Bekvämlighetens välsignelse och fälla (a.k.a. semester)

Att ha semester har för mig varit liktydigt med att pyssla med roliga prylar. Inte räkkryssningar och berg-och-dalbanor då, utan roliga små projekt. När man under några veckor inte blir behandlad som smuts är det skönt att låta tankarna göra vad de vill, starta upp skriv- eller musikidéer inför hösten och börja krita på essäer och annat som man inte har tid att göra annars.

När jag för två veckor sedan jobbade min sista dag var jag därför full av tillförsikt. Jag hade flera små frön som väntade på att få gro, inspiration för att slutföra texter som jag velat göra men aldrig kommit mig för att ta tag i. Jag var till och med så naiv att jag här på bloggen deklarerade att det inte skulle vara någon semester här eftersom jag skulle vara på internet snarare än stranden.

I år tror jag att jag varit med om ett väsensskifte. Och jag vet inte riktigt vad det innebär.

Alla de där idéerna dog den första lediga dagen. Jag var ute i skärgården på trevligt firande av en vän som ska gifta sig och när jag kom hem så upptäckte jag hur nöjd jag var med att göra ingenting.

»Jahopp, så vad ska jag hitta på idag?« Ingenting!

»OK, nu har jag spelat tv-spel i fem timmar och kollat en trevlig film. Vad ska jag göra nu?« Ingenting!

Jag tror aldrig att jag varit så passiv som under de senaste två veckorna. Jag har sett tre säsonger av »Criminal Minds«, två av »Leverage«. Jag ska se alla »Eleventh Hour«-avsnitt som jag missade (alla efter nummer fyra) härnäst.

Första dagen köpte jag »Super Mario Galaxy«, också en grej som jag längtat efter att få spela igenom men aldrig hunnit. Jag har kört fast i »Gears of War 2« och haft adrenalinkickar under jakter i »Mirror’s Edge«.

Kort sagt: Jag har upptäckt hur fantastiskt det är att vara passiv. Att bara spela tv-spel och konsumera popkultur. Jag har laddat ner massa bra musik och bara suttit och lyssnat på. När gjorde man det senast? Och jag har läst böcker. Charles Stross novellsamling »Wireless« och Max Freis »The Stranger«. Och återplöjt ett gäng av »Sin City«-böckerna.

Det mest aktiva jag gjort var att jag plåtade Shiny när han tränade free running. Och det var mest en slump för att jag hade kameran med mig.

Det som kanske oroar mig är att jag inte har dåligt samvete. Alla de där idéerna ligger ju kvar och väntar. Jag borde göra något åt dem. Men, som Olle Ljungström sa, »det blir nog en kopp kaffe och en cigarett«. I mitt fall en Bailey’s med krossad is.

Bekvämligheten är så tilltalande att jag undrar om det går att starta om. Snart börjar nya säsonger av tv-serierna.