det skulle till och med vara möjligt att ifrågasätta hela dess plats i min digitala sfär. För en tid sedan blev Posterous den stora snackisen. Det »perfekta verktyget« för att på språng kunna posta texter, bilder, videos, ljudinspelningar eller whatever från mobil eller dator och få det automatiskt inlagt på alla ens andra webtjänster. Kittet som knyter samman min Twitter, min Facebook, min Flickr och whatnot. Efter att ha skapat ett konto där så insåg jag att det var dags att styra upp hur jag kopplar ihop mina digitala platser. Struktur. Tanke. Inte bara planlöst adderande av flöden. Jag ritade en mental karta över tjänsterna som jag använder och började formulera någon slags tanke för hur jag ska använda dem. Vad som hela tiden lämnades utanför - eller var tvunget att tvingas in i strukturen - var den här bloggen. Bloggen har i min nätvärld lite grann samma roll som väte har i det periodiska systemet: Om den ska vara med någonstans måste den tvingas in med tveksamma motiveringar och istället får den en unik plats som inte har något med det övriga att göra. Jag slogs av det här när jag satt och konfigurerade Posterous. Först var jag väldigt peppad på möjligheten att roliga bilder jag tar när jag är ute och far kan autopostas även här, och inte bara på de andra ställena. Jag satt och ställde in det nödvändiga när jag plötsligt kom på att det egentligen var helt orimligt: Hur skulle det egentligen se ut om jag postade enstaka bilder med någon klämkäck kommentar mellan essäliknande prettoinlägg om ambient musik? Helt enkelt inte bra. Om man tittar på bloggformatets historia så handlade det i begynnelsen främst om korta postningar, nästan helt utan text men med länkar till besöksvärda sidor. Många av de bloggar jag följer i dag har sådär fyra-fem uppdateringar om dygnet, med massor av information kopplat till ett specifikt ämne. När man har ett specifikt ämne att skriva om är det inte svårt att blogga mycket, med en röd tråd, med en sammanhängande ton (den söta saften har jag smakat när jag i tjänsten bloggat om exempelvis snooker-vm - det är betydligt enklare att fylla en blogg med relevanta texter när det handlar om ett specifikt, tidsbegränsat ämne). Alternativet är att satsa på kvantitet där de många små uppdateringarna får en egen funktion att fylla. Beneath a Steel Sky är varken eller. Temat är löst hållet och frekvensen varierar. Det här inlägget är skrivet mer för mig själv än för dig som läser, det ska erkännas. När jag insåg att det inte på ett vettigt sätt går att infoga den här bloggen i ett livsflöde mer än som nu görs - i högerkolumnen finns ju ändå statusuppdateringar, länkar och postningar på andra sajter - så kom jag till någon slags insikt att man inte behöver göra det på alla sätt bara för att det går. Jag tror helt enkelt att den här bloggen mår bäst av att även fortsättningsvis vara arena för mina essäliknande prettoinlägg. Jag älskar mobilt mikrobloggande, länkdelande och spridande av snabba ögonblicksbilder, men jag tror inte att Beneath a Steel Sky ska vara värd för det. Det är så lätt att se möjligheterna, vad som går att lägga till. Hur mycket som helst går att lägga till. Lager på lager, insticksprogram efter insticksprogram. Någonstans vill jag tro att det i denna nya värld av obegränsad information är lika viktigt att välja bort. Skivbolaget M-nus gjorde ju för mer än tio år sedan sin programförklaring att det är betydligt mer intressant att göra musik genom att ta bort element istället för att lägga till. Och jag tror att det kan bli ett ändamålsenligt grepp att inte autoposta allt här, att inte sätta fokus på de snabba sakerna här, eftersom jag själv känner att bloggen som medium för mig handlar om att uttrycka de saker som man inte får plats med på 140 klämkäcka tecken. Bara för att det är sjukt kul att koppla ihop olika webtjänster så betyder inte det att det i varje fall per automatik blir ett fullkomligt perfekt publicistiskt grepp. Jag tror helt enkelt att den här bloggen som konceptuell produkt mår bättre av att inte vara del av autopostningskedjan (vilket är ironiskt, eftersom det är sådana saker jag jobbar med och ska främja). Med detta sagt: Även om BASS kommer befinna sig på en lite udda plats i min digitala sfär så vill jag ändå ha den snabba, mer interaktiva kontakten. Så om du använder Twitter, Facebook, Flickr eller vad det nu må vara: Jag vill gärna följa dina uppdateringar där. Som kidsen säger: Adda mig.

Sommar-tv. Hela begreppet smakar illa. Det känns som en synonym till »minsta gemensamma nämnare« i dess värsta form med familjeprogram från nöjesfält, klapp och klang och målande av vita knutar. Alla ska kunna vara med. Men det smakar ju illa bara för att jag kommer från en tv-tradition där »feelgood« är lika med »Playa del Sol«. Där »mysigt« är lika med »Sommarkrysset«. Det slår mig när jag tittar igenom den just mysiga feelgood-serien »Leverage« att de begreppen är oförtjänt bespottade, att de så att säga bara är missförstådda. Seriens upplägg är enkelt: I varje avsnitt tar sig gänget, en samling före detta tjuvar och en inte så mycket tjuv med Robin Hood-ambitioner, an en ny »Oceans 11«-liknande kupp. Som tittare kan man bara luta sig tillbaka medan snabbkäftade hackern Hardison och fasadklättraren Parker som största behållningar briljerar och planen, även i de fall den verkar rasa ihop, i slutändan lyckas. Jag häller upp en Malibu-drink till och startar nästa avsnitt. Det är lättuggat, underhållande och ofarligt, men helt utan karaktärsdragen som vi lärt oss att avsky. Blickar man bakåt är konceptet bekant. »A-Team« och »MacGyver« är de självklara referenserna men också temat från mer hårdkokta klassiker som »The Equalizer« eller »Kung Fu« går igen. Utstötta karaktärer som är de bästa inom sitt gebit drar runt och hjälper de som behöver. För att de kan. Och för att de vill hjälpa. (Okej, »The Equalizer« hjälpte väl bara de som 1. kunde hitta honom och 2. de som hade råd, men ändå.) Slänger man in en dust av ursprungliga »Mission: Impossible« så är referenskartan klar. »Leverage« följer en lång, stark tradition som även lyser igenom i en annan mysig sommarserie, »Burn Notice«. Även om sistnämnda börjar bli ganska tråkig nu när den står och stampar i sin tredje säsong är också den ett paradnummer i hur man kombinerar uppfinningsrika planer med humor, i hur man skapar tillräckligt med spänning för att hålla tittaren mätt och belåten utan att hela tiden ligga på maxpuls som i exempelvis »Prison Break«. Jag brukar gilla ondskefullt mörker och dystopi. I den reguljära tv-säsongen är det seriemördare, korruption och konspiration teman jag vill ha av mina serier men under sommarmånaderna är det uppfriskande som att badda sig med fuktig handduk att följa de lättsamma. Alltid lika fantastiska »Eureka« och puttriga advokatserien »Raising the Bar« är andra exempel som får mig att sitta avslappnad med fånigt leende. Anledningen är enkel. Det är… Mysig sommar-tv. Bra mysig sommar-tv. Som inte handlar om att man ska sjunga med när 2,3 miljoner svenskar tar falsk ton till Evert Taube. Och faktum är att jag gärna skulle se dem fortsätta. Som Kjell Häglund konstaterar på Weird Science ser hela tv-hösten ut att handla om privatekonomiska krascher. Jag ser nog hellre Parker hoppa från ännu ett hustak i hennes sele och snuva skurkarna.